Nils Bolander 1902-1952, Svensk Biskop, författare och Poet
Heligt tvång
Han sade: Jag är för ung
för menlös i tanken och i växten.
Då föll Guds ande tvingande tung
på hans själ och dikterade texten.
Han sade: Jag är för svag,
en krympling och lytt i din kyrka.
Då stod i hjärtat en bjudande lag
och ropade: Gud är din styrka!
Han sade: Mästare kär,
jag duger ju ingenting till...
Skrymtare, säg som det verkligen är,
säg att du inte vill!
__ __ __
Jag ville inte som Du,
jag ville ha lättjans dagar.
Herre, tag mig, tänd mig nu
och sänd mig varthän Du behagar!
Kristendomen var ett örnevangelium,
sprunget ur den högsta klippspetsens näste
på blanka störtflyktsvingar.
Men vi tuktade dess djärva fjädrar,
rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,
och se - det blev en svart fågel,
en pratsam och tam korp.
Kristendomen var ett lejonbudskap,
ständigt på jakt efter varmt och levande byte,
ett ungt lejon av Juda.
Men vi klippte dess skarpa krökta klor,
stillade dess törst efter hjärteblod
och gjorde det till en spinnande huskatt.
Kristendomen var en ökenpredikan,
snål och vass som den pinande africus,
brännande som ökensanden.
Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,
aster, reseda och fromma rosor,
ett stämningstycke i örtagård.
Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!
Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!
Giv den doft av vildhonung och samum
och säg sedan med döpare-röst:
Detta är den seger som övervinner världen.
Detta är kristendom!
Jag hade räknat...
Jag hade räknat med dig som en hand
med helighet och fest i min gråa kväll.
Istället kom du, fader, som en brand,
en orosstiftare, en djärv rebell.
Jag räknade med fromma känslors blom,
en vänlig doft av tröst i helig vår.
I stället kom du med en hårdhänt dom,
en väg, en uppgift övermåttan svår.
Jag räknade med obeskrivlig frid,
som skulle lösa hjärtats stela kramp.
Då kom ett orosbud om svärd och strid,
om myteri och oförfärad kamp.
Du ville inte viska evighet till den
som levde alltför långt ifrån.
Du tyckte att min frid var allt för fet.
Den måste krossas av ett mäktigt dån.
Tack att du nekade mig duvotröst
och andens honungsmilda sunnansus.
Tack, att du tvang mig med en stålblank röst,
från mörker till ditt underbara ljus.
De lånade krubba
De lånade krubba åt armodets son
och därtill halm och strå.
De lånade åsna bortifrå för Herren att rida på
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.
Han lånade bröd en hungerns dag
på bergets grönklädda slänt,
och tvenne fiskar av okänt slag
hans lärjungar hade sänt.
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.
Han lånade båt i ett fiskartjäll
och talte till folket från den
och en vindblåst hydda till läger en kväll
åt sig och tolv hemlösa män.
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.
Han lånade sal, då hans dag var förbi,
för att duka sitt nattvardsbord,
och den grav man lade hans kvarleva i
var ett lån från en främlings jord.
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.
Dock -
nu när jag skådar hans stingande krans
och ser hans kors som det var,
då känner jag djupt: det var icke hans,
det var min börda han bar.
Det kors min Frälsare
kallade sitt -
var mitt.
