"Min barndoms somrar räddades av Frälsningsarmén"

63-åriga Richard Flinck är svårt sjuk i cancer. Han är stundvis lite andfådd men låter varm och övertygande på rösten när han beskriver vad Frälsningsarmén betytt för honom som barn.

– Jag och min tvillingbror Torsten åkte till ett feriehem med er på somrarna. Jag minns att vi reste med tåg till en bondgård och att någon från Frälsningsarmén var med på tåget, säger Richard.

– Vi var stadsbarn som fick komma ut på landet, leva nära djuren och leka i skogen – det var alldeles fantastiskt och har betytt oerhört mycket för oss. Jag är för alltid tacksam över vad Frälsningsarmén gjorde, fortsätter han.

Tufft ekonomisk med ensamstående mamma

Uppväxten med en ensamstående mamma i Stockholms närförorter var bitvis kämpig. Mamman drog hela det ekonomiska lasset och arbetade mycket. Under sommaren när barnen var med Frälsningsarmén arbetade hon dubbelt.

I skolan var det ofta bråkigt. Ständiga samtal med rektor, lappar hem till mamma. Två bröder som gick andra och ibland varandra på nerverna.

– Jag var snäll och hade lätt för mig, men blev snabbt uttråkad. Då gjorde jag hyss. På den tiden visste man heller inget om diagnoser. Vi åkte bara ut, eller så fick man ta en promenad med någon fritidsledare. Visserligen välment - men det räcker ju inte, konstaterar han.

Kollon med trygga vuxna

Sommar efter sommar fortsatte bröderna Flinck att åka till feriehemmet, i ett specialarrangemang mellan kommunen, mamman och Frälsningsarmén. Längre upp i åren for Richard även på Frälsningsarméns kollon. Han pekar på hur viktigt det är för barn - ofta med frånvarande fäder - att få komma in i sammanhang som präglas av trygga vuxna.

För hans mamma var barnens somrar med Frälsningsarmén en livlina.

– Hon hade inte klarat det själv. Ni kunde hjälpa snabbt utan så många beslut och sammanträden som krävdes inom kommunen. Mamma var väldigt tacksam och positiv, säger Richard.

Frälsningsarmén fanns i vardagen

Förutom att Frälsningsarméns anställda då och då hälsade på i skolan bjöd de in till en lokal på hemorten. Dit gick Richard gärna. Under helger kunde de åka ut på landet och fiska.

– Det var också väldigt fint för oss asfaltsungar, säger han.

De kristna inslagen under vistelserna kommer Richard ihåg väl.

– Jag minns att vi bad och pratade och att någon läste ur Bibeln. Det var intressant, säger han, men tillägger med ett litet skratt att grabbar i den åldern kanske mest längtar efter att få leka.

Tacksam trots allt i livets slutskede

Erfarenheterna i livet har lett till att Richard har en slags tro, även om han inte är en aktiv kyrkobesökare. Att vara svårt sjuk gör att frågor om liv och död kommer betydligt närmre. Liksom tankarna på uppväxten och vad som formade och bar honom. I omgångar åker han in på sjukhus för behandling.

– Jag är just nu vid ganska gott mod. Det är ju vad det är att få besked om att man är döende - man får förlika sig. Jag är glad över att ha haft ett ganska bra och roligt liv, säger han och fortsätter:

– Visst hade jag gärna varit med några år till men jag kämpar till slutet. Jag har redan levt flera månader på övertid. Man får inte ge upp.

Text och foto: Carina Tyskbo