Malin kom in från kylan – i en tunn kofta
En kall vinterdag för något år sedan dök en kvinna upp på Frälsningsarmén i Malmö. Vi kan kalla henne Malin. Hon hade varit där tidigare, men hon var en person som aldrig brukade be om hjälp.
– När hon erbjöds en matkasse tog hon emot den, men hon brukade oftast hålla sig i bakgrunden, berättar Carmencita.
Den här dagen var allt annorlunda. Frälsningsarméns medarbetare hade sett Malin cykla genom staden. Trots kylan var hon endast klädd i en tunn kofta. Hon hade varken jacka eller vantar.
– Jag minns när hon kom in. Hennes händer var helt röda av kylan, och hon frös, förklarar Carmencita.
Medarbetarna på Frälsningsarmén började leta efter en jacka åt Malin, men ingen i rätt storlek fanns att hitta.
– Det fanns inget som passade. Hon var lite större, och det vi hade i förrådet var för smått. Till slut beställde vi en jacka online, tillsammans med en mössa och ett par vantar, berättar Carmencita.
När Malin fick kläderna syntes en lättnad i hennes ögon. Hon sa inte mycket, men det var tydligt att det betydde något.
– Hon hade aldrig bett om hjälp, inte en enda gång. Men den här gången behövde ingen fråga – det syntes precis vad hon behövde, och vi kunde möta hennes behov, säger Carmencita.
Gemenskapen är en viktig del av det sociala arbetet
Bland de kvinnor som kommer till Frälsningsarmén i Malmö har många erfarenheter av utsatthet av olika slag. Att möta de materiella behoven är viktigt. Men Carmencita tror att gemenskapen på kåren är helande och läkande i sig.
– Vi har en mjuk och varm gemenskap här. Och kanske är kulturen sådan för att den bärs upp av människor som vet hur livet kan se ut. Jag tror att gemenskapen är en viktig del av det sociala arbetet, där vi kan fånga upp kvinnor som bär på både själsliga och kroppsliga sår.
Text: Lukas Berggren
