Hjärta för relation och integration i Hällnäs

"Jag tror att Frälsningsarmén betyder enormt mycket för orten"

Framme på Kyrkvägen står den låga, beige kårbyggnaden och i entrén hänger vimplar som hälsar välkommen. Elsa börjar pyssla i det ljusa köket och bär ut kaffe, saft, ost-, och skinksmörgåsar och annat hembakat till gudstjänstlokalen. Bord med mörka, mönstrade dukar står utspridda. Det nalkas tisdagskafé/Kafé Frälsis och strax efter klockan 13.30 hörs ett sorl av glada röster från en salig blandning av människor. 62-åriga paret Bengt och Lena njuter av fikat i varsin fåtölj. Bengt är den senaste kårmedlemmen och på 70-talet deltog han i scouterna här när Tommy Hägglund var ledare.

- Jag har alltid bott i Hällnäs och hade saknat det här stället om det hade rivits. Jag har många minnen härifrån och jag tror att Frälsningsarmén betyder enormt mycket för orten, menar Bengt och får medhåll från Lena.

Kåren är en träffpunkt många

Diana och Niklas är hyfsat nyinflyttade och har ingen kyrklig anknytning. De har med sig döttrarna Agnes och Astrid, två år respektive sju månader gamla.

- Det finns inte så mycket att göra här uppe så vi tänkte att vi går hit med barnen. Jag har varit här med kompisar under mammaledigheten och det är trevligt att komma ut och fika, säger Diana.

Makarna är ledigt klädda i grå luvtröjor. Så även Mikael, 50 år. Efter en massiv stroke har han sökt många jobb utan respons. Nu lever han på sjukpension och kommer hit varje tisdag.

- Känn på den, säger han menande men understryker att han är glad över att kunna vara här.

- Jag har lärt känna några på kåren och försöker vara social, fortsätter han.

Fem ukrainska barn har satt sig vid ett långbord. Bakom dem hänger teckningar målade med vattenfärg. En ser ut att föreställa en gubbe med ett vapen som avfyras rakt upp i luften. En annan skulle kunna vara en båt. Eller en pansarvagn. Barnen pratar och skrattar högt så vid en första anblick verkar de bekymmerslösa. Viktoria tar för sig av Elsas Sverigekaka.

 - Jag är tolv år, säger hon leendes med brytning.

 - Ni kan ju svenska, ni är så duktiga, utbrister Elsa glatt, frågar vad barnen vill dricka och häller upp jordgubbssaft.

Kåren har blivit en träffpunkt för många trots endast tre namn i medlemsatrikeln.

- Vi vill integrera och få ihop människor och låta kåren vara ett ställe dit folk kan komma, fika och lära känna varandra. Det finns mycket rasism här och det är inte lätt att komma in i samhället så då är kaféet guld värt, säger Elsa.

Stor barnverksamhet

Varje vecka samlas omkring 30 unga här, de flesta utan kyrklig tillhörighet, och därmed har kåren omnejdens största barnverksamhet. Mot kvällen droppar det in ett tjugotal barn från sex år och uppåt.

- Vi tackar för förtroendet vi får från föräldrarna som är tacksamma, glada och trygga med att skicka sina barn till oss, säger familjekonsulenten Elin Önnbo, dotter till Elsa och Tommy.

- Det vi gör har ett evighetsvärde och vi brinner för och älskar dem vi möter och jag tror att de känner det, fortsätter hon.

De yngsta lotsas ut till gården och skogsgläntan för att leta efter pusselbitar som ledarna gömt. ”Ja, jag hittade en”, utropar Tyra, åtta år, triumferande och håller upp en vit träbit som tillsammans med övriga delar bildar ett hjärta. Sedan blir det skattjakt och glädjen är stor när gömman med chokladbollar hittas.

- De var jättegoda för de var kalla men kartan var lite svår, säger Amalia, sju år.

- Det roligaste här är lekarna, festerna och att dansa, fortsätter hon.

Hennes storasyster Alina, tolv år, bakar muffins med tonåringarna. Viktoria och Maria från Ukraina får snart upp ett bra teamwork med Elsa, åtta år, vars föräldrar är från Ryssland. Hon växlar snabbt och vant mellan ryska och svenska. Sara, 13 år, har kommit till kårens verksamheter sedan femårsåldern och är nu hjälpledare.

- Det bästa är att få träffa alla barn och känna att man är till hjälp. Kåren betyder mycket för mig för den har varit så stor del av mitt liv, påpekar Sara medan hon plockar med disken.

Fredagskvällarna vigs åt Reload-gänget som går i årskurs 6-8.

Förberedande svenskaundervisning i kyrskalen

Framåt onsdagseftermiddagen möbleras kyrksalen om till klassrum. Tre förväntansfulla flickor och två pojkar sitter snart redo med pennor och block i bänkarna som nu står på rad. På plats är även den pensionerade mellanstadielärarinnan Eva och Britthelen som annars arbetar på SFI, svenska för invandrare.

- Det är ett intensivt, förberedande arbete för att kunna börja i en vanlig svensk klass men det är fantastiskt bra att ukrainarna kan komma till de här lektionerna och barnträffarna, säger Britthelen varmt.

- Här är rätt människor på rätt plats i rätt tid. Det är så viktigt det Frälsningsarmén gör, fortsätter hon.

Eva ställer sig vid blädderblocket längst fram, håller upp gosedjur och frågar barnen om de vet namnen på dem. Skaran säger efter henne i kör och sedan får eleverna själva skriva de svenska orden på sina papper. Eva, Britthelen och Elsa går runt och hjälper dem med uppgifterna. Senare ansluter Julia G och Julia Z som är mammor till Marat, Maria och Glepp. Även Marina och sambon Viktor har slagit sig ner. Viktor har arbetat i Handelsträdgården i fyra år och agerar nu tolk. Kvinnorna antecknar under ledning av Elsa. De är mestadels allvarsamma men när de försöker uttala ordet ”sjuksköterska” brister de ut i skratt. De är från staden Marganets som i skrivande stund har klarat sig från ryssarnas bombanfall.

- De gillar att bo här och människorna är varma och gör allt de kan för att hjälpa dem att integreras, men de saknar sina släktingar, allt annat kan de vara utan, säger Viktor.

- Vi tycker om att vara på Frälsningsarmén och träffa folk att prata med så att man inte bara sitter hemma. Men man får ta en dag i taget. Det är bra om vi kan stanna här men helst vill vi åka hem, säger Marats mamma.

Fokus på relationer

Senare berättar Elsa att det sedan långt tillbaka är tradition att gå till Frälsningsarmén vid Lucia och sist kom 113 personer. På självaste julaftonsmorgonen hade kåren 70 gäster. Enligt Elsa träffar de knappt några kristna alls och de flesta är nya hällnäsbor.

- Vi har fått många kontakter och relationer så nu är det omvändelse som behövs. Tron är en process som tar olika lång tid för människor och de behöver inse att de har andliga behov, påpekar hon och Tommy fyller i:

- De behöver få egna gudsupplevelser och vi behöver få andliga gåvor i funktion. Om vi ber för sjuka som blir friska så kommer ryktet att sprida sig, avslutar han.

Text: Teresia Jansson

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 4 - 2022