Historia

FRÄLSNINGSARMÉN ÖPPNAR ELD!

Visby kår öppnades 1885 som den sjätte frälsningsarmékåren i Sverige. Det var kaptenerna Lizzie Owens och Hanna Gabriel som genom storm och dimma styrde mot Visby, allt för själars frälsning, och tillsammans med kadetterna J. Sundkvist och G. A. Gustavsson öppnade de eld i Visby.

I Stridsropet nr 11, i juni 1885 kunde man läsa:
"Se, vi tåga fram! Vi hafva just nu hyrt teatern i Visby och ämna börja vårt arbete der i Juni månad. Gotland för Kristus!"

Man hyrde in sig i Oscarsteatern, där Frälsningsarméns första möte i Visby hölls. Mötet leddes av major Hanna Ouchterlony, grundare av Frälsningsarmén i Sverige. Under rubriken "Stockholms corps till hafs" rapporterar Stridsropet att omkring 400 människor var samlade vid detta första möte, den 16 juni 1885.

Den lilla gruppen soldater som landat på ön ”å konungarnas konungs vägnar”, fick denna kväll be med två människor till frälsning. Söndagen därpå var Oscarssalen sprängfylld; 700 personer samlades till mötet! Kapten Hanna Gabriel tog till orda och talade om omvändelse. Stridsropet rapporterar att djävulen lät frälsningssoldaterna förnimma sin närvaro i form av en man som störde mötet och talade högt med dem han satt bredvid. Två salvationister stegade fram till den unge mannen för att få honom tyst medan det sjöngs en kör. Detta tog man som ett bevis på att den Helige Ande var verksam. Och mycket riktigt, mot slutet av mötet när man bjöd in till frälsning kom 10 människor till botbänken för att söka nåd.
Efter mötet fick soldaterna skynda sig till båten tillbaka till Stockholm som avgick vi midnatt. Två veckor senare var man tillbaka i Visby, denna gång med fler officerare och med en musikkår.

Under sina första tio år hann Visby kår uträtta en hel del. Bland annat sände man ut sexton officerare och öppnade tjugo utposter på ön. En rad verksamheter startades och kåren växte med hornmusikkår, strängmusikkår, söndagsskola och ungdomsgrupper som solstrålebrigad, scouter, flickscouter och vargungar.

Som mest fanns det hela nio kårer på Gotland, även om de flesta var små. 1911 köpte Frälsningsarmén Oscarsteatern, den lokal som Frälsningsarmén fortfarande innehar.

BLOD OCH ELD

När vi läser om framgångarna under Frälsningsarméns första årtionden i Visby bör vi noga observera att det som i efterhand ser ut som enkla segrar för Guds rike i själva verket var allt annat än enkelt.

Redan under sitt första år i Visby stötte Frälsningsarmén på hårt motstånd och då inte enbart i form av högljudda mötesdeltagare - att ta emot bråkstakar och alkoholpåverkade såg man snarast som en glädje. Större problem hade man med myndigheterna, som uppmanade armén att ställa in sina möten eftersom man inte kunde garantera säkerheten.

"Folksamlingen blir så stor och orolig, att ni ej kan hava några möten. Ni gör ni bäst i att ställa in".

Men ett sådant påbud kunde salvationisterna inte acceptera. Stridsropet nr 7, den 13 februari 1886 skriver:
"Armén äger sin fullmakt från en högre makthafvande, och i hans kraft kunna vi le åt djäfvulen och alla hans handtlangare."

Detta startade ett krig. Myndigheterna i Visby beslutade att ge Frälsningsarmén mötesförbud. Frälsningsarmén kontrade med att i religionsfrihetens namn helt strunta i förbudet vilket ledde till att flera officerare fängslades.

"Krig i Wisby! Förföljelse af polisen. Tvänne officerare arresterade. Oaktat vi äro fullkomligt villiga att låta våra officerare, så väl som oss själfva, inspärras inom
fängelsemurarne för den religiösa frihetens sak, känna vi oss likväl icke sinnade att låta djäfvulen uti alt få sin vilja fram..." skrev Stridsropet nr 11, den 13 mars 1886.

ORIENTERING FRAMÅT

Omkring 100 år efter starten i Visby nådde Frälsningsarmén i Visby en punkt då medlemsantalet var lågt och fastigheten man ägde i ett dåligt skick och fortsättningen var oviss. Det ledde fram till ett beslut att Frälsningsarméns verksamhet i Visby skulle få en nystart, vilket skedde under 1990-talet. Det innebar både nya verksamhetsformer och en omfattande renovering av den gamla fastigheten på Mellangatan, som fortfarande är bas för verksamheten.

Ibland ställs frågorna om Frälsningsarmén fortfarande ska bära uniform, om de militära termerna inom armén verkligen är relevanta idag, och om vi ändå inte borde vara mer som vilken kyrka som helst?

Kanske den viktigaste frågan är vilka vi tänker på först? Oss själva eller ”others”? Är vår blick fokuserad på dem Gud kallar oss att se?

Tänk vilken uppståndelse det väckte när Frälsningsarmén först hyrde Oscarssalen och hundratals visbybor dök upp för att se vad det var för spektakel. Tänk på hur Ouchterlony och hennes soldater hela tiden använde de yttre medlen som uniform, musik och språk för att peka på det djupa allvar vi är kallade att predika.

Denna salvationism behöver vi finna igen. Allt för andra. Att vara en röst i samhället för de som inte orka göra sig hörda själva.

"Jesus behöver också dig, icke blott till att sjunga sånger, vara snäll och ingen förargelse, men för att kämpa hans strid, för att offra ditt liv, såsom han gav sitt för dig", sa Hanna Ouchterlony.

Text skriven av Kalle Ljungholm