Sexuellt utnyttjad och såld men blev tillslut fri i Sverige

Med respekt för Elena och hennes närstående så har hennes och kårledarens namn samt vissa andra fakta ändrats i texten.

– Jag tänker mycket på min Elena och kommer aldrig glömma henne. Jag hade känt henne i fem år innan hon vågade dela sin historia. Det var när jag berättade om Frälsningsarméns arbete mot människohandel som hon avslöjade sin hemlighet.

Det säger Ingrid, kårledare på Frälsningsarmén någonstans i Sverige. När de möttes var Elena en 35-årig änka med kärv ekonomi. Hon kom regelbundet till kåren och det sociala arbetet där för att få med sig mat till både sig själv och sina katter som hon räddat från hemlöshet.

– Den hjälpen betydde mycket för henne, även vår samtalskontakt. Mest pratade vi om hennes katter och senare blev jag anförtrodd hennes lägenhet för att ta hand om dem när hon var inlagd på sjukhus, berättar Ingrid. 

Safe Havens fick henne att öppna sig

Frälsningsarméns traffickingcenter Safe Havens stöttar dem som fallit offer för människohandel. När Elena fick höra om verksamheten blev hon ivrig att hjälpa de kvinnor som Ingrid stod i kontakt med som varit utsatta för detta. Det var alltså då som hon också berättade om sin egen bakgrund.

Elena var född och uppvuxen i Bulgarien. I tidiga tonåren lurades hon och en vän att följa med till Marocko efter att de lockats med löfte om försäljningsjobb med god förtjänst. De fördes till en lägenhet där ett 15-tal andra flickor, 7-15 år gamla, befann sig. Snart stod det klart för dem att det var deras egna kroppar som skulle säljas till män.

– Flickorna blev inlåsta och så illa misshandlade att flera av dem dog. Elena berättade att de inte visste hur länge de själva skulle överleva, säger Ingrid.

Såldes till en man, föll in i missbruk

Elena blev såld till en marockansk man som gifte sig med henne och bosatte sig i Sverige.

Trots att Elena kände avsky gentemot mannen så älskade hon honom samtidigt för att han räddat hennes liv. Den tacksamheten gjorde att hon fann sig i tillvaron och stannade kvar i äktenskapet.

Men Elena dövade sina sorger med stora mängder sprit och ibland droger. När maken dog sökte hon hjälp och lyckades bli fri.

– När vi möttes drack hon inte och hon var stolt över sin nykterhet, säger Ingrid.

– Trots spåren av ett liv i missbruk och psykisk ohälsa kunde man se att hon varit en mycket vacker kvinna och hon visade gärna foton på sig själv från sin ungdom, fortsätter hon. 

Såg sig själv som ett hopplöst fall

Ingrid beskriver Elena som en varm, glad och positiv kvinna med nära till skratt. Men samtal om sitt gamla liv, liksom tanken på, eller åsynen av, arabiska män gjorde henne stressad, aggressiv och ångestfylld. I den stad hon kom till i Sverige lever många med det ursprunget och det gjorde det svårt för henne att komma ut i samhället och arbetslivet.

Inom psykiatrin ville man att hon skulle genomgå traumaterapi men det fick henne bara att må sämre så hon orkade inte med detta. Socialtjänsten i sin tur försökte få henne att delta i olika program som skulle leda till att hon en dag stod till arbetsmarknadens förfogande och där var traumaterapin en del.

– Elena hatade sin kropp och sina ärr som påminde henne om de övergrepp som hon utsattes för och hon kände sig pressad av Socialtjänsten, vilket påverkade hennes hälsa, berättar Ingrid.

Återfallet slutade i tragik

Elena ansåg själv att det inte fanns mycket att göra åt hennes situation och önskade ett stillsamt liv som sjukpensionär. Ingrid ville stötta Elena i att få myndigheter och sjukvård att förstå att det var det enda rätta. Tillsammans hade de utarbetat en plan för hur hon skulle kunna hantera livet tillsammans med Socialtjänstens åtgärder. Det var då sommar och Ingrid reste bort under sin semester med avsikten att ta tag i detta när hon återvänt. Men väl hemkommen fick hon veta att hennes vän gått bort några dagar tidigare. Elena hade tagit ett återfall och avlidit i sin lägenhet.

– Hennes förstörda kropp klarade inte av det så hon dog till sist men det var en chock för mig, säger Ingrid sorgset.

– Jag fick höra att hon mått allt sämre den sista tiden och sökt hjälp hos sjukvården, fortsätter hon.

Kattsand i utbyte mot sin kropp

Ingrid tog sig till Elenas lägenhet för att, tillsammans med en kattjour, fånga in hennes pälsklädda familjemedlemmar. Hemmet vittnade om att det varit fest där och på plats var även en afrikansk, papperslös man som bodde där men han gav sig av då han var rädd för att stöta ihop med polisen. I lägenheten fanns 40 kilo kattsand och innan mannen stack iväg berättade han för Ingrid att Elena fått dem som betalning av en gammal kund som regelbundet besökte henne för att dricka och ha sex.

– Hon gjorde allt för sina katter som hon älskade högt. I sig själv hade hon inget värde så att ge sin kropp för att få sand till sina skyddslingar var liksom ingen grej för henne, påpekar Ingrid.

Någon som Elena finns närmare än du tror

Ingrid önskar att hon känt till sin väns historia tidigare. Då hade Elena kunnat få det stöd hon så väl behövde till både ande, kropp och själ innan det var för sent. Frälsningsarmén stöttar människor som kämpar med missbruk, ekonomisk utsatthet och psykisk ohälsa och erbjuder gemenskap och meningsfulla aktiviteter.

– Jag känner en enorm sorg över Elenas död av många anledningar, dels för att vi inte kunde slutföra de planer vi hade för att hon skulle kunna få vara sjukpensionär. Jag sörjer också det faktum att det finns många som Elena i vårt samhälle; överlevare som funnit en fristad från sitt helvete men som döljer sin historia, säger hon.

– De finns i missbruk, hemlöshet, inom psykiatrin och kanske närmre än du tror. I vissa fall när skadan har blivit för stor kanske man bara skall låta dem få leva i frid. Samhällets krav blir för stora för dem, de kan aldrig bli riktigt hela, resonerar Ingrid.

Hade trygghet i sin tro

Hon nämner något hon tyckte var väldigt fint med Elena, nämligen tryggheten hon hade i sin kristna tro.

– Hon sa varje vecka till mig när jag bad för henne att detta var hennes tröst i livet, att hon var älskad av Jesus. Att hennes tro räddat henne, avslutar Ingrid.

Text: Teresia Jansson
Foto: Jonas Nimmersjö