”Tack Gud och Frälsningsarmén!”

Sorg och otrygghet dövades med alkohol och droger

När Mikael föddes var hans mor endast 17 år och därefter kom fem syskon till världen. Levnadsstandarden för familjen var på existensminimum även om mat fanns på bordet. Efter första tiden i Solna/Hagalund blev det många flyttar och nya skolor. Dessutom drabbades Mikael av flera dödsfall bland närstående och sammantaget orsakade allt detta sorg och otrygghet i en redan utsatt miljö.

–I det multikulturella samhället jag växte upp i gällde det att ta för sig och om man inte stod upp för sig själv så blev man snabbt ett offer. Jag lärde mig att ta till våld för att försvara mig och jag blev även klassens clown, säger Mikael.

Som tonåring fastnade han för lugnet, avstressningen och eliminerandet av hjärnspöken som alkoholen bidrog till. Snart kom även hasch in i bilden. I 15-årsåldern blev han utsatt för ett överfall och en så brutal misshandel att han trodde att han skulle dö. Förövarna åkte aldrig fast och Mikael upplevde det som om Polisen inte tog det hela på allvar. Det skapade en rädsla som kom att följa honom framöver och han slutade att lita på människor. Under uppväxten fick han ofta höra att han inte skulle vara ledsen, något som fick honom att stänga av känslor.

–Jag bestämde mig för att aldrig mer visa mig svag, vilket var ett jättedumt beslut. Jag satte på mig en mask och kallades för ”Löken” och jag byggde upp en karaktär kring honom som var väldigt stökig, berättar Mikael.

Tolvstegsprogrammet istället för fängelse

Han är utbildad fordonstekniker och har haft välbetalda säljjobb. Som 23-åring köpte han ett hus och fick hjälp med att tämja sin aggressivitet men efter att han separerat från sin sambo gjorde kokainet entré i hans liv. Senare även amfetamin. Vid sidan av arbetet blev det mycket festande på Stureplan och stoltserande med fina bilar.

Till en början kom Mikael undan med sitt dubbelliv trots några ärenden hos Polisen då han kört bil påverkad eller haft mindre mängder narkotika på sig. Men inombords mådde han inte alls bra.

–Det var som en mental besatthet efter att få den frid som drogerna ger, säger Mikael.

–Jag kände skuld och skam och misslyckande och ville fly från mig själv, fortsätter han.

För omkring ett och ett halvt år sedan åkte han fast påtänd bakom ratten med både droger och kniv på sig och den här gången kunde det bli tal om fängelse. Mikael bad då om att få behandling istället och så blev det. Under de tre månaderna deltog han i ett tolvstegsprogram där han överlämnade sig till Gud och fick många insikter och uppenbarelser. Dessutom fann han en nära vän där.

–Det var första gången jag kände att någon förstod mig. Han var troende och vi pratade om att allt som sker har en mening, säger Mikael.

Hade fått nog av det gamla livet

Han började förstå att beroendet faktiskt är en sjukdom och han lärde sig att förlåta sig själv. Han klippte sönder SIM-kortet till sin telefon för att bryta med det gamla, tränade sig i att vara närvarande i nuet men att samtidigt titta framåt och lita på att Gud har en plan för hans liv. Mikael nämner att hans farfar aldrig druckit en droppe alkohol, vilket gjorde honom till en förebild och ett bevis på att man kan klara sig utan den varan.

–Jag var så klar och hade festat färdigt och drogerna hade slutat fungera och gav för stora konsekvenser. ”Romansfasen” i början av missbruket var över sedan länge, förklarar Mikael.

Frälsningsarmén blev en räddning

Tanken på att återvända till lägenheten i Rinkeby var dock skrämmande. Där fanns allt som påminde honom om det liv han just bestämt sig för att lämna såsom, tillgången på droger. Då fick han möjligheten att under ett halvår bo med skyddad identitet på Frälsningsarméns akut-, och motivationsboende Halvvägshuset i Stockholm. När Socialen inte gav honom den ekonomiska uppbackning han behövde lät Frälsningsarmén Mikael bo gratis under den här perioden. På så vis kunde han i lugn och ro slutföra den process han påbörjat, något han är enormt tacksam för idag.

–Om det inte vore för Frälsningsarmén så hade jag varit en aktiv narkoman nu, det är jag nästan övertygad om, påpekar han.

–Jag vill ge tillbaka och jag har varit med kåren Templet och delat ut mackor på stan och hjälpt till där en jul, säger Mikael.

Han brukar även ge av sin tid till beroendeakuten på St: Görans sjukhus där han möter människor som brottas med samma tillvaro som han själv har haft.

–Jag pratar med de intagna om att det finns en lösning och det är väldigt fint och givande att vara där sjukdomen är som mest aktiv, påpekar Mikael.

Droger och fel mål stod i vägen för Gud

Han har genomgått sorgebearbetning och deltar i tolvstegsmöten än idag. Ibland besöker han Heart Church och Citykyrkan på söndagarna.

–Jag har just lärt mig vad en sund gemenskap är och förr kände jag mig ensam fastän jag var bland folk men det var det där hålet i bröstet som behövde fyllas och maskerna som gjorde det, förklarar Mikael.

–Jag hade fel mål och drogerna kom före allt. De blockerade vägen till Gud, frihet och lycka, fortsätter han.

Kampen, kaoset och den mentala besattheten är nu borta och som ren har hans sinnen vaknat till liv och numera lägger han märke till färgerna i naturen exempelvis. Med Gud har han en dialog från det att han vaknar på morgonen och han avslutar dagen i tacksamhet. Mikael nämner dikten ”Fotspår i sanden” och när han tittar i backspegeln inser han att han många gånger har haft änglavakt.

–Jag tackar Gud för att jag lever idag och jag har förstått att han har burit mig hela livet, säger Mikael.

–Han är nyckeln till allt och om jag är i samtal med honom så handlar jag därefter, fortsätter han.

Vill vara en förebild och hjälpa andra

Andra viktiga strategier för bibehållen nykterhet är enligt honom goda rutiner, att bygga upp ett försvar mot den där första drinken eller linan med knark och att påminna sig själv om vart man kommer ifrån. Han nämner också att en nyckel till att stävja ensamheten är att leva i ärlighet i allt man tar sig för. Den som kämpar med missbruk vill Mikael uppmuntra att våga kapitulera och ta emot hjälp. Det är det första steget mot frihet. Själv söker han efter verklig mening i livet numera och strävar efter att vara någon han kan stå för fullt ut.

–Jag vill vara en förebild och hjälpa andra att bli nyktra, säger Mikael och hänvisar till Frälsningsarméns grundare William Booth.

–Det är så fint det han säger, att så länge det finns en drinkare kvar så ska han kämpa. Jag vill leva mitt liv på de grunderna och jag vill sprida kärlek, avslutar han.

Teresia Jansson