Hur är det att leva med en missbrukare?

Som medberoende gick det så långt att jag tänkte att han på något sätt skulle försvinna och dö. Han åt medicin och jag fick tankar om att jag skulle byta ut innehållet i kapslarna till något gift men det fick inte synas i obduktionen. Jag tänkte att när han låg och sov helt utslagen skulle jag ta ett basebollträ och slå honom i huvudet med men det vågade jag inte för om han skulle vakna så skulle inte jag ha funnits.

Jag hade relation som medberoende redan som barn, min pappa var alkoholist och min ena bror var alkoholist, min bror dog av alkoholen när han var 52 år.

Jag har en man som druckit hela tiden och han fortsätter. Det hände förr att jag gick till bolaget åt honom och det skapade ångestkänslor, jag kände mig skyldig att jag hjälpte honom i hans beroende och ändå blev jag så arg.

I början gick jag och letade efter sprit och var väldigt vaksam. Var vi och handlade försökte jag få honom att glömma systembolaget. Den här kontrollen av hur mycket han har druckit och hur mycket han har gömt. Det blev till slut så att han bara drack i garaget. Sen glömde han bort vad och var han hade gömt det och jag hittade sprit han gömt och det gav jag till grannen.

I början var jag väldigt deprimerad men sen fick jag hjälp av vänner och av kyrkan och Frälsningsarmén. Jag har gått i terapi så depressionen är borta. Men den inre ångesten får jag kämpa med.

Att leva med en missbrukare är väldigt kluvet, är det äkta kärlek? För utan kärlek skulle det aldrig gå.