"Nylösegården blev min språngbräda till ett helt nytt liv"

Som liten hade Markus svårt att passa in. Han försökte på alla upptänkliga sätt förstå vem han var och hur han skulle relatera till andra människor. Identitetskrisen gjorde att han testade det mesta. Alkoholen kom in i bilden redan vid 13 års ålder. I tonåren sökte Markus sig från sammanhang till sammanhang för att hitta sin identitet.

– Ett tag var jag med i vit-makt-rörelsen, i nästa stund umgicks jag med anarkister. Det var en ständig jakt för att försöka hitta vem jag var, berättar Markus.

Drogerna var fantastiska – i början

När Markus som 15-åring testade amfetamin vid ett tillfälle behövde han inte söka längre.

– Det räckte med en gång. Jag kände att det var det bästa som hade hänt mig. Jag blev helt plötsligt någon och bestämde mig för att ingen skulle få ta det ifrån mig, förklarar han.

Det första året med amfetaminet var fantastiskt. Men efter ett tag kom livet i kapp Markus. Skulder, skadade relationer och andra konsekvenser av ett tilltagande missbruk gjorde sig påminda. Vid 20 års ålder kom Markus in på sitt första behandlingshem. De följande tre åren ägnade han åt att reparera allt han hade förstört. Nu fick han jobb, tog körkort, träffade en flickvän och fick tillbaka vårdnaden om sin son. Men på tre veckor raserades allt igen.

– Problemet var att jag aldrig tog tag i beroendesjukdomen. Jag trodde att jag kunde dricka måttligt med alkohol, men körde rakt ner i amfetaminträsket igen. På tre veckor sabbade jag det jag hade byggt upp under tre års tid, säger Markus med sorg i rösten.

Nu sjönk Markus djupt. De kommande tio åren bodde han i trappuppgångar, tält och stulna husvagnar i Göteborg. För att finansiera sitt missbruk stal han koppar och andra metaller, som han sedan sålde på svarta marknaden. Missbruket började få allt större konsekvenser.

– En gång om året åkte jag i fängelse för drograttfylla och olovlig körning. Ibland tog jag in på jourboenden för att kunna duscha och äta. Men det handlade mest om att vila upp mig lite och se till att jag inte skulle dö, säger Markus.

”Jag gör vad som helst för att få leva”

2015 kom till sist dödsdomen. Alla organ i kroppen lade av samtidigt och Markus blev svårt sjuk. Han fick veta av sin läkare han skulle dö – om han inte bestämde sig för en omedelbar förändring. Nu tar Markus sitt sista fängelsestraff och ringer samtidigt till socialtjänsten.

– Jag ville verkligen inte dö, så jag sa till min socialsekreterare att jag var beredd att göra vad som helst för att få fortsätta leva.

Socialsekreteraren berättar för Markus att hon har väntat på just den stunden.

– Först blev jag arg på henne, för att hon bara hade väntat på mig. Men sedan har jag förstått hur hon menade. Det krävdes att jag var motiverad för att en förändring skulle kunna ske, säger Markus.

Första försöket på ett stödboende slutar med att Markus åker ut, efter att ha gått emellan i ett slagsmål mellan två andra klienter. Och det är då socialsekreteraren bestämmer sig för att testa Frälsningsarmén.

– Hon tyckte vi skulle testa Frälsningsarméns stödboende Nylösegården. Jag hade inte en aning om vad det var, men var beredd att testa allt som kunde hjälpa mig, förklarar Markus.

Och hjälpen från Frälsningsarmén visar sig fungera. För på Nylösegården möter Markus behandlingsassistenten Maria och andra människor som tar hans situation på allvar.

– Det var första gången jag kände att någon brydde sig på riktigt. Maria och de andra var väldigt förstående och tillmötesgående. Allt var inte svart och vitt, utan de såg mig och min situation på ett fantastiskt sätt, berättar Markus.

Att Frälsningsarméns arbete vilar på kristen grund var inte särskilt positivt för Markus till en början. Men nu ser han annorlunda på saken.

– I början var jag tveksam till det, eftersom jag har fått med mig ett motstånd som liten. Men nu har jag inga problem med det. Jag är inte frälst själv, men ser att tron har hjälpt andra att bli fria från droger och alkohol. Huvudsaken är att människor blir hjälpta, resonerar Markus.

Efter tre månaders vistelse på Nylösegården kunde Markus först flytta till en träningslägenhet och sedan vidare till en referenslägenhet.

”Nylösegården blev min språngbräda till ett helt nytt liv”

Nu har Markus varit drogfri i fyra år. Han har fått tillbaka körkortet, är skuldfri och har ett förstahandskontrakt på en lägenhet. Där bor han tillsammans med sin son, som han har fått kontakt med igen. Skillnaden mellan förr och nu är påtaglig.

– Nylösegården blev min språngbräda till ett helt nytt liv. Livet har återvänt och jag har det verkligen skitbra, säger han med eftertryck.

För ett år sedan blev Markus tillfrågad om att jobba extra på Nylösegården. Nu hjälper han andra som fastnat i droger och alkohol.

– Det känns väldigt meningsfullt. Jag vet hur viktigt det är att få komma till en trygg, säker och drogfri miljö, säger han.

Vill hjälpa både kompisar och andra att bli drogfria

Många av Markus gamla kompisar är kvar ute på gatan och sitter fortfarande fast i missbruk. Markus hoppas att hans tidigare erfarenheter, i kombination med den professionella kompetens som finns på Nylösegården, ska kunna hjälpa många att bli fria från missbruk. Parallellt med arbetet på Frälsningsarmén läser Markus till behandlingsassistent. Studierna ska göra honom bättre rustad att hjälpa människor med beroendeproblematik.

– Jag möter flera av mina gamla kompisar här på Nylösegården. Min förhoppning är att jag ska kunna hjälpa både kompisar och andra som är kvar därute att se andra möjligheter i livet, säger han.

Utan Frälsningsarmén hade jag inte varit här

Markus viktigaste budskap till de som kommer till Nylösegården är att det kommer bli jobbigt för den som vill bli drogfri. Men att det jobbiga inte varar för evigt, och att det är värt mödan.

– Man måste orka stanna kvar i alla jobbiga känslor och inte fly. Så länge du håller dig drogfri kommer bra saker hända och människor kommer att våga lita på dig igen. Genom att bita ihop och hålla dig drogfri kommer livet återvända, sakta men säkert.

Den identitetskris Markus gick igenom som barn, och som ledde honom till drogerna, är inte längre lika påtaglig. Markus känner att han håller på att hitta sig själv. Men än är han inte framme.

– Jag har ju bara varit drogfri i fyra år, och tidigare har jag knarkat i princip hela mitt liv. Så jag tror det är en livslång process. Men så mycket kan jag säga, att utan hjälpen från Frälsningsarmén hade jag inte varit där jag är i dag, säger han.

Text: Lukas Berggren