Vänskap, vattenkrig och tårtpartaj på kollo i Alingsås
I idyllen Hjälmared utanför Alingsås, bland sommarstugor ombyggda till permanentboenden, slingrar sig vägen över en liten bro. Under den rinner ån ut i sjön Lilla Färgen. Uppe på grässluttningen lyser Frälsningsarméns gulmålade sommarhem. Där pågår årets dagkollo för barn i åldern 7-12 år.
Sommarhemmet på Forsåvägen omges av prunkande växtlighet. Stolta lupiner skiner ikapp med enorma rhododendronbuskar, allt i lila kulör. Himlen är djupblå bortsett från några väl utspridda cumulusmoln. Solen steker men en lätt bris svalkar och sätter bladen i darrning hos björkar och aspar. Frälsningsarméns välbekanta sköld i rött och vitt, i det här fallet gjord av hopsmälta pärlor, pryder träfasaden.
”Alla barnen ska känna sig sedda och trygga”
Denna juniförmiddag är den andra av tre kollodagar och de elva barnen har just fått i sig frukost och är på väg ut på gården. Personalstyrkan består av endast fyra personer så maxantalet var satt till tolv deltagare men en av dem blev sjuk. Några andra kyrkor i omnejden anordnar sommarläger i större skala.
— Men det passar inte alla barn att vara i så stora grupper och dessutom hinner man prata mer med var och en och lära känna dem när de inte är så många, säger Lisa Thunberg, barn-, och familjekonsulent.
Hon leder öppna förskolan och barnrytmik på kåren, vars lokaler är belägna centralt i Alingsås en halvmil härifrån. Hon är även engagerad i sång och musik och leder barngruppen VIPS, Very Important People.
— Utmaningen med kollot är att hitta strukturer som passar barn med särskilda behov och ett bra sätt att möta alla så att de känner sig sedda och trygga, säger hon.
Dagkollot - sommarens höjdpunkt för endel barn
Kåren i Alingsås har endast ett 50-tal medlemmar, hög medelålder och i princip inga ungdomar men trots sin litenhet finns ett väl etablerat socialt arbete då man stöttar människor i missbruk, ensamhet och ekonomisk utsatthet. I år har man haft ett fint samarbete med Socialtjänsten och skolhälsovården som har tipsat familjer om kollot, något som kårens anställda ser som ett bönesvar. Priset för de tre dagarna har man lyckats pressa ner till endast ett par hundralappar tack vare bidrag från bland annat PMU Vinden second hand, (Pingstmissionens Utvecklingsarbete).
— Det här är årets energiboost för man får en så fin feedback och det är väldigt goa barn. För några är det här det de gör en sommar, säger kårledare Susann Åsbogård kärleksfullt.
— Det känns toppen att vi kan göra detta ”irl”, det har vi saknat naturligtvis, fortsätter hon och syftar på pandemin.
Hon påpekar att människor tyvärr jämför sig med varandra och att det är kul för barnen att komma tillbaka till skolan efter lovet och kunna berätta att de har varit på kollo.
De tre pojkarna och det dubbla antalet flickor samlas på gräsmattan. Olivia Larsson, 19 år, är uppvuxen i kåren. Hon har lett flera barngrupper men det är första gången hon är kolloledare.
— Det låter klyschigt men det bästa med att vara ledare är barnen, att få lära känna deras olika personligheter. Men jag tycker att allt är kul, skrattar hon.
Hon skojbråkar med lillasystern Wilma. De är lika i sina lätt rundade glasögon, mörkblonda hår och mörka collegetröjor. Wilma brukar vara med sina föräldrar på kårens gudstjänster och är även med i VIPS.
— Det jag har sett framemot mest med kollot är att få nya kompisar och att ha roligt och det bästa är att alla har fått vara med i gruppen, att ingen har blivit utstött, säger hon.
”Det var kul och inte läskigt att paddla kanot”
Nedanför grässlänten intill den kantigt trimmade häcken vilar sig en grön och två röda kanoter på en ställning. Susanne, Lisa och Gunilla Trygg, som är omsorgsofficer, vänder på två av dem och hjälps åt att bära ner dem och tillhörande paddlar till den lilla viken. Från sandstranden sträcker sig en brygga ut i det grunda vattnet.
Hälften av barnen byter om till badkläder och får på sig flytvästar. Ledarna hjälper dem att komma i kanoterna. Tre och tre paddlar de ut på sjön. De flesta är glada i hågen men Miriam, som sitter mellan Emma och Wilma är inte lika nöjd.
— Det var INTE kul att paddla, för de andra försökte välta båten så att jag skulle dö bland ormar och hajar, säger hon menande när de är tillbaka på land igen.
Vännerna protesterar fnittrande och Susanne förklarar sakligt om djurlivet i sjön, att det finns fiskar men att de inte är farliga.
— Jag har inte paddlat förut. Det var kul och inte läskigt fast det var lite svårt i början, säger Alnes.
Han har ursprung ifrån Serbien och har inga syskon. Det är första gången han är på det här kollot men han kände flera av deltagarna från skolan.
— Det är jätteroligt att vara här och få nya kompisar att leka med. Och ledarna är snälla så jag trivs bra. Ingenting är tråkigt, säger han.
Har varit här på sommarkollo flera gånger
Inne i sommarhemmets matsal sitter halva gänget bänkade längs ett långbord med penslar i högsta hugg. Koncentrerat färglägger de träplattor och lerfigurer som håller på att förvandlas till spelplaner och pjäser.
— Det ska bli ”Tre i rad”, förklarar Nora vars bräde går i lila och svart.
Hon känner de flesta av kamraterna sedan innan då hennes familj är en del av kåren. Mittemot henne sitter Emil som varit med på sommarkollot flera gånger tidigare. Han är bror till Emma.
— Titta vad fint mitt spel blir, jag har använt alla färger, utropar han.
— Det roligaste här är att bada och det tråkigaste är samlingarna, fortsätter han och gör några penseldrag i gult.
Tindra gör både spelplanen och markerna till gula smileygubbar som hon stolt visar upp. Hennes armar pryds av en kompis telefonnummer och annat hon vill komma ihåg. På andra sidan bordet pysslar vännen Vera.
Båda har varit på Frälsningsarméns dagkollo flera gånger. Tindra nämner att hon, hennes mamma och bror brukar komma till kyrkornas julbord i december och delta i en resa på sommaren. Vid bordet intill spelar Lisa schack med Siem som är nio år och vars släkt är från Etiopien/Eritrea. Snart droppar de som paddlat in och det blir ombytta roller. Sedan blir det bad under plask och stoj. Våta små fötter lämnar avtryck på bryggans varma, grånade plankor. Några tycker att det är kallt i vattnet.
Lunch, vattenkrig och såparutschbana
Med blött hår och frottéhanddukar runt sig styr barnen stegen upp till den anspråkslösa enplansvillan när det nalkas lunch. Där har Gunilla dukat fram kycklinggryta, ris och grönsaker och sällskapet slår sig ner kring de runda borden. Vissa har svårare att sitta stilla än andra och ibland hörs utrop eller pianoklinkande men snart är alla hungriga magar mättade.
På eftermiddagsprogrammet står vattenlekar och Lisa får hjälp av grabbarna att fylla upp vattenballonger via en liten pump i plast. Uppvärmningsleken går ut på att kasta ballongerna mellan sig utan att de går sönder. Därefter är det dags för vattenkrig och deltagarna trär varsin blöja över huvudet. Den ska man försöka hålla så torr som möjligt. De två lagen gör sig redo och laddar sina färgglada pistoler. Luften fylls av både vattenstrålar, skrik och glädjerop när barnen anfaller varandra och själva blir träffade.
När ledarna blåser av spelet hämtas en våg och det lag som har den tyngsta och mest vattenfyllda blöjan förlorar. Vinnande laget ger ifrån sig ett segervrål men fokus flyttas snabbt till nästa hisnande aktivitet, nämligen såparutschbana. Susann lägger ut presenningar i backen och laddar upp med vattenhinkar och såpa. Barnen ställer sig på led och efter att banan blötts ner med såpavatten glider de nerför den jublandes och fnittrandes. En del åker baklänges eller på magen. Med tiden blir de allt modigare och vissa tar sats flera meter.
— Jag ska hoppa, ropar Nora och backar. Sedan springer hon och kastar sig utför såpabanan.
Efteråt badas löddret bort nere i sjön och gänget styr kosan upp till huset igen. Där står tre uppsättningar med tårtbottnar, vispad grädde, strössel, hallon och blåbär redo. Barnen delar upp sig och från borden hörs ett engagerat sorl när idéerna flödar. Snart är de delikata och somriga bakverken redo att smakas av. Det är ju trots allt första veckan på sommarlovet och det ska ju firas.
— Jag kan inte välja en tårta jag tycker är finast men jag tycker att ni är jättebra på att samarbeta. Ni är fantastiska och ni är väldigt bra på att vara schyssta mot varandra, kommenterar Susanne.
Alla är en del i Guds familj
Hon håller i morgonsamlingarna/andakterna dessa dagar där hon pratar om teman med utgångspunkt från Barnkonventionen. Hon talar om barnens rättigheter i samhället men också om hur Gud ser på oss, att vi får vara som vi är och ha egna åsikter. Ett ämne har handlat om att familjer kan se olika ut men att vi alla får vara del i Guds familj.
— Minns ni vad vi pratade om på samlingen i morse, att ni alla har ett namn och att Gud vet ert namn även om ingen annan gör det? Och ni är värda att lyssnas på och Gud lyssnar alltid på er, avrundar hon.
Imorgon väntar kollots efterlängtade höjdpunkt; utflykt till Borås djurpark.
Text och foto: Teresia Jansson