"Folkhögskola är en fantastisk utbildningsform"
På Ågesta Folkhögskolas ettåriga konstlinje får studenterna arbeta med måleri och keramik. När Stridsropet var på besök var det keramikvecka och Nina Pärnerteg, lärare i keramik, tog emot oss. På grund av pandemin var eleverna uppdelade i två klassrum och Nina fick hålla sin genomgång om olika typer av glasering två gånger.
I södra Stockholm, vackert beläget vid sjön Magelungen och intill Ågesta friluftsområde, ligger Frälsningsarméns folkhögskola Ågesta. Skolan som har funnits på denna plats sedan år 2000 har en konstnärlig och musikalisk profil.
Konstlinjen har två lärare, en för keramik, Nina Pärnerteg, och en för måleri, Helena Widen. När de inte är på skolan driver de egna verksamheter som konstnärer. Denna termin har mycket av studierna varit på distans vilket inte alltid har varit lätt, eleverna har fått hämta färger, staffli och redskap på skolan för att sedan måla hemma. Keramiken har dock varit på plats under 2021, att arbeta med lera hemma är svårare.
”På folkhögskola får människor vara dom de är”
Att hålla distans när man undervisar i keramik är inte lätt, menar Nina. Man måste titta nära på yta och strukturer och känna på materialet. Fram till veckan före jul läsåret 2020-2021 hade man lektioner på plats, men sedan januari har de varit på distans under måleriveckorna.
— Det här är en utbildning där man ger mycket till varandra, det är en stor tillgång. Man ser vad andra gör och blir inspirerad, det är energi i rummet, det missar man när man har undervisning på distans, säger Helena Widén.
Både Nina och Helena har själva gått på folkhögskola och tycker att skolformen, där man också tar till vara elevernas tidigare erfarenheter och kunskaper, har stora fördelar.
— När jag började som lärare på folkhögskola upptäckte jag att man kan ha ett roligt jobb. Folkhögskola är en fantastisk utbildningsform, som är väldigt tillåtande och accepterande, där människor får vara som de är, säger Nina.
Studenter med skilda åldrar och bakgrund
Konstlinjen hade i många år sina lokaler i Älvsjö, men sommaren 2016 renoverades huset nere vid sjön på Ågesta Folkhögskola och anpassades för att även rymma konstlinjen. Helena tycker att det är ett bra läge för en konstlinje, med mycket natur där man kan få inspiration.
— I början var vi lite rädda att vi inte skulle kunna rekrytera lika bra, eftersom Älvsjö låg så centralt vid pendelstationen. Men vi har inte haft några problem, det har bara varit fördelar. Och framförallt denna fantastiska plats. Att får vara mitt i naturen och kunna utnyttja det. Jag har många tematiska studier, antingen är det träd, eller titta på mossor, eller floraprojekt. Så det går att använda platsen på ett helt annat sätt, säger Helena.
Studenterna har väldigt skilda åldrar och bakgrund, det kan vara att komma direkt från estetprogrammet i gymnasiet eller att man arbetat som jurist i många år, men vill göra något annat. Förra året var det 55 sökande till 16 platser, till läsåret 2021-2022 har de utökat linjen med en plats och har 84 sökande.
Att se världen med pennan i hand
De första fyra veckorna på konstlinjen handlar mycket om att bilda en grupp, att få till gruppdynamiken.
— Det krävs ett visst mod, man måste våga misslyckas och ta utmaningar, säger Helena. Och man måste våga göra något annat, inte bara det man är bra på.
— Det handlar om att starta en kreativ process, att försöka hitta in i sin egen process och se vad man behöver. Men det är också ett förhållningssätt till omvärlden, att hålla en nyfikenhet och utforskaranda i det man håller på med. Seende pratar jag mycket om, att se världen med pennan i hand. Det märker man på studenterna om man till exempel har temat träd, att de börjar se, eller som när man har tema porträtt och de berättar att de tittar på folks näsor hela tiden hur skuggorna ligger, vilken färg dom har, eller hur mellanrummet mellan grenarna i trädet är. Det brukar jag börja med, fyra veckor teckning på alla sätt i en skapande och trygg miljö där man ska våga misslyckas och våga göra saker man inte gjort tidigare, säger Helena Widén.
Text och foto: Jonas Nimmersjö
Artikeln är publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 3 - 2021