Gunnar Borg - legendarisk musikmästare

Gunnar Borg, Tranås

Gunnar Borg (1912- 1992) skulle ha varit en stor dirigent även utanför Frälsningsarmén. Han var en naturbegåvning och huvudsakligen självlärd. Han praktiskt taget föddes in i Frälsningsarmén. Hans föräldrar var frälsningssoldater och modern hade varit officer. När Gunnar var tre år dog fadern. Som tolvåring lärde han sig spela kornett för musikmästare John Svegmo och året efter fick han ta plats i musikkåren.

Kornetten förblev hans instrument. Han uppnådde stor färdighet på den och han blev tidigt solist. När musikkåren 1935, nu över 20 man stark, skulle på turné till Skåne och Danmark, insjuknade John Svegmo. Gunnar Borg, 22 år, fick träda in som musikledare, med tre veckors varsel. Det skulle ta 41 år innan han lade ner taktpinnen.

Gunnar Borg övertog en musikkår som nästan helt gått över till engelska instrument. Men fortfarande fanns två ventilbasunister kvar bredvid den ensamme trombonisten, som hade varit i Stockholm och lärt sig att hantera draget. 1939 var förändringen fullständig.

Samma år som Gunnar Borg blev musikmästare hade han anställts som försäljare på Wigéns hattfabrik, ett av stadens större företag. 1944 blev han försäljningschef, en befattning som han innehade fram till pensioneringen.

Gunnar Borg blev med tiden en mycket krävande musikledare. Han förberedde sig minutiöst och han fordrade total uppmärksamhet och punktlighet. Det finns berättelser om att för sen ankomst utan giltig anledning kunde resultera i ett par timmars "karantän" som lyssnare i lokalen. Han var mycket noggrann, ingenting fick hafsas över. Det hette aldrig "går det så går det". Även de minsta detaljer skulle mejslas ut. I en skrift om musikkåren står: "Moments with Tchaikovsky var Gunnars älsklingsstycke. Han övade de snabba passagerna massvis med gånger - först i långsamt tempo - tills musikanterna nästan kunde stycket utantill."

Men den strikta disciplinen gällde bara vid repetitioner och uppspelningar, d.v.s. kårens offentliga möten, musikgudstjänster/konserter, marscher och alla andra tillfällen när musikkårens tjänster togs i anspråk. Utan taktpinne var Gunnar Borg vänlig, kamratlig, humoristisk, "en i gänget". En sådan ledare blir respekterad, omtyckt, beundrad och älskad.

Som dirigent var Gunnar Borg lugn, bestämd, tydlig och helt fri från publik-friande choser. Hans tonbildning och frasering bildade skola. Sina musikaliska ideal hämtade han i den klassiska musiken. Musikkåren gjorde stora framsteg med Borg och blev ganska snart en kraft att räkna med i FA:s musikliv. Goda Solister fostrades. Alla kan inte räknas upp, men det vore fel att inte nämna de lysande kornettisterna Thorsten Gustavsson och Stig Uhnér.

Musikresorna inom landet blev fler. Vid årskongressen i Stockholm 1943 var Tranås gästmusikkår och gjorde då också sin första radiospelning. Tidigare på året hade man spelat in den första grammofonskivan. När musikkåren skulle fira halvsekeljubileum 1946 bjöd man in Bramwell Coles, välkänd kompositör och musikchef vid internationella högkvarteret i London. Han kom och blev helt överväldigad av vad han hörde och inbjöd på stående fot musikkåren till England. Turnén genomfördes vid påsktid 1947 och blev en triumffärd.

Publiken jublade överallt och tidningarna recenserade välvilligt. Genom den internationella musiktidningen The Musician sattes staden Tranås på den salvationistiska världskartan. Resan blev också inledningen på en lång rad av turnéer utomlands. Följande länder har besökts: England 3 gånger, Schweiz 5, USA 2, Kanada 1, Danmark 3, Norge 3, Västtyskland 3, Frankrike, Holland, Skottland och Finland 1 gång vardera, Lettland 2 gånger. Några resor har omfattat mer än ett land.

Den svensk-amerikanske kompositören Erik Leidzén kom att få en alldeles speciell relation till Tranås musikkår. Han var en av Borgs favoritkompositörer och under den succéartade resan i USA 1954 följde han musikkåren till flera städer och gästdirigerade den ibland. Från denna resa är nedanstående värt att återge: Musikkårens första framträdande ägde rum vid en kongress för musikledare. Bland de närvarande märktes Edwin Franko Goldman, den amerikanska blåsmusikens nestor, ledare för The Goldman Band och betraktad som John Philip Sousas jämlike och efterträdare. Tranås hade framfört hans marsch "Kentucky" och Goldman tog spontant till orda:

"Ladies and gentlemen! You are hearing tonight one of the greatest brass bands of non-professional musicians I have ever heard... and that takes in a lot of territory. These men are wonderful! Any of the brass players in any of the symphony orchestras could not play any better than these men. I do wish all school and college bands could hear them!"

Året efter besökte Leidzén Tranås och repeterade med musikkåren en vecka för att sedan dirigera den under årskongressen i Stockholm. Gunnar Borg vikarierade då som ess-basist. En av de saker som förenade Borg och Leidzén var deras intresse för de hymn- och sångmelodier som nästan all armémusik bygger på. En av Leidzéns ständiga uppmaningar till armémusikanter var: -Läs sångtexterna innan ni spelar. Om Gunnar Borg kunde man, bildligt talat, säga att han dirigerade med taktpinnen i den högra handen och sångboken i den vänstra.

Inför Gunnar Borgs 50-årsdag gjordes framstötar för att han skulle tilldelas FA:s förnämsta utmärkelse, The Order of the Founder (Grundläggarens orden). På något sätt fick han reda på detta och inlade omedelbart sitt veto, men 1974 tog han emot Tranås kommuns kulturpris. 1978 tilldelades han FA:s Certificate of Exceptional Service. Det sistnämna kommenterade han med orden:

"Jag skulle vilja plocka sönder det i bitar och ge varje musikant en bit."

Efter mer än fyra decenniers tjänst som musikmästare trädde Gunnar Borg tillbaka och utnämndes till hedersmusikmästare. Han fortsatte en tid att spela flygelhorn och eufonium och övade också separat med yngre musikanter. Han drabbades dock av sjukdom och drog sig alltmer tillbaka. 1992 hade han fullbordat sitt levnadslopp. Som musikmästare efterträddes Gunnar Borg av Stig Uhnér 1976-78, Torbjörn Kratz 1978-97 och Stig Uhnér 1998-2007.

(Denna text är hämtad från boken "Hornmusiken som blev Brassband hos Frälsningsarmén" från år 2021)