Livet vid sidan om beroendet

Hur mycket pengar som Annette gett Simon för att rädda honom ur ekonomisk knipa kopplade till drogvärlden vet hon knappt själv. Men hon vet att hon sällan kunde unna sig något för egen del och att en stor del av livet gick åt till att rädda sin vuxna son ur olika mer eller mindre farliga situationer.

Hon har tagit några timmar ledigt från jobbet som biträdande verksamhetschef på ett LSS-boende för att ses. Att våga prata om medberoende är något som ligger henne varmt om hjärtat.

– Det är många som inte vågar prata om att någon i familjen är beroende. Många känner skam och misslyckande både för hur det blivit och hur man hanterar det. Man får ofta från utomstående höra käcka råd över hur man ska göra och så gör man precis tvärt om, säger Anette.

”Man ser men vill inte tro på det”

Hennes son Simon var som liten glad, pigg och nyfiken. Alltid med spring i benen, mycket humor, kärleksfull och omtyckt på förskolan. Samtidigt var det tidigt viktigt för honom att vara cool, att hänga med. I tonåren byttes det coola ut mot det farliga och nätterna som tillbringades hos vänner blev allt fler. Men tanken på att han hade börjat med droger fanns inte i Annettes huvud. Då och då hittade hon hylsor som används till att sniffa kokain i Simons rum. Men hon oroade sig inte. De var ju tomma och han var duktig på att prata bort det.

–  Jag visste ju vad sådana där hylsor var för något men någonstans i den där situationen så blir man, Anette pausar och letar efter orden, man ser men man ser inte, man tror men man vill inte tro. När man inte har något bevis, skjuter man det ifrån sig istället för att ställa personen mot väggen.

Skyldig en langare pengar

Det var när Simon en dag ringde i panik och berättade att han hade langare efter sig, som han var skyldig pengar, som sanningen till slut landade hos Anette. Där började en resa under många år där hon gång på gång fick kasta sig iväg, ofta mitt i natten, för att lösa något problem som Simon hamnat i.

–  De åren känns som en evighet. Hela mitt liv påverkades otroligt mycket. Jag behövde, Annette pausar igen, eller jag behövde väl inte, men jag såg till att han kom upp till jobbet och så mycket av min energi gick åt för att få honom att inte självskada. Varje gång han ringde fick jag en klump i magen för då visste jag att det var något på gång, säger Annette.

Misstänksamheten och otillräckligheten

Den ständiga misstänksamheten och känslan av otillräcklighet var också en daglig följeslagare. Vad gör han i garaget? Är det en ny knarkare han bjudit hem? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? De egna behoven fick stå åt sidan och att ta hand om sig själv fanns inte med på kartan.

–  Många gånger kändes det som att jag levde i en film och inte i verkligheten, det var otroligt tufft. Jag har ofta fått frågan hur jag fixade det. Det enda jag kan ge som svar var att det var Gud som hjälpte mig att ta mig över till andra sidan, säger Anette.

Orosanmälan och behandlingshem

Mitt i hot och droger fick Simon barn.

–  Egentligen borde jag ha orosanmält, men, man vill bara att allt ska bli bra.

Skulderna och hoten från människor som Simon var skyldig pengar blev fler och fler. Till slut fick han kontakt med en kårledare på Frälsningsarmén som föreslog att han skulle skriva till socialtjänsten och orosanmäla sig själv. Han fick också plats på Frälsningsarméns dåvarande behandlingshem Kurön och på grund av att han gjort en egen orosanmälan fick han ett halvårs behandling betalad från socialtjänsten. Där blev han fri från drogerna.  

–  Det var fantastiskt att se min son komma tillbaka till sig själv under tiden på Kurön och jag är så glad att han har hittat en församling som förstår hans problematik och det han varit med om. Jag har faktiskt skickat ett brev till socialtjänsten och berättat hur det har gått, att Simon har blivit drogfri, han och barnens mamma har gift sig och han har tagit om körkortet, berättar Anette stolt.

”Ge inte upp – och prata!”

Till andra i samma situation som hon själv var i vill hon säga; Ge inte upp! Hon betonar vikten av att prata om det med människor som står en nära och att söka professionell hjälp om det behövs.

–  När man är i eländet så tror man inte att man ska klara det, det påverkar ju allt, hela familjen och alla runtomkring. Om jag inte hade pratat om det hade jag gått sönder. Så mina bästa råd är att prata. Och att inte ge inte upp.

Text och foto: Kiki Broms