Frälsningsarméns kuratorer fyller en helt unik funktion

Maria Emanuelsson arbetar som kurator på Sociala centret i Stockholm. Hon har många berättelser om hur gästerna på Sociala centret har fallit mellan stolarna, fastnat i byråkratiskt krångel och slussats mellan olika offentliga instanser. Många orkar helt enkelt inte ta steg vidare mot upprättelse och ett självständigt liv. Här spelar Frälsningsarméns insatser en avgörande roll, menar Maria.

— Många orkar inte kämpa eller vet inte var de ska börja. Då kan vi fungera som ett stöd för våra gäster, genom att vi går med dem och motiverar dem att ta nästa steg.

Vid ett tillfälle kom en man barfota till Sociala centret. Han var lite tystlåten och höll sig ofta för sig själv. Av en händelse fick Maria kontakt med mannen – efter att hon hade bistått honom med ett par nya strumpor. Det visade sig att mannen hade tältat i sju år.

— Han berättade att han hade ordnat med alla papper som behövdes till Socialtjänsten, men att han tyckte det var jobbigt att sitta i telefonkö. Till slut hade han tröttnat. Ibland är det enkla saker som blir till stora hinder, förklarar Maria.

Maria och den tältande mannen bokade in ett möte tillsammans samma eftermiddag. Och den eftermiddagen togs viktiga steg, som ledde till att mannen fick ett nytt boende – efter sju år i tält.

— Jag lyckades etablera en kontakt med Socialtjänsten och kunde scanna in och skicka alla papper dit. Inom loppet av två timmar fick han plats på ett härbärge, säger Maria.

Bodil och Maria tror att vetskapen om att någon kunde gå bredvid mannen under den fortsatta processen gjorde att han orkade ta första steget och flytta in på ett härbärge. Nu har han fått en försökslägenhet och behöver inte längre Frälsningsarméns stöd.

— Han kommer fortfarande förbi oss ibland, men då är det bara för att säga hej, säger Bodil.

Spindel i nätet när beslutsfattarna är många

Ett återkommande problem är att personer i hemlöshet och missbruk har många beslutsfattare i sina liv. I de sammanhangen kan Frälsningsarméns kuratorer fungera som ett slags spindlar i nätet, som hjälper gästerna på Sociala centret att hålla ihop alla kontakter.

Maria berättar om ett tillfälle då Socialtjänsten hade kallat till ett så kallat SIP-möte (SIP = samordnad individuell plan) för en man, med alla representanter från både Socialtjänsten och vården som hade någon form av beslutanderätt i hans liv.

— När alla var samlade i rummet räknade vi till 15 personer. Då är det inte så lätt att veta var man ska börja. Många orkar inte ta steg vidare för att det är så krångligt. Där kan vi hjälpa till med att samla ihop kontakter och motivera klienterna för nästa steg.

Syftet med SIP-möten är att klargöra vem som ska göra vad i en persons liv. När Maria och de andra kuratorerna kan vara med vid sådana SIP-möten får de med sig viktig information, som gör att de lättare kan stötta gästerna och veta vem som ska kontaktas i olika ärenden.

— När ansvaret för olika frågor är förtydligat och dokumenterat blir deras arbete mycket lättare och våra gäster får ett betydligt bättre stöd, förklarar Bodil.

Ett komplement till Socialtjänsten

Maria är noga med att lyfta fram det goda arbete som Socialtjänsten gör och vill även vara tydlig med att Socialtjänsten står för planeringen för varje person.

— Vi är inte ute efter att ersätta Socialtjänstens eller socialsekreterarnas funktion. Men vi ser ett behov av att komplettera deras arbete med en tydligare stödfunktion. Vi behöver jobba tillsammans med både våra gäster och Socialtjänsten för att åstadkomma goda resultat.

Många socialsekreterare har en väldigt hög ärendebelastning och hinner inte med att följa upp sina klienter på det sätt som många gånger skulle behövas.

— Nivån på engagemang varierar från person till person, men vi upplever att den sociala stödfunktion som Socialtjänsten tidigare hade inte är lika tydlig längre, säger Bodil.

Korta avstämningar och lång tid mellan avstämningarna gör att Socialtjänstens klienter många gånger inte får det stöd som de skulle behöva.

— Då kan vi fungera som ett slags medvandrare. Vi börjar i våra gästers unika situation, tar reda på vad som behövs och går sedan bredvid dem i deras process mot upprättelse. Vi släpper ingen i luften, utan finns där hela tiden.

Alla gjorde sitt jobb – ändå fattades något

För ett tag sedan mötte Maria en kvinna som hade misshandlats av sin sambo. Polisen tog upp anmälan och sjukhuset plåstrade om kvinnan. Däremot riskerade kvinnan att utsättas för fortsatt misshandel, eftersom ingen offentlig aktör hade ett uttalat ansvar för att hjälpa kvinnan till ett annat boende.

Maria ringde den aktuella stadsdelen och tog reda på var kvinnan kunde bo. Efter ett par telefonsamtal kunde kvinnan få plats på ett boende för kvinnor.

— Både polis och vårdpersonal gjorde sin del av jobbet på ett fantastiskt sätt. Ändå fanns det en lucka att fylla. Om vi inte hade fyllt den luckan hade en misshandlad kvinna troligtvis återvänt till sin förövare och riskerat att bli slagen igen, förklarar Maria.

Efter misshandeln har Maria haft fortsatt kontakt med kvinnan och bland annat motiverat henne till att bryta kontakten med sin tidigare sambo.

— Maria har haft många möten med henne och vi försöker ha koll på henne, så att vi kan agera om vi skulle märka att hon far illa, säger Bodil.

Frälsningsarmén bidrar med förtroende för myndigheter

Bland många personer i hemlöshet och missbruk finns en utbredd skepsis mot myndigheter och auktoriteter. Här kan Frälsningsarmén bidra med förtroende och fungera som medlare gentemot Socialtjänsten.

— Vi kan stötta från två håll. Utifrån vårt förtroende kan vi förklara för våra gäster vilka skyldigheter de har, men vi kan också försvara deras rättigheter, säger Bodil.

Många av gästerna på Sociala centret lever med en bild av att Socialtjänsten inte vill deras bästa, berättar Bodil.

— Ofta är de så laddade när de kommer till mötena med Socialtjänsten att de inte hör vad handläggarna säger. Vi försöker förändra gästernas syn på Socialtjänsten och överbrygga förtroendeglappet.