Det är allas ansvar att bry sig om barn som far illa

Sedan den 1 juli 2021 är det straffbart att låta barn bevittna våld, hot eller sexuella övergrepp mellan närstående. Det är ett bra steg att även barn som bevittnat våld betraktas som brottsoffer, men den nya barnfridslagen räcker inte för att skydda de barn som drabbas.

År 2023 anmäldes 37 908 fall av misshandel där den utsatta var bekant med gärningspersonen. Men det är bara sju procent av de utsatta som anmäler. Och bara fyra procent fortsätter att medverka i utredningen.

Barnens utsatta situation är tydlig

Ett dilemma är att rättsväsendet har ett så tydligt fokus på bevis- och lagföring, det är svårt att hitta en bra balans till att se till barnens bästa i alla situationer. Efter att ha arbetat med barn- och ungdomsfrågor inom socialtjänsten i många år, och som gruppchef på Brott i nära relationer inom Polisen, har den otroligt utsatta situationen för barnen blivit tydlig för mig. Det handlar om såväl beroende som kärlek och lojalitet till både mamma och pappa. Känslor av allt från rädsla för sin egen säkerhet till skuld, skam och oro för vad som ska hända med föräldrarna.

Något av det viktigaste med att barnkonventionen blev lag i Sverige (1 januari 2020) är att man måste dokumentera vad man gör för barnens bästa. Dokumentation skapar förändring. Samtidigt behöver man fundera på om det alltid är det bästa för barnen att hamna i en rättsprocess. Och på hur man kan öka fokus på vilket stöd som behövs från samhället.

Hur tar vi reda på vad som är barnens bästa?

Och det är inte bara den offentliga sektorn som behöver tänka på barnens bästa. Vi som vuxna och samhällsmedborgare måste alla ta det ansvaret. Gör vi det som är bäst för de barn vi kommer i kontakt med? Och hur tar vi reda på vad som är barnens bästa?

• Det behövs ett breddat samtal och mer information och kunskap kring barnens plats i samhället. Hur påverkar barnkonventionen politiska beslut och hur kan man förändra attityder bland föräldrar, far- och morföräldrar?

• Information och kunskap behöver spridas på bred front, inom allt från mödra- och barnavård, förskola, skola till föreningsliv och kyrka.

• Det behövs mer resurser till det ideella civilsamhället för arbete med barnfrågor.

• Alla ideella krafter behövs för att stötta upp när det offentliga brister. Det finns ofta en lägre tröskel för att berätta om problem för ideella organisationer, som Frälsningsarmén, än för socialtjänsten. Ändå har många aktörer fått minskade anslag, när man i stället skulle behöva utöka arbetet.

• Och vi måste alla gå till oss själva. Vilka barn möter jag i vardagen? Kan jag vara en viktig person för de här barnen? Skulle jag vara beredd att ingripa om de far illa? Hör man skrik i lägenheten måste man anmäla.

• Men det allra viktigaste är att ta kontakt med den som är utsatt, våga ställa frågan, visa att man finns där som granne eller personal i förskola och skola. Visa barnen att det finns någon som bryr sig. Att ha trygga personer i sin närhet som de kan ringa till om något händer är jätteviktigt, viktigare än fängelsestraff.

• Våld måste anmälas och lagföras. Men även om du inte kan göra något åt våldet så kan du bidra till en liten förändring för de inblandade. Ibland kan det vara bra om någon annan anmäler, men även om den utsatta inte vill göra det är det värdefullt att finnas kvar som ett stöd. Ett stöd som kanske gör personen tillräckligt trygg för att kunna att anmäla senare.

Låt oss alla ta vår del av ansvaret för att skydda barn från att fara illa!

Text: Anders Nordin, verksamhetschef, Frälsningsarmén Vårsol samtalscenter och stödboende.

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 3 - 2024