Rektorn som brinner för att leda

Efter tjugotvå år i Stockholm säger Vegard Tögersen fortfarande ”åka hem till Norge”. Rektorn för Ågesta folkhögskola brinner för att unga vuxna ska hitta glädjen i lärandet. En prestigelös chef, som hämtar andan i naturen och har försörjt sig som sångsolist.

Vegard Tögersens kontor på Ågesta folkhögskola är ljust och har högt i tak. I bokhyllan samsas Bibeln, Koranen, The world religions och böcker om budget. På väggarna hänger egentagna naturfoton. Vegard cyklar hit på tio minuter från Farsta, där familjen bor i ett radhus. 
– På bron över sjön Magelungen kan man inte låta bli att stanna och fota, säger han och pekar på en av bilderna med blått vatten, klippstränder och skog. 
Utanför fönstret breder den bildskönt belägna skolans gräsplan ut sig, för tillfället full av solgula maskrosor och delvis uppgrävd och kantad av jordhögar. Här ska dras ny el till matsalen nere vid sjön för att ge möjlighet till en större konsertlokal och mer publik. Det behövs, menar Vegard.

Föddes in i musiken och Frälsningsarmén

Men det började i Haugesund 1976. Vegard föddes på norska västkusten, in i en familj där Frälsningsarmén var självklar. Båda föräldrarna var soldater, pappa musikmästare och ansvarig dirigent för hornmusiken.

– Pappa var på kåren minst fyra gånger i veckan och vi syskon hängde med och hade mycket kul. Vi lekte, träffade kompisar och spelade. Jag spelade kornett och sjöng. Möjligheterna att musicera mycket grundade mitt stora musikintresse, säger han.

Vegard trivdes bra och fick många kompisar, både i kyrkan och utanför, där han spelade fotboll. I skolan fanns många kristna och gemenskapen var god. Att vara kristen i en norsk skola var inget som stack ut. 

– I min värld hade jag det väldigt bra och kände mig trygg, menar han. 

Vegard Tögersen som liten pojke tar högtidligt en frälsningsofficer i hand. Bredvid Vegard står en annan pojke i samma ålder.
Högtidlig handskakning. Vegard blir juniorsoldat tillsammans med gode vännen Dan Jörgen Eide.
Vegard Tögersen tillsammans med sitt Mannsamband när de var i Sydafrika - uppställda utomhus framför en skylt det står Windermere på.
Med Mannsambandet gjorde Frälsningsarmén stor succé i Norge och sålde 25 000 exemplar av sin julskiva. Här är de i Sydafrika, Vegard som sjätte från vänster.

Attraherades av livet på folkhögskola

När gospeln svepte in i landet drogs Vegard med och som 17-åring börja han dirigera Frälsningsarméns ungdomskör. Han minns det som en väldigt rolig tid med många evenemang. Efter musikgymnasiet blev det bibellinje i Oslo och studier i musik och kristendom under 2,5 år. 

– Jag visste inte ännu vad jag ville göra i livet, men de där åren var väldigt värdefulla. Jag tyckte om skolmiljön, relationen med personalen, att bo på skolan och att alla var där av fri vilja. Så jag landade i att jag nog skulle bli lärare på folkhögskola, säger han.

Vegard sökte sig till vackra Bergen, där han utbildades i historia och musik, klassisk sång och sångpedagogik. Han ledde en stor kristen studentkör med som mest 115 medlemmar. Musiken strömmade på flera fronter – både som utövande och ledande. 

Kärleken och flytten till Sverige

Så kom kärleken in i bilden när Vegard ganska oväntat mötte sin svenska fru Lisa under en resa med studiekompisar till Kreta. Efter bröllopet bodde de en tid tillsammans i Bergen. Under ett år försörjde han sig som frilansande sångare och dirigent innan flyttlasset gick till Sverige. Vegard minns hur de efter en intensiv flytt och 16 timmars bilfärd landade på Ekerö och stöp i säng. Tidigt nästa morgon väcktes han av telefonen. Rektorn från skolan intill ringde: ”Hej, du har sökt jobb som musiklärare - vi vill gärna träffa dig”.

– Jag bad omtöcknad att få höra av mig senare. Men jobbet blev mitt, säger Vegard med ett skratt. 

Han trivdes på högstadiet, men sökte sig så småningom till Tensta gymnasium, där eleverna, till skillnad från det mer homogena Ekerö, till drygt 90 procent var första eller andra generationens invandrare. För Vegard blev det ett stort steg att börja undervisa på svenska språket. De första åren tog han alla chanser att öva.

– Jag anmälde mig som frivillig på möten att skriva protokoll, minnesanteckningar och referat. Rättstavningsprogrammet i Word var min viktigaste lärare. Ska man undervisa måste man kunna hantera svenska språket, anser Vegard. 

Vegard Tögersen står utanför ingången till Ågesta Folkhögskolas byggnad.
Trivs med att leda. Ågesta har just nu högt tryck på ansökningar, vilket gläder Vegard. Här finns förutom allmän linje även svenska som andraspråk och klasser för personer med funktionsvariationer.

Vägen till Ågesta folkhögskola

Musikläraryrket har gett honom goda erfarenheter att ta med ut i livet. Man övas i att behålla lugnet då ”25 trummor låter betydligt mer än 25 historieböcker”, som Vegard säger med ett leende.

– Men mognaden som lärare handlar också om att förflytta fokus från sig själv. I början tycker man att allt utgår från vem jag är som lärare och hur jag ska klara det – sedan förstår man: Det handlar om eleverna. 

På det privata planet föddes de tre barnen och på Söderkåren ledde han under några år kören Source of Joy tillsammans med Jennie Dalqvist. Men drömmen om att undervisa på folkhögskola grodde alltjämt och när familjen flyttade till Farsta insåg Vegard till sin häpnad att Frälsningsarmén hade en egen, nästan runt knuten. En allmänt hållen ansökan ledde till att han fick börja som kursföreståndare och studierektor. Han undervisade en del och blev av bara farten IT-ansvarig.

– Ja, det blev en rivstart! Men jag tänkte att den smällen får jag ta, för jag ville verkligen komma hit. Och nu upplever jag att jag har jag stort förtroende både från personalen och från min huvudman, Frälsningsarmén, säger Vegard. 

Att vara rektor

2020 sökte Vegard till tjänsten som skolans rektor. Han glömmer aldrig när en personalrepresentant tog till orda på ett möte med skolstyrelsen och sade att man enhälligt ville att Vegard skulle rekryteras.

– Det kändes overkligt att höra det så samstämmigt, säger Vegard och blir tårögd av minnet. 
Han har den största respekt för sitt yrke. Runt om i vårt land dukar många rektorer under av arbetsbördan, och vissheten om att det faktiskt skulle kunna misslyckas fanns där. Den miljön vill han som chef också skapa runt sig nu – en så stor inre trygghet att det är okej att det går fel.

– Arbetet är tufft, rektorsjobbet är så brett. Byggnader ska renoveras, någon mår dåligt, rapporter ska skrivas, schemat läggas, ekonomin hållas. Här på Ågesta Folkhögskola har vi ju dessutom inackorderingar och rullande kvällsjour om något inträffar, säger Vegard. 

Utgår från att människor gör sitt bästa

Många deltagare på Ågesta har haft stor frånvaro under gymnasiet. De är märkta av dåligt självförtroende, svårigheter att hinna med på lektionerna och klara ämnena. Vegard och kollegornas vision är att återskapa studieglädje och självförtroende och se till att närvaron hålls.

– Här säger många att de hittat hem. Vi kan justera tempot och nivån och anpassa schemat individuellt. Och det är fantastiskt att se vilka resultat som kommer ut av det! säger Vegard entusiastiskt och citerar en elev som äntligen har börjat förstå och gilla matematik.

Mitt i det stora ansvaret inser han att han inte är ensam. Frälsningsarmén finns i ryggen, liksom skol- och handledning och en fantastisk personal. När det blåser finns stöd att få.

– Jag försöker vara prestigelös och alltid utgå från att människor gör sitt bästa. Att vara chef är att se till att andra gör bra ifrån sig – både när du är där och när du inte är där. Konflikter brukar vanligtvis blåsa över snabbt, säger Vegard. 

Vegard sitter på en träbänk och blickar ut över en sjö med ryggen mot kameran
I naturen får han ro. Rektor Vegard tar sig gärna ut på löprunda, eller gymmar under vinterhalvåret. Runt Ågesta folkhögskola finns gott om vackra naturscenerier, som här i den ganska nybyggda samlingsplatsen intill sjön Magelungen.

Relationen med Gud

En annan trygghet i Vegards liv är relationen med Gud. Ibland bara i en ordlös kommunikation och bönesuckar, från hjärta till hjärta. Någon känner honom inifrån och ut, inte som något hotfullt utan som en trygghet. Och han vet att han är värdefull i sig själv, oavsett prestation. Då behövs inte heller tvärsäkerhet inom alla teologiska frågor.

– Ett gott samvete är väldigt viktigt för mig. Att vara öppen och ärlig, inte börja skarva med saker eller ha dolda motiv. Då kan man somna gott. För mig hänger det ihop med tron. 
Över huvud taget tycks Vegard mån om att tro både sig själv och andra om gott och inte låta sig styras av rädslor och misstänksamhet. Den som stänger in sig blockerar för så mycket.

– Jag är inte den som tar stora risker eller gör farliga saker, men jag vågar satsa, menar han. 

Projekten på ledig tid

På ledig tid tränar han och sysslar gärna med praktiska och handfasta saker. Med släktingars hjälp har han byggt ett lantställe i Trosa, han har knåpat ihop en egen dator, ordnat livesändning från en fågelholk och på sistone börjat meka med bilar.

– Min son tar körkort och vi köpte en billig manuell bil med trasig koppling. Det var svårt och tog mig många timmar att laga, men det gick!

Under nya projekts gång kan han uppleva det som när alla bildelar låg urplockade på asfalten i ett kaos, och tänka: Vad i all världen har jag gett mig in på? 

– Men, säger Vegard, sedan löser det sig i alla fall.

Fakta om Vegard Tögersen

Ålder: 47 år. 
Bor: Farsta i Stockholm. 
Familj: Fru och tre barn. 
Sysselsättning: Rektor på Ågesta folkhög¬skola. 
Roller inom Frälsningsarmén: Medlem i Frälsningsarméns centrala arbetsmiljö¬nämnd. 
Intressen: Musik, utbildning, historia, teknik, att laga och bygga saker, träna, med mera. 
Tycker om: Att umgås med familjen och att lyssna på poddar. 
Gillar inte: Orättvisor och att städa efter andra. 
Skrattar åt: Roliga människor som bjuder på sig själva. 
Motto: “May your choices reflect your hopes and not your fears.” (Nelson Mandela) 
Favoritbibelord: ”Gör er därför inga bekym¬mer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” (Matteusevangeliet 6:34)

Text: Carina Tyskbo 
Foto: Carina Tyskbo och privat 

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 4-2024