"Jag bytte parkbänken mot botbänken"

"När min son dog var det som om jag också gjorde det"

År 2008 när Ann Sahlströms son skulle fylla 23 tog han livet av sig med hjälp av tabletter och alkohol. Han hade redan gjort fyra försök tidigare men den här gången med dödlig utgång. Ann hittade honom i sängen och han hade lämnat ett avskedsbrev efter sig.

– Han hade det psykiskt jobbigt med fruktansvärt mycket ångest men de utredningar som gjordes visade ingenting, berättar Ann.

– När han dog var det som om jag också gjorde det. Jag släppte allt, blev helt ansvarsberfriad och hamnade i ett svart hål. Jag självmedicinerade med alkohol och söp ner mig totalt, fortsätter hon.

Frälsningsarmén startade upp i hennes stad

Ann blev snart beroende men två år senare sökte hon upp ett behandlingshem i försök att bli kvitt missbruket. När hon kom ut dröjde det bara tre-fyra månader innan hon var tillbaka i gamla hjulspår. En dag fick hon nys om att Frälsningsarmén skulle starta verksamhet i Strängnäs där hon bor. Det gladde henne även om hon själv inte var troende.

– Jag har alltid brunnit för Frälsningsarmén eftersom jag har vuxit upp med spelande tanter och gubbar på stan så jag tyckte att det skulle bli mysigt att de skulle komma hit, minns hon.

"Jag kände mig hemma där direkt"

I mars 2013 öppnade kåren och när det bjöds in till höstmarknad och fika gick Ann dit.

– Jag blev så väl bemött och välkomnad och kände mig hemma där direkt, säger hon.

Ann började gå till Frälsningsarmén regelbundet, i första hand till soppluncherna, men så småningom deltog hon också i gudstjänsterna på söndagarna ibland. När hon inte kunde vara kvar på sin dåvarande praktikplats frågade hon om hon kunde få hjälpa till på kåren istället så i april år 2015 började hon där. Hon hjälpte till med städning, soppluncher och fika vid bibelstudier med mera. Då började också en tro på Gud växa fram hos henne.

Alkoholen tog över igen

Sommaren samma år bröt hon armen och då började hon trösta sig med alkohol igen. Hon kände sig så misslyckad att hon 1 september försökte ta sitt liv på samma sätt som sonen hade gjort.

– Jag hade Jesus i hjärtat men när alkoholen ändå tog över så var det som om jag släppte allt och blev ansvarsbefriad igen, säger hon.

Änglarna - ett tecken från Gud

Som tur var lyckades hon kräkas upp allting och klarade sig därför. Efter den händelsen började Ann med antabus men slutade ta det för 1,5 år sedan då hon kände sig tillräckligt stabil. Sedan 7 september den hösten, sex dagar efter självmordsförsöket, har hon inte druckit en droppe alkohol. Ann ska bli utredd för att få reda på om hon möjligen har ADHD eller är bipolär då hon fortfarande kan få sina depressiva svackor. Ibland kan hon känna att hon är på väg in i en mörk period men hon minns ett tillfälle när det höll på att hända.

– Jag tänkte; nej, är det dags nu igen? Jag satt på balkongen och när jag tittade upp mot himlen såg jag hur molnen bildade skepnaden av två änglar. Jag samlar dessutom på änglar och jag såg det hela som ett tecken från Gud. Det fick mig att må mycket, mycket bättre, säger Ann.

Dopet blev som en nystart

Hennes man som inte är troende kunde däremot inte se änglarna. Nuförtiden missar Ann inte morgonbönen på kåren då hon ser det som en bra och rogivande start på dagen i gemenskap med sina troende vänner. I februari i våras lät Ann döpa sig i vatten som ett tecken på att hon nu tillhör Jesus. Det hela blev som en nystart för henne.

– Det var som om jag såg hur skiten från det gamla livet låg kvar i vattnet efteråt. Jag brukar säga att jag bytte parkbänken mot botbänken, säger hon skämtsamt.

Ann har nu varit civilmedlem ett par år i kåren i Strängnäs och nästa år planerar hon att låta sig invigas till soldat. Hennes praktik på kåren kommer dessutom att övergå i en anställning i början av 2018. Även om livet har sina mörka stunder så mår Ann märkbart bättre sedan hon blev en kristen och det betyder mycket för henne att hon kan prata av sig med sin kårledare när hon behöver.

– Jag kan hantera den inre stressen mycket, mycket bättre och jag känner hur Jesus omsluter mig och ger mig trygghet så jag rasar inte ihop på samma sätt längre, säger hon.

– Med Guds hjälp blir livet mycket lättare. Nu skulle jag inte kunna tänka mig att leva utan honom, han är mitt allt, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson