Susanne hittade hem till Frälsningsarmén på Hisingskåren

69-åriga Susanne sitter på Frälsningsarmén Hisingskåren i Göteborg med en tallrik soppa framför sig. Det smakar bra, tycker hon. Under flera år har hon gått hit till Frälsningsarmén och deltar i gruppen för tjejer med missbruk, före detta missbruk eller psykisk ohälsa. Tidigare i livet har hon missbrukat amfetamin men slutade för 15 år sedan. Utan att söka hjälp lyckades hon själv avsluta ett långt drogberoende.

Tröttnade på livet med droger

– Jag tröttnade på det livet. Det tog förstås ett bra tag att sluta och jag ramlade dit flera gånger - men till slut fungerade det, säger hon och ler försiktigt.

Susanne kommer också hit till Frälsningsarméns kafé och äter då och då. Hon älskar att vara här.

– Tjejgruppen ger mig jättemycket. Jag kan vara mig själv här. Vi delar och diskuterar allt möjligt, vågar vara privata och berätta om våra bekymmer. Det är så fint att höra vad de andra tjejerna tycker och känner. Och jag får också en fast punkt, det är bra.

Av personalen känner Susanne Tina bäst.

– En underbar människa! På alla sätt och vis. Vi kan komma som vi är och skulle det vara något problem så får man hjälp.  Lotta är också så bra, hon är nyare för mig och vi känner inte varandra lika bra än, lägger hon till.

Susanne har inga andra aktiviteter som upptar hennes tid, bara tvätten varannan måndag i hyresrätten på samma gata som kåren.

Längtar till Frälsningsarmén varannan måndag

– Då vet jag vad jag ska göra åtminstone en gång i veckan – varannan måndag tvätten, varannan Frälsningsarmén. Men jag skulle gärna ha tjejgrupp oftare.

Susanne tänker på barndomen tillsammans med sin ensamstående mamma som var fabriksarbetare här i Göteborg. Susanne var sladdbarn och gick i skolan vid Kvillebäcken och senare uppe på Ramberget.

– Mamma var lågavlönad och jobbade mycket. Det var ganska knapert hemma i lägenheten, även om vi väl hade det grundläggande, berättar hon.

Pappa försvann och missbrukade alkohol

När hon var fyra år försvann hennes pappa ur bilden. Han missbrukade alkohol och mamman ville skiljas.

– Vi sågs då och då när jag blev äldre och själv kunde ta spårvagnen och hälsa på honom. Pappa var påverkad för det mesta. Det kändes lite skämmigt. Han höll till mycket här på Kvilletorget med massa andra fyllegubbar, samtidigt som vår lekplats låg där, säger hon och ser ut på träden utanför fönstret.

När pappan flyttade blev Susannes nitton år äldre bror också alkoholmissbrukare. Därför ville hon aldrig ta hem några lekkamrater.

– Jag visste ju inte i vilket skick min bror skulle vara. Kompisarna frågade aldrig något, men alla visste, säger hon.

Ett  av barnen brottas med missbruksproblem

Susanne lever ensam sedan särbon gick bort i cancer. Men ett av hennes tre medelålders barn som också kämpar med droger, har bott hos henne under långa perioder. Därför kan Susannes barnbarn inte bo hos sina föräldrar.

– Jag träffar barnbarnen en gång i månaden, vi åker till platsen där de är placerade. Det är fint, de verkar ändå ha det ganska bra, säger hon och vrider på en av sina silverringar.

Behöver en anledning att komma upp om morgnarna

Susanne sover dåligt på nätterna och är väldigt trött varje morgon. Då är det skönt att åtminstone vara pensionär och kunna ligga kvar längre i sängen. Men det livet kan bli ganska ensamt, menar hon. Därför är det är viktigt att det finns saker att göra på dagen, få en anledning att gå upp.

De senaste tolv åren innan hennes pension jobbade hon inom park- och natur på kommunen. Innan dess var hon bland annat barnsköterska, sålde grönsaker och jobbade i storkök. Hon kan sakna arbetslivet, i synnerhet det senaste.

– Jag älskade att kunna vara ute så mycket, och ha egen bil på jobbet, säger Susanne och ser lite längtande ut.

”Ibland ställer jag mig och sopar fimpar på torget”

– Ibland ställer jag mig på Kvilletoget och sopar fimpar, fast jag slutat jobba - det ser ju för hemskt ut där. Jag röker visserligen men slänger nästan aldrig en fimp på gatan, fortsätter hon bestämt.

Vi talar en stund om uppväxten igen. När Susanne var en liten flicka minns hon att hon så väldigt gärna hade velat komma med i Frälsningsarmén. Men hennes mamma tyckte att det var så viktigt att man skulle ha en särskild kjol, något som de inte hade råd med.

– Det var en veckad, blå kjol, minns Susanne. Visst hade jag säkert kunnat komma med på kåren ändå men mamma tyckte att man skulle ha den där kjolen som soldaterna hade. Då var jag lite ledsen.

Lekte Frälsningsarmén på vinden

Istället lekte Susanne och grannbarnen ”Frälsningsarmén” på vinden, med sånger och en gitarr som ingen kunde spela på. Föräldrarna visste inget, det var barnens hemlighet. Susanne skrattar lite åt minnet.

– Vi hade fått papper med texter från Frälsningsarmén och sjöng de där vanliga låtarna, som ”Han har öppnat pärleporten”.

Soppan är uppäten. Rummet är stilla. Susanne ser sig omkring i Hisingskårens kyrksal. Korset längst fram lyser blått - ett hopp som aldrig slocknar. Tjejgruppen har myllrat ut genom dörren, med högt prat, varma kramar och ett och annat hest skratt -allt på sjungande göteborgska. ”Vi ses enna om två veckor!”

Hur det än blev i barndomen kom Susanne till slut ändå hem till Frälsningsarmén.

Text och foto: Carina Tyskbo