Från missbruk och hemlöshet till hopp: Mickes resa tillbaka

Micke har just ätit gröt, macka och druckit kaffe på Frälsningsarméns Sociala center på Södermalm. Just nu har han rast från jobbet. Han bär Stockholms Stads arbetskläder och lyser upp lokalen med varselfärgerna när han går för att ställa bort sin bricka.

Mickes väg till hemlöshet började med festande. I musik- och reklamvärlden, där han jobbade, flödade alkoholen. När barnen flyttade hemifrån började han umgås med fel personer. Så småningom ledde det till starkare droger och missbruk. 

– Det var en berg-och-dal-bana av känslor och grejer som hände. Jag kämpade för att hålla mig på rätt köl men det blev som en ond cirkel som jag inte kunde ta mig ur, säger han.

Micke hamnade i situationer som ledde till att han inte kunde betala hyran. Han förlorade så småningom sin lägenhet på Söder och har bott på flera olika ställen runtom i Stockholm medan han hade olika jobb, bland annat inom verkstadstillverkning, och i second hand-butik.  Hemlösheten varade i sammanlagt nio år.

– En tid bodde jag i en husvagn på en uppställningsplats för lastbilar. Det var inte det lättaste, berättar han.

Stödet från Frälsningsarmén

Åren gick i mer eller mindre kaos. Micke satt även i fängelse en tid för innehav av narkotika. När han fick kontakt med Frälsningsarmén, kunde de erbjuda hjälp i form av mat, kläder och stödsamtal. Det blev avgörande för hans återhämtning. Han insåg att det var dags att göra en förändring.

– Frälsningsarmén har funnits där för mig under hela min resa. Jag har fått bra stöd av kuratorerna och de andra, säger han och talar varmt om personalen:

– De är jättesnälla och bryr sig verkligen.

Nykterhet och stabilitet

Idag har Micke har varit nykter i över tre år. Det är en lättnad att slippa det gamla livet med droger och osäkerhet. Han har en försökslägenhet och trivs med jobbet som skräpplockare, som ger honom både sysselsättning, rutiner och stabilitet.

– Jobbet är min räddning, förklarar han, även om det nyktra livet också innebär utmaningar med många papper att fylla i, ansökningar, Kivra och kontakter att sköta.

Och det här med tidiga morgnar är ett eget kapitel, erkänner han.

– Jag har svart bälte i att försvara mig själv när det gäller förseningar, säger han med ett skratt. Men min chef är förstående.

Ändå känt sig älskad

Vid fyllda 63 år har Micke fyra barn och sju barnbarn.

– Ja, jag har till och med barnbarnsbarn! säger han med ett brett leende. 
Trots de trassliga åren har barnen och han hållit kontakten genom åren. Relationen är hygglig, menar Micke.

– Jag känner att jag har varit ganska älskad. Barnen har ändå velat ses.

Drömmer om mer musik

Numera tycker Micke att framtiden känns rätt ljus. Han sjunger i rockband sedan länge och passionen för musik skulle han vilja ta vidare - kanske släppa några av sina egna låtar framöver. Han berättar om sin tid i reklambranschen, där han arbetade som copywriter, och hur det har format honom att vara kreativ.

– Men nu känner jag mig mer hemma i musiken, jag har ju mitt ”go” kvar och tycker det är kul.

På frågan om hur han klarar konsert- och krogvärlden med mycket alkohol i omlopp, säger han att han har lärt sig stå emot.

– Jag ser till att hålla mig nykter, för musiken är viktigare än något annat för mig.

Omtyckt på gatorna

Trots framstegen finns det fortfarande utmaningar. Micke visar upp sina händer där fingrarna är knotiga på grund av en inflammatorisk sjukdom. Han har även lidit av hjärtproblem under många år.

– Jo, jag kämpar en del med min hälsa, säger han utan omsvep.

Jobbrasten är slut. Dags att ta sig an stockholmarnas skräp och felaktigt uppklistrade affischer igen. Skräpplockandet är som ett hjul, som går runt, runt. Nästa dag ser det likadant ut igen, menar Micke och rycker på axlarna. Numera är han igenkänd på ”sina” gator och möter folk som gör tummen upp.

– Till och med polisen känner mig, morsar och säger ”bra gjort Micke”, skrattar han.

Innan han traskar i väg med sin städvagn i solen på Långholmsgatan, lägger han till:

– Jag skyller inte på någon annan att jag hamnade där jag gjorde. Valen var mina. Men man kan lämna det, komma ur och gå vidare. Och man hoppas ju kunna inspirera någon annan att inte ge upp.

Text och foto: Carina Tyskbo