Michel fann trygghet efter år av hemlöshet

Michel är 38 år och hemlös. Just nu bor han på Frälsningsarméns akutboende i Midsommarkransen, efter en tid av svårigheter som resulterade i vräkning. Att vara hemlös innebär en osäker och ofta skrämmande tillvaro. Just otryggheten är så svår att hantera. Han berättar om de många nätterna han har tillbringat på tunnelbanestationer och pendeltåg, ibland gående utan mål för att hålla sig vaken.

– Men man orkar ju inte gå hur mycket som helst och då säckar man ihop… jag brukar försöka ta mig in i någon port för att värma mig, säger han.

För en tid sedan var han också i kontakt med en annan organisation som hjälpte honom att hitta en soffa att sova på.

Tappade motivationen

För bara några månader sedan bodde han här också, på motivationsavdelningen ett par trappor upp. Här nere är de flesta både äldre och mycket värre däran än han.

– Jag tappade motivationen och ramlade tillbaka i drogerna igen. Så jag fick komma hit, säger han, utan att linda in det. 

Mycket trassel ledde till hemlösheten

Att han nu saknar bostad kommer efter en rad tragiska händelser i hans liv. Han bodde tidigare med sin mamma, men efter att hon gick bort och hans pappa tagit över lägenheten, blev Michel kvar utan plats att bo på.

– Hemlöshet är jobbigt, framförallt att inte veta vad som ska hända. Var ska man vara i natt, var kommer jag vakna upp? Många människor där ute är inte snälla. Jag har haft mycket trassel och har till och med blivit skjuten.

Han visar på sin axel, där kulhålet finns. Men trots sina erfarenheter av våld och kriminalitet, definierar Michel inte sig själv som en "gangster". Under sin ungdom var han mest en klottrare, menar han.

Hade ett annat liv tidigare

Innan allt detta hade Michel ett annat liv. Ett liv där han bodde i hus med fru och barn. Nu har han inte träffat dem på länge, och det är en stor sorg.

– Det går ju inte att ha barnen när man är hemlös. Det känns hemskt förstås, säger han och skakar på huvudet.

Frälsningsarmén – en trygg plats

Men mitt i allt detta finns också hopp och värme. Michel berättar om hur Frälsningsarmén, eller "Frälsis" som han kallar det, har gett honom en känsla av trygghet. För honom känns det som att vara en del av en familj, där personalen är mer som vänner.

– Alla är snälla här. Personalen är så bra och det finns alltid någon att prata med. Jag visste inte ens om att ni fanns, allt det här är nytt för mig! Tänk om jag inte hittat hit! utbrister han.

”Frälsis” väcker minnen av barnatron

Michel märker att tillvaron här på Frälsningsarmén väcker upp något av det han kommer ihåg från sin uppväxt i katolska kyrkan - även om hans tro på Gud är mer komplex idag.

– Noah, som jobbar här, tackar Gud för maten och sådär. Det inspirerar mig, säger han.

Drömmer om behandling och jobb

En av Michels drömmar är att få åka i väg på ett behandlingshem och slutföra sin ADHD-utredning. Trots att många behandlingshem tyvärr lagts ner i landet, hoppas han på att hitta en plats där han kan aktivera sig och samtidigt få hjälp.

– Jag vill inte bara sitta still - jag behöver sysselsättning. Tänk att komma till ett ställe där man får jobba med djur! säger han och fortsätter:

– Djur är ju som terapi.

Vill ge tillbaka till andra

För Michel är det viktigt att känna att han har något att ge tillbaka. För närvarande gör han samhällstjänst på helgerna, vilket ger honom en chans att göra något positivt för andra.

– Jag fick jobba på ett jättebra ställe för en annan hjälporganisation. Jag vill hjälpa andra som har det svårt – och ge något tillbaka till de som behöver, säger Michel.

Text och foto: Carina Tyskbo