"Jag äger ingenting"

Bernt har en stickad mössa i blått, grått och gult. Han har fått den av en kamrat som heter Vincent, berättar han. Han gillar den. Håret som sticker fram är långt, grått och lockigt, ögonen klarblå.

−Jag har inget hem. Punkt slut. Det är den korta historien. Vill du höra den långa?

Vi befinner oss på Midsommarkransens akutboende söder om Stockholm och Bernt skrapar av lite rester från lunchtallriken. Han ställer den på vagnen och skakar hand. Händerna är mörka av smuts, naglarna är långa och krökta, den gröna t-shirten är full av fläckar. Men ögonen plirar och humorn bubblar under ytan.  Det är tydligt att Bernt skämtar så snart han kommer åt. Det har blivit en överlevnadsstrategi.

Moster gick i skolan här

− Det är bra här, säger han. Man får lite käk, vatten och tvål och så har man framförallt en säng. Har du en cigg? lägger han till.

Bernt föddes för 63 år sedan i Årsta. "Söder om Söder", som han säger på omisskännlig stockholmska. Lustigt nog var det här vackra tegelhuset där Frälsningsarmén huserar tidigare hans mosters gamla skola. Hit gick han och syskonen med henne genom Årstaskogen.

− Här där vi står nu var det en gammal kemisal med konserverade djur och grejer i burkar längs väggarna. Jätteäckligt, säger han och skrattar.

− Och här stod katedern, minns han och pekar.

Blev vräkt och hemlös när hans inneboende var stökig

När Bernt flyttat hemifrån fick han lägenhet på Södermalm tillsammans med sin flickvän. En dotter kom, förutom bonussonen. Familjen blev trångbodda och flyttade till en söderförort och Bernt började jobba nätter. Förhållandet sprack.

− Jag var ju aldrig hemma, det blev svårt, säger han och ser ut genom fönstret.

Som ensamstående fick Bernt en inneboende som bjöd hem ovälkomna gäster.

− Jag körde tidningar då på nätterna. Han ställde till det så jag blev vräkt fast det inte hade med mig att göra. Jag hade ju skött mig. Nu vet jag bättre men det är så dags nu, säger han och ser besviken ut vid minnet.

Haft ett långt liv som yrkeschaufför

Under livet har Bernt varit yrkeschaufför och hade en gång i tiden såväl B-, C-, D- som E−körkort. Under ett arbete på Konsum blev hans fot överkörd av en truck. Han fick 1 500 kronor i skadestånd och tvingades sluta med det jobbet. Ett bittert minne. Senare i livet skadades även knäet och nu går han för det mesta med en kryckkäpp.

Vid det här laget har han befunnit sig i hemlöshet under många år, och ofta återkommit till Midsommarkransens akutboende. Han tycker att det är bra att man får komma när man vill och att det är också okej att gå därifrån.

Vågar inte drömma om egen bostad

− Ni andra är vana att gå hem till ett eget bo på kvällen. Du vet, slå på teven, se Rapport och lägga er och sova. Ni har era saker och allt sånt. Jag går i det jag har på mig, jag äger ingenting, säger han med en gest ner över kroppen.

På frågan om han drömmer om något blir han tyst och funderar en lång stund.

− Svår fråga. Just nu har jag inga drömmar, det är en dag i taget som gäller. Äta, leva, sova. Det skulle ju hjälpa med eget boende förstås. Jag kan inte hoppas på en lottorad som ska ge mig vinst, men visst skulle pengar underlätta, menar han.

Han tänker en stund till:

− Ändå finns ju dom som har det värre - som bor med barn och familj i ett tält någonstans vid en fotbollsplan. Mina barn är i alla fall vuxna. Har du en cigg?

Text: Carina Tyskbo
Foto: Kerstin Tillenius