Gudstron är en självklarhet

Claes Johan Alexandersson minns sitt första intryck av Frälsningsarmén:

– Jag upplevde människorna som väldigt karismatiska när de bad och vittna­de, men samtidigt var det ju så strikt med tanke på uniformerna. Det var en rolig kom­bination. Hur går det ihop liksom? undrade jag.

I augusti 2022 fick han en tjänst som Fräls­ningsarméns program- och projektrådgivare inom Internationell utveckling.

– Det känns väldigt meningsfullt. Det är ett superroligt arbete och en fin gemenskap. Att Frälsningsarmén är en internationell rö­relse med självklara partners i andra länder är fantastiskt, säger han.

– Jag attraheras av blandningen av kultu­rer och sätt att uttrycka evangeliet på och det finns hela tiden en rörelse utåt från försam­lingen när det gäller mission, fortsätter han.

”Det är konstigt att inte tro på någonting”

Claes Johan växte upp i västgötska Vara som enda barnet till föräldrar som var engagera­de i Svenska Kyrkan. Själv deltog han i Mis­sionsförbundets scouter och som tonåring spenderade han fredagskvällarna i kyrkan.

– Det var en väldigt skoj och viktig period i mitt liv och på ett församlingsläger under gymnasietiden bestämde jag mig för att jag trodde på detta, säger han.

Den tron har haft sin givna roll och har burit honom stadigt genom livet.

– Jag är svensk och jag är man – det är inget jag ifrågasätter. Det är samma sak med min tro – den är en så integrerad del av mig. I många av de länder jag besökt är det kon­stigt att inte tro på någonting och jag känner mig mer nära det tänket, förklarar han.

Två år i Kongo-Brazzaville

Inom militärtjänstgöringen fick Claes Johan möjligheten att studera vid Sandö U-centrum. Den halvårslånga utbildningen innefattade bland annat franska språket, Afrikas historia, biståndsarbete och däck­byte på terrängbil. Vid 21 års ålder följde Claes Johan med Missionsförbundet till Kongo-Brazzaville där han stannade i två år. Han undervisade svenska barn, engagerade sig i den lokala kyrkans ungdomsarbete och studerade u-landskunskap. Största utma­ningen under den perioden var avståndet till vänner och familj, anser han.

– Annars var de åren berikande och det bästa var att få komma ut och lära sig be­möta en annan kultur och inse att världen är större. Det gjorde mig mer öppen och förstående för andras verklighet och jag lärde mig att inte vara så snabb med att dra slutsatser kring hur någonting är, förklarar Claes Johan.

Frun Gabriella och barnen Felicia och Nathan

Tillbaka i Sverige förkovrade han sig mer i u-landskunskap, statsvetenskap och franska och under fyra års tid var han med och ut­vecklade Missionsförbundets internationella arbete. Det innebar också en flytt till Stock­holm där han, i Andreaskyrkan på Söder­malm, träffade läkaren Gabriella.

– Vi var på samma plats i livet och hade liknande värderingar. Sen att hon är snygg, trevlig och fantastiskt gör ju sitt också, säger Claes Johan och skrattar.

De gifte sig och bosatte sig på Lidingö, där Gabriella är uppvuxen. Dottern Felicia och sonen Nathan såg snart dagens ljus men båda förlossningarna blev dramatiska och slutade med akuta kejsarsnitt. Claes Johan berättar om när han deltog i en gudstjänst i Uganda, där ett gift par berättade sin histo­ria. Kvinnan hade haft två graviditeter med exakt samma komplikationer som Gabriella.

– Men de hade inga barn, de dog, medan vi hade våra två. Det fick mig att känna en enorm tacksamhet över att ha tillgång till svensk sjukvård och att det slutade så bra i vårt fall, säger Claes Johan.

Vikten av ett gott ledarskap, delaktighet och ansvarstagande

Efter en tid fick han en tjänst på Svenska missionsrådet där han arbetade med orga­nisationsutveckling. Paraplyorganisationen hanterar de biståndspengar som söks av an­slutna trossamfund samt kristna bistånds-, och missionsorganisationer. En insikt han fått under åren är vikten av ett gott ledar­skap, delaktighet och ansvarstagande.

– Ledare sätter stora avtryck i en organi­sation och ibland har jag känt att de tagit fel beslut för att de inte haft rätt kunskap. Det är farligt med för stor maktkoncentration och avsaknad av ifrågasättande av ledningen. Det är också viktigt att skapa förståelse och förklara varför det är nödvändigt att gå åt ett visst håll, säger Claes Johan.

Lunch hos nobelpristagaren Denis Mukwege

I arbetet har det blivit många turer till Afri­ka och Östeuropa, bland annat till Malawi, Kongo och Kenya. Under sex år som anställd vid Läkarmissionen var Claes Johan bland annat handläggare för Panzisjukhuset i Kongo-Kinshasa som är specialiserat på gy­nekologiska rekonstruktioner hos kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Sjukhu­set grundades av den välkände och prisbe­lönte läkaren Denis Mukwege. Claes Johan berättar om ett tillfälle när han var hemma hos honom på lunch och gästerna undrade om de kunde få se nobelpriset Mukwege ny­ligen fått.

– Då började han leta i någon låda bland en massa papper och annat, säger Claes Jo­han roat.

– Så som jag har lärt känna honom så har han alltid kvinnors välmående för ögonen och att bekämpa korruption och laglöshet är viktigt för honom. Han är lite: ”Ja, ni kan ge mig ett pris men se till att det blir fred i landet!” Det är oerhört klarsynt av honom, fortsätter han.

Valfusk i Uzbekistan

Claes Johan har även, sedan år 2002, arbetat för Stockholms stad med det politiska valet. Nu ansvarar han för sex förtidsröstningslo­kaler och 32 valarbetare.

– Val är jätteviktiga och en central del av vår demokrati och det känns meningsfullt att få bidra till att de man möter får förtro­ende för systemet, förklarar han.

Också den erfarenheten har lett honom utomlands, då i rollen som valobservatör. Uppgiften består i att övervaka, göra en be­dömning kring om saker och ting går rätt till, samt att delta i rösträkningen. Det har blivit sammanlagt sju missioner till Alba­nien, Nordmakedonien, Turkiet, Azerbajdz­jan, Serbien och senast till Uzbekistan.

– Jag kände mig lite ledsen när jag var där för vi såg så mycket valfusk. Enligt rappor­ten från valdagen så var valdeltagandet 80 procent men vi såg nästan inga väljare i val­lokalerna, säger Claes Johan.

Han tror i efterhand att han under sina resor förmodligen har varit i fler farliga situ­ationer än han förstått där och då. Dock har han ”bara” blivit rånad en gång och det var när han bodde i Kongo första gången. Claes Johan menar på att man inte ”orkar” vara försiktig hela tiden om man vistas i ett land under lång tid.

År 2014 började han och barnen spela kor­nett och althorn i Musikkåren på Templet i Stockholm. Claes Johan är fortfarande en del av den och firar därför de flesta gudstjäns­terna där. På hemmaplan väntar en ny era då dottern pluggar på KTH och sonen tar studenten och flyttar norröver för att gå bi­belskola.

– Jag är så glad och tacksam över att det går så bra för barnen och att de har blivit fantastiska människor som klarar sig själva. Och jag är väldigt glad över att vara där jag är i livet just nu, avslutar Claes Johan.

Text: Teresia Jansson
Foto: Teresia Jansson och privat

Artikeln är publicerad i tidningen Stridsropet nr 3 - 2024