"Svårt som hemlös att komma på fötter"
Markus har levt i olika typer av hemlöshet under hela sitt vuxna liv. Han har bollats mellan olika instanser i samhället och inte fått tillräcklig hjälp. På kåren i Halmstad har han glatts över varm mat/gemenskap och det är ett av få ställen där han känt sig bemött med respekt.
"Hos Frälsningsarmén ses jag som en individ och inte bara som ett personnummer", säger Markus. Foto: Teresia Jansson
På Frälsningsarméns kår i Halmstad får jag en pratstund med Markus. Han skojar till det och kallar sig själv för sötvattenspirat, något som känns aningen passande då han gärna klär sig i fjäderprydd hatt och skinnväst.
− Ja, en som inte har hittat till de sju haven, förklarar han.
− Det känns bättre än att säga att man är hemlös, fortsätter han.
Det har Markus i princip varit sedan han tog studenten för tolv år sedan och nu är han 31 år fyllda. Han har aldrig haft något ställe att förvara sina tillhörigheter på och har inte ägt en enda möbel hittills. Tidigare har han arbetat säsongsvis på skidorter men också i skärgården. Då har han varit allt ifrån kajakinstruktör till restaurangchef och guide på fjällen då turskidåkning och fakta kring flora och fauna har lärts ut. Till och med Svalbard har han vistats på, där han tjänat som turistvärd och varit delaktig i säkerhetsarbete med anledning av förekomsten av isbjörn. I dessa fall har han haft mat och logi men ingen egen bostad i vanlig mening.
Markus berättar om en brokig barndom då han som femåring råkade sätta eld på sin systers gudmors hus och företag som båda brann ner till grunden. På så vis blev polisen inkopplad.
− Det var ett misstag men jag har alltid haft svårt för auktoriteter och varit jobbig och bråkig även om jag har skött skolan, säger Markus.
Drogmissbruket ledde till tvångsomhändertagning
Han började med droger tidigt och har prövat nästan allt förutom heroin. Han sålde smuggelsprit till skolkamraterna under flera år och hotades med avstängning och Socialtjänsten kom in i bilden. Markus gick ner sig i missbruket och som 22-åring blev han tvångsomhändertagen och inlåst under ett halvår. Han beordrades att gå ett drogavvänjningsprogram men hade inte då i åtanke att helt lägga av med de aktuella substanserna. Idag ser han det som att hans tillvaro fortfarande präglas av någon slags verklighetsflykt även om det inte är alkohol och droger som står i fokus längre.
Bollats mellan olika instanser
Under tider när han inte har haft anställning har han kämpat med att få boende och bistånd men har bollats mellan olika instanser och hamnat mellan stolarna. En tid fick han och flickvännen bo i ett svartbygge i ett före detta stall som omvandlats till lägenheter trots avsaknad av bygglov. Men när det angreps av mögel och Markus konfronterade hyresvärden blev det liv i luckan.
− Det dök upp personer med nazistisk tillhörighet som försökte hugga ihjäl mig men jag lyckades parera knivattackerna, kanske tack vare att jag kan kampsport, berättar Markus.
Svårigheter om att bli skriven som hemlös i en kommun
Tidigare var han skriven hos en vän i Järfälla, i nordvästra Stockholm, då han var tvungen att ha en adress att få sitt körkort skickat till. Sedan skrev han sig på svartbygget i Nossebro som ligger mellan Skövde och Göteborg. När han kom till Halmstad och sökte hjälp hos Socialen fick han höra att de inte kunde stötta honom för att han inte är skriven här. Dessutom är handläggningstiden hos Skatteverket, för att bli skriven som hemlös på en viss kommun, flera månader lång. Efter ett halvårs vistelse i Halmstad hade han fortfarande inte fått något uppmuntrande besked.
− På Socialen har en handläggare hävdat att jag ju har tak över huvudet, men det är inte detsamma som att man har ett hem, menar Markus.
− Jag har bott hos kompisar, hos min mamma, ute och i tält men jag orkar inte ha det så längre. Jag har ju betalat skatt för att få tillgång till samhällets skyddsnät, fortsätter han.
Blir hänvisad fram och tillbaka mellan kommunerna
Nyligen flyttade han därför till Lund och har fått ett rum för några månader framåt. När han häromdagen ringde ett samtal beträffande ekonomiskt bistånd blev han även där nekad att ens ansöka om det med andledning av att han inte är skriven i kommunen. Istället blev han hänvisad till Essunga, som redan hänvisat honom till Halmstad, som i sin tur hänvisat honom till Lund.
− Och Skatteverket säger att jag är skriven i Lund, påpekar Markus.
− När jag uttryckte mitt missnöje och insisterade på att få ansöka lades telefonen på i örat på mig. Hur i allsin dar ska en hemlös kunna komma på fötter om man blir bemött på det här viset?, undrar Markus.
”Här ses jag som en individ och inte bara som ett personnummer”
Hans flickvän har mått så dåligt av all stress kring boende att hon tillochmed hamnat på psyket och trots detta har paret inte fått det stöd de anser sig ha rätt till för att få en någorlunda trygg och dräglig tillvaro. Efter en tid i Halmstad kunde de två kura ihop sig i en husvagn även om det inte är något värdigt boende.
− Jag har bemötts som en andra klassens medborgare, fast inte här på Frälsningsarmén. Här ses jag som en individ och inte bara som ett personnummer. Jag har inte räknat med att kåren ska fixa boende åt mig men jag tror att folk skulle hjälpa till om jag så bara behövde ström till husvagnen och jag skulle heller inte skämmas för att be om hjälp här, menar Markus.
"Det finns en väldig kärlek här"
Nyligen passerade han kårlokalen, stannade till vid anslagstavlan utanför och hamnade i samtal med en person där. På torsdagar kl 13 står Öppen kyrka på schemat och då erbjuds förutom lunch även gemenskap och andakt. Markus gick dit och gladde sig över en skål varm soppa då han är så trött på kall mat vid det här laget.
− Den känsla som infann sig så fort jag kom innanför dörrarna går inte att sätta ett pris på. Jag kände mig så välkommen. Ingen undrade om jag tror på Jesus utan de kom bara fram och intresserade sig för mig och var genuint trevliga, påpekar han.
− Det finns en väldig kärlek här och jag kan se hur någon kommer in från regnet nedtyngd, men så fort dörren stängs bakom honom/henne så är det som om han/hon slappnar av och blir någon helt annan, fortsätter Markus.
"Alla tas emot med öppna armar"
Han nämner att den enda bilden han tidigare hade av frälsningssoldater var att de stod i gathörn och spelade blåsinstrument men besöket på kåren omkullkastade de flesta av hans fördomar. Han upplever att det är helt okej att komma hit fastän man inte bekänner sig som kristen och att det alltid finns någon att prata med vid behov. Dessutom känner han av en gemensam omtanke utan krav på motprestation och att alla tas emot med öppna armar och kan vara sig själva här.
− Jag har bott på en massa olika ställen i Skandinavien men jag har inte känt på det här sättet på något annat ställe tidigare, förutom på en musikfestival i skogen som jag varit med på, säger han.
− Jag tror att folk ser kåren som sin familj, kanske den enda familj de har, fortsätter han och tillägger att det säkerligen finns dem som har kassörskan på Ica som sin enda vän.
Numera kan Markus få sig en hacka genom att uppträda på festivaler och tillställningar då han jonglerar med olika hjälpmedel men det ger ingen stadig inkomst, fast han är heller inte dyr i drift. Han köper varken kläder eller åker på resor och sysslar inte med någon kostsam hobby. Därför behöver han inte mer än ett par tusenlappar i månaden för att klara av tillvaron.
Hemlösheten i Sverige
På frågan vad Markus tycker måste göras för att motverka hemlösheten i Sverige kommer svaret snabbt:
− Fler miljonprojektsområden. Det behövs tusentals billiga bostäder men staten subventionerar ju inte det och därför kommer det inte folk till gagn.
− Dessutom behövs det mer samarbete mellan Socialtjänsten och vården. Jag har aldrig haft samma läkare två gånger och hur ska man då kunna följa upp en patient? Och det finns så mycket blanketter och byråkrati som krånglar till det och gör att man lätt blir av med sitt bidrag om man gjort något misstag en enda dag, avslutar han menande.
Text och foto: Teresia Jansson
