"Barnen är väldigt oroliga efter tiden i familjehem"

Man kan bli tvungen att lämna bort sina barn utan att det har med psykisk ohälsa eller missbruk att göra. Det bekräftar 32−åriga Fredrika från Nässjö. Hon är ensamstående med de två barnen Meliya och Benyamin, fyra och sju år. Den här soliga dagen är familjen med på Nässjös kårs utflykt till Ölands djurpark och det är första gången de reser med Frälsningsarmén. Kontakten kom via Öppenvården och Socialtjänsten eftersom Fredrika är kroniskt sjuk.

Ovanlig magsjukdom krävde pacemaker

− Nej, det blir ingen mer glass, du åt ju precis upp din...

Fredrika skrattar och kramar sin dotter Meliya. Hon sitter på en bänk på skuggsidan av några cypresser, mitt i vattenlandet på Ölands djurpark. Barnen springer mellan de olika poolerna och lämnar små våta fotsteg på asfalten. Det plaskas och stojas runtom oss.

Fredrika lider sedan länge av diabetes typ 1 men också av den mycket ovanliga sjukdomen gastropares – långsam magsäckstömning, en åkomma som är särskilt allvarlig om man har diabetes. Hon blir i omgångar enormt illamående och kräks mycket, vilket gör att hon läggs in på sjukhus i långa perioder. Till slut fick Fredrika en pacemaker inopererad i magen, som ger stötar så att magen förstår att den ska arbeta med maten.

Långa sjukhusvistelser ledde till familjehemsplacering

− Under den långa tiden på sjukhus gick det inte längre. Jag kunde inte ha ansvar för barnen, även om min mamma har varit som en räddande ängel och hjälpt mig massor under den här tiden. Jag bad om hjälp hos Socialtjänsten, säger Fredrika.

Samtalen ägde rum medan Fredrika låg på sjukhus och var väldigt dålig. Hon stred för att få en kontaktfamilj som kunde avlasta henne då och då, men nekades.

− Socialtjänsten menade att jag var alldeles för sjuk för att ha dem över huvud taget och valde att familjehemsplacera barnen istället. Det föll många tårar under de mötena kan jag säga, minns Fredrika.

Barnen är glada men oroliga efter tiden utan mamma

Barnen placerades i samma hem och har nu i maj återvänt hem efter åtta månader. Enligt Fredrika hamnade de i väldigt fina familjer men det har förstås varit en påfrestning att vara utan mamma så pass länge.

− De är väldigt oroliga nu, det är: ”mamma, mamma” hela tiden. De är som klistrade vid mig, säger hon och ler lite trött.

Benyamin kommer skuttande och vill att mamma snart ska prata klart. Han berättar ivrigt om dagen.

− Bäst var att få spela på spelmaskinen. Den tar liksom tag i ett gosedjur – och jag vann! säger han och ler med stora sjuårsgluggar.

− Man mamma hjälpte ju dig att vinna, tillrättavisar lillasyster Meliya, som skrattar och puffar honom på armen. Och bada var det allra roligaste, faktiskt!

Tuff ekonomi efter lång sjukskrivning

Fredrikas sjukskrivning har hittills varat i två år och hon har uppföljande kontroller av pacemakern, som vid sista besöket behövde regleras.

−Jag hoppas på att det ska bli bättre igen, säger hon och ber barnen hålla sig i närheten av henne vid vattenlandet.

Ekonomin är väldigt tuff och hon längtar efter att få börja arbeta. Tidigare jobbade hon inom barnomsorgen. Förutom sin mamma har hon nästan ingen avlastning med barnen. Benyamin har god kontakt med sin pappa och bor där ibland, men Melyia saknar helt kontakt med sin far.

Tacksam över dagsresorna med Nässjös kår

Att försöka orka med tillvaron som ensamstående och samtidigt läka och få magen i fas har nästan gjort henne utmattad. Det kan ta ytterligare ett år innan hon blir helt frisk efter operationen och pacemakern i magen kommer att behöva bytas ungefär var sjunde år. Därför var det så härligt att få följa med på den här heldagsresan med Nässjö-kåren, intygar hon.

− Och nu har vi fått besked att det finns plats för oss på kårens resa till Skara sommarland i augusti, jätteroligt! Jag vann en hel vecka med övernattning där för två år sedan, men då var jag så sjuk och vi fick stanna hemma. Så nu blir det lite revansch! säger hon och kisar mot solen.

Text och foto: Carina Tyskbo

Källa: Sveriges Kommuner och Landsting