Stämningsfullt julbord för fler än tvåhundra hungriga
På Frälsningsarméns Sociala Center vid Hornstull hölls under Luciaveckan det årliga julbordet för människor i utsatthet. Många åkte långt för att komma in i värmen och få ta del av julmat, andakt, gemenskap och sånger. ”Hit får man komma vilket humör man än är på. Och maten är så god!” säger Ingrid, en av gästerna.
-Välkomna! Det kommer att bli ett härligt kaos idag!
Orden är Bodil Nilssons, verksamhetschef på Sociala Centret vid Hornstull, när hon i grön blus slår ut med armarna och liksom omfamnar det febrila arbete som pågår i den julpyntade lokalen. Gröt, skinka, sylta och silltallrikar bärs fram och arrangeras, Janssons frestelse värms i värmeskåp, rader av ris a la Malta ställs i ordning. Dofterna av julkryddor och stekta prinskorvar blandas med rykande nykokt kaffe som hälls upp på termosar.
Klockan är kvart i elva och om en liten stund öppnas portarna för det årliga julbordet, som Frälsningsarméns sociala center bjuder på i juletid. Man väntar ett rejält tryck och kan därför inte gå ut med inbjudan förrän precis dagarna innan.
- Julmusiken! utbrister Bodil, vem skulle spela piano? Det är dags nu.
Volontären Maud Sandin, major och pensionerad frälsningsofficer, sätter sig vid pianot i hörnet och börjar spela välkända julpsalmer och sånger.
När dörren öppnas väller män och kvinnor i olika åldrar in. De har lager av kläder, nerdragna mössor eller uppdragna luvor. Kall luft följer med dem, många har väntat länge utanför på gatan och flertalet har dessutom sovit utomhus i natt. Rullatorer parkeras, ryggsäckar krängs av. Kryckor lutas mot stolsryggar eller väggar. För dem som lever i hemlöshet är det ofta hela bohaget som ställs intill stolen medan man traskar bort och hämtar mat.
Hotas av vräkning men kan få hjälp av centrets kuratorer
I hörnet i den stora samlingssalen klingar pianot "Det är en ros utsprungen". Vid bordet intill sitter Ingrid som är liten och späd och har en blå och vit-mönstrad jumper. Hon ler vackert mot kameran och vännerna skojar med henne.
Ingrid har egen bostad i söderort men har hamnat i trassel och hotas nu med vräkning. Hon vill bara att eländet ska få ett slut. Frälsningsarmén är dock en ljuspunkt och hon far hit för gemenskapens skull. Dessutom finns det möjlighet att få stöd av centrets två kuratorer, som kan juridiken och ärendegången kring bostadsproblem.
-Jag är så tacksam för detta förstår du! Jag tvingar mig själv att komma iväg och göra annat än att sitta hemma och grubbla, säger hon och tar en klunk kaffe.
-Hit får man komma vilket humör man än är på, det är neutralt i den här kyrkan. Och maten är så god! fortsätter hon.
Vännerna Sören och Bosse håller med. De tycker att känslan på centret är så mänsklig. Dessutom gillar de fanan med Blod och Eld skarpt. Julhelgen ska de fira med en annan kyrka där ett besök på badhuset ingår.
Flera gäster somnar efter maten
Gästerna fortsätter att välla in och värmen i lokalen stiger, liksom ljudnivån. Några äter snabbt, bryter upp från efterrätt och kaffe och ger sig av ut i decemberkylan, andra anländer och söker efter sittplatser vid de fullsatta borden. Några känner varandra, hälsar och kramas. Somliga somnar direkt efter maten med huvudet böjt över tomma tallrikar. För flera av gästerna innebär nätterna få eller inga sömntimmar och då är platser som Sociala Centret en möjlighet till vila, om det så är julfest. Alkohol och droger gör också sitt till för tröttheten.
Bodil Nilsson betonar att Sociala Centret strävar efter att låta människor äga sin egen problematik. Ibland kanske man behöver hjälp eller samtal, andra gånger kanske man bara vill vara ifred eller fika. Här märker man också tydligt av de nerdragningar som sker inom Socialtjänsten.
-Vi hanterar konsekvensen av de beslut som politikerna i Stockholms Stad fattar. Människor i utsatthet har så många myndighetspersoner och beslutsfattare att relatera till på väg mot ett förhoppningsvis bättre liv med bostad och försörjning. Vi kan och vill vara ett stöd längs den vägen, säger hon.
Bor i ett taxigarage om nätterna
Nära väggen sitter Raimo och Andrej, två gamla vänner som kommer hit ganska ofta. De trivs bra med personalen och blandningen av folk. Raimo är 73 år och har långt bakåtstruket hår och varm blick. Han har levt 30 år i hemlöshet. I natt sov han i Rådhusets t-banestation.
-Jag har en solstol som jag fäller lite och kan sova i, säger han. Man får inte ligga ner på perronger eller stationer, då kommer vakterna och säger åt en. Men sitta går bra. Och när man sitter hela nätterna får man så mycket vatten i benen, säger han och pekar ner mot sina fötter med en grimas.
Andrej nickar medan han tuggar på en skinksmörgås. Han kom till Sverige från Polen för 35 år sedan och bor i ett taxigarage om nätterna.
-Tidigare hade jag en gammal bil som jag sov i. Men så tog kommunen bort den - den ansågs vara skrot, säger han besviket.
Står på kö till hotellhem och väntar på beslut
Han berättar om ett tidigare liv, med egen bostad i Rågsved söder om Stockholm. Hur han med sina ingenjörskunskaper hjälpte folk med tekniska saker hemma i lägenheten men blev vräkt, hamnande i skulder och i bostadslöshet.
-Nu har jag varit bostadslös i två år och står på kö till Magnus Ladulås Hotellhem. Men man får vänta så länge på Stadsdelsnämndens beslut, säger han och häller upp mer julmust i glaset.
Julhelgen planerar de två vännerna att spendera på andra kyrkors och organisationers olika julfiranden. Om Frälsningsarmén har Andrej bara gott att säga.
-Vi får mat och hjälp här istället för jobbiga frågor. Jag har själv jobbat som volontär i Svenska Kyrkan och vet hur viktiga sådana här platser är, säger Andrej.
Många volontärer och anställda jobbar med julbordet
För att göra julfesten möjlig arbetar 15 anställda och lika många volontärer. Linda är en av volontärerna som just nu hjälper till i klädutlämningen, där det finns möjlighet att hämta nya, rena kläder och lämna in sina gamla för tvätt. Just nu hjälper hon Zoltan, som brukar komma till centret och äta frukost. Han kikar i hyllorna och plockar ihop tvål, tandborste, t-shirtar och filt.
-Får man ta två filtar? frågar han bevekande och Linda nickar. I vanliga fall är det en per person som gäller men idag när det är julfest är det extra generöst.
Linda har hjälpt till på fyra julfester. Hon känner Bodil Nilsson sedan tidigare och frågade en dag om hon kunde göra något.
- Vi startade insamlingar av kläder på våra barns förskola och sedan sade hon att det behövdes hjälp vid julborden här på Sociala Centret. Det känns fantastiskt att vara här, säger hon.
Andakt om hur Gud förstår vår utsatthet
Klockan 13 kallar Anna-Lena Hjerpe, major i Frälsningsarmén och Sociala Centrets kaplan, på uppmärksamhet. Det är dags för andakt. Det tar en stund innan glammet och sorlet lägger sig. På borden ligger papper med tryckta sånger och först ut är "Gå Sion din Konung att möta".
"Var glad!, var glad!", sjunger gästerna högt och taktfast. Prästen Peter Sandin från Högalids församling har delat ut julmustflaskor en timme, nu sätter han på sig mikrofon.
- Gud gav sig in i vår värld på våra villkor, och förstår hur det är att vara utsatt. Ingen av oss förstår Gud fullt ut, men det är lättare att förstå ett litet barn, säger han och avbryts av en kvinna med grå kalufs och mörk fleecetröja.
-Gud kan väl inte bli människa heller? säger hon högt med skrovlig röst.
Peter Sandin ler.
-Vi kan väl snacka om det sedan du och jag, för annars tappar jag tråden?
-Helt okej, säger kvinnan beredvilligt och flera skrattar.
Andakten avslutas med bön och flera sånger. Vid ett av borden sitter vännerna Pelle och Rune, 62 respektive 65 år. De lutar sig över textbladet och sjunger med. De har en minst sagt brokig historia och har följts åt under livet. Tidigare hade de både bra bostad och arbeten, nu lever båda i hemlöshet.
-Vi gnabbar som ett gift par säger Pelle och Rune skrattar. Men sedan blir han allvarlig.
Han berättar att han har en förlossningsskada som gör honom begränsad i rörlighet och han är ofta rädd för att sova ute. En gång vaknade han utan jacka, skor, täcke och väska. Han hade blivit rånad under natten.
-I natt sov jag på bussen till Södertälje. Då får man i alla fall en timme ut och en hem. Om chauffören är schysst får vi som sover där sitta kvar i bussen i Södertälje, annars måste vi ut mitt i natten och vänta i tjugo minuter.
”Det är bra här. Kuratorerna hjälper oss med så mycket”
Pelle har bott på Skarpnäcksgårdens härbärge i två nätter. Det är sådär, tycker han.
-Många går på droger och bråkar och härjar hela natten. Man får knappt en blund.
Han hoppas på en träningslägenhet inom kort. Frälsningsarmén gillar han eftersom man inte påtvingas något här
-Det är bra. Kuratorerna hjälper oss med så mycket, till exempel att följa med till Bostadsenheten, säger Pelle och berättar om sina egna trauman från unga år. Hjärtstopp och svår brännskada är bara några av de livets tuffa erfarenheter. Ändå har han nära till ett leende hela tiden.
-Ja, jag har väl nio liv, säger han och knuffar Rune i sidan när han blir avbruten.
””Jag mår mycket bättre i sorgen när jag gör något för andra””
De sjunger med i nästa sång, "Ett litet barn av Jesse stam" och berättar senare att de tror på "något" men vet inte vad. Men kyrkans budskap är fint, man känner sig välkommen. Julhelgen har de ingen aning om var de ska spendera.
Klockan har hunnit bli halv tre och snart är Sociala Centrets julfest över. I köket mattas intensiteten av, volontärer och anställda unnar sig en liten paus och pustar ut med en kopp kaffe. Ulrika Sandmark är förbundskapten för det svenska simlandslaget och har sedan tre år tillbaka hjälpt centret på fritiden. Hon är uppvuxen med att det är viktigt att hjälpa andra och tycker att det motverkar allt elände man kan se i omvärlden.
-Det är bra för mitt hjärta att vara här. Jag förlorade min sambo i augusti och mår mycket bättre i sorgen när jag gör något för andra, säger hon med blanka ögon.
-I min vardag där allt handlar om minutiösa prestationer på individnivå är det så skönt i ett sammanhang där man bara får ge, istället för att kräva och få.
Gör något extra vid alla större högtider
De sista gästerna vinkas av. Kylvaror ställs undan och soppåsar knyts ihop. Bodil Nilsson visar en liten mätare som står på hela 204 inklickade gäster under de fyra timmar festen pågått. Hon ser glad ut.
- Vid alla större högtider försöker vi göra något extra för våra gäster, men julbordet är speciellt för oss. Det känns bra att kunna göra detta, säger hon och säger hej då till en äldre man som kliver ut i en mörknande decembereftermiddag.
Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö