När allt stängde fanns Frälsningsarmén för Bertil

Söderbon Bertil har bara två vänner kvar i livet. Pandemin gjorde tillvaron väldigt isolerad tills han upptäckte Frälsningsarméns sociala center. Hit går han varje dag. ”Jag tycker om personalen här, det är väldigt trevligt”, säger Bertil.

En äldre man, Bertil, som sitter vid ett bord på Sociala centret. Han tittar in i kameran.

Han har arbetat på patentbyrå som varumärkeskonsult och varit ombud för stora kunder. Han har varit kommunikatör och medverkat som statist i flera teveserier, och i ett par av Roy Anderssons uppmärksammade filmer.

Ja, 84-åriga Bertil har mycket att berätta när vi ses på Frälsningsarméns sociala center i Stockholm. Han bär en grå tröja, har en vänlig, lite försiktig blick och långa smala händer med välskötta naglar. Nu har han just ätit frukost. En matkasse står på stolen intill, han pekar på påsen där bröd, köttbullar, bulgur och lite godis sticker upp.

— Jag gillar allt utom havregrynsgröt, säger han och förklarar:

— Jag växte upp under andra världskriget och familjen hade ingen mat. Det var väldigt knappt. Vi fick äta havregrynsgröt varenda dag.

En matkasse som Bertil tagit emot från Frälsningsarmén. — Bertil lagar och äter middag själv i lägenheten han bott i under 52 år. Matkassen från Frälsningsarmén två gånger i veckan kommer väl till pass.

Fritidscentret slog igen när pandemin kom

I 52 år har Bertil bott i samma tvårummare på Södermalm. Han lever ensam och har inga barn men har haft ett ganska rikt socialt liv, under pensionärstiden främst tack vare Tellus fritidscenter här på Södermalm.

— Där kunde vi äldre samlas och äta lunch och det erbjöds mängder av trevliga aktiviteter: filmkvällar, musik, dans och något som hette Södersnacket. Jag fick nya vänner och blev invald i förtroenderådet. Men så kom pandemin, säger Bertil nedslaget.

Fritidscentret slog igen och Bertil blev – likt tusentals äldre i landet - ensammare än på mycket länge.

Trivs med stunderna på Frälsningsarmén

— Jag lagar middag varje dag klockan 18 men det blev så tomt under dagarna. Så en dag upptäckte jag den här skylten ute vid gatan, som jag passerat så många gånger. Tja, tänkte jag – jag kan väl gå in till Frälsningsarmén istället?, säger han och ler lite.

Nu kommer han hit till sociala centret varje dag. För en stunds gemenskap på distans, gratis frukost och matkassen två gånger i veckan. Runt om oss vid de andra borden sitter mestadels män, en och en på grund av pandemin. Någon är påverkad och ropar till en annan man tvärs över rummet, en surfar på centrets dator. Andra äter i tystnad.

— Jag tycker om personalen här, det är väldigt trevligt, säger Bertil och ser sig omkring på anställda och volontärer som flänger fram och tillbaka med brickor fyllda av frukostmat till gästerna.

— Lite enklare än vad jag är van vid men fint och bra, fortsätter han.

Han växte upp på Lidingö och har en yngre bror. Numera finns bara två vänner kvar i livet, alla andra är borta. På frågan om vad han längtar efter blir han tyst en lång stund. Blicken söker sig till händerna och upp mot väggen bakom oss.

— Det är svårt att ha några visioner nu. Men det ska bli skönt när denna pandemi är över för jag vill träffa människor som förr. Det här är ganska jobbigt ibland, säger han till sist.

Text och foto: Carina Tyskbo