Safe Havens – Där hoppet återuppstår

När Maria anlände till Safe Havens, hade hon inget kvar – inget hem, inga ägodelar, inget hopp. Men på Frälsningsarméns center mot människohandel blev hon sedd, lyssnad på och började sakta bygga upp sitt liv igen. För första gången på länge kände hon sig trygg.

Bakom dörrarna på Frälsningsarméns traffickingcenter Safe Havens pågår ett arbete som i vissa fall handlar om liv och död. Ändå råder en stillhet, som står i stark kontrast till den kaotiska verklighet många av centrets klienter lämnat bakom sig. Här får man inte bara någon som lyssnar, utan även praktisk juridisk hjälp, vilket gör att personerna steg för steg kan lämna mardrömmen bakom sig och börja tro på en ljus framtid.

Mottagning med möten på distans

Det är onsdag, och Safe Havens har sin veckovisa mottagning. Verksamhetsansvarig Cecilia Nilsson ställer i ordning bord, soffa och fika. Anton Kantor, biträdande jurist på Asylbyrån, har just påbörjat ett onlinemöte med en klient från norra Sverige.

”Har du ett pass? Är det giltigt?”

Enkla frågor på ytan, men för många klienter är svaren fyllda av osäkerhet och smärta. För det finns många som Maria. I världen lever idag över 50 miljoner människor i modernt slaveri – kvinnor, män och barn som utnyttjas för allt från sexuella tjänster till arbetskraft, där anställda lever under ovärdiga förhållanden eller tvingas arbeta utan att få betalt. Människohandel finns mitt ibland oss, ibland så nära att vi inte ser den.

Juridiskt stöd till över 600 personer 

— Många som kommer till oss är oerhört tacksamma. Men man ska inte behöva vara det över något så självklart som att få det stöd de har rätt till för att kunna leva ett värdigt liv. Men jag är oerhört glad att kunna vara till hjälp och att de känner tillit till oss efter allt de har gått igenom, säger Cecilia Nilsson. Från att Safe Havens traffickingcenter startade 2018 fram till slutet av 2024 hade de varit i kontakt med över 600 personer som bland annat fått juridiskt eller socialt stöd, blivit länkade till skyddade boenden eller fått hjälp att ta nästa steg i livet.

 

— Att få bli sedd som en människa, bli lyssnad och trodd på, är ett grundläggande mänskligt behov, poängterar Cecilia. Vi vill vara en länk så att detta blir en självklarhet även för de mest utsatta.

Cecilia minns särskilt återseendet med en av hennes första klienter som fått hjälp, en kvinna utsatt för sexuell exploatering.

— Den kramen jag fick och att få se hur hon lyste var ovärderligt. När hon kom till oss första gången hade människor tagit ifrån henne både friheten och värdigheten. Nu hade hon återfunnit glädje och framtidstro. Att få vara en del av det är stort, säger Cecilia. Hon väger sina ord noggrant och poängterar gång på gång att hon inte vill klappa sig själv på axeln för att hon jobbar med att hjälpa andra – det är självklart att alla människor ska ha rätt att äga sitt eget liv. Men samtidigt är det viktigt att prata om det och på så sätt vara en megafon för dem hon möter och hjälpa till att bryta mörka krafter.

"Om du ser något, gör något"

— Jag vill berätta om det vi möter, så att fler vanliga människor i Sverige förstår hur vanligt detta är och att de också kan vara med och bekämpa människohandel, säger Cecilia allvarligt.

Budskapet ”om du ser något, gör något” återkommer ofta i samtalet. Idag har en man kommit till Safe Havens för ett möte med en advokat – just tack vare att någon såg och agerade. En kvinna kontaktade Safe Havens efter att ha fått en obehaglig magkänsla när hon skulle betala för ett däckbyte. Hon misstänkte att mannen som arbetade på verkstaden kunde vara utsatt för människohandel – och hon hade rätt. I dag ska mannen rådfråga sin advokat om hur han kan göra en polisanmälan.

Volontärer hjälper till som legal buddies

— Innan jag började jobba här trodde jag inte att det kunde ske mitt framför ögonen på mig. Ju mer jag lärde mig, desto tydligare blev det hur utbrett problemet är, även i Sverige, säger Cecilia Nilsson. Till hjälp har Safe Havens särskilt utsedda volontärer som fungerar som ”legal buddies”. Det är oftast jurist- eller socionomstudenter som vill omsätta utbildningens teori i praktiken. Just idag är det introduktion för 15 nya. Det är en bra uppslutning, vilket Cecilia är glad över. Klienttrycket är stort och alla nya kommer snabbt att matchas med en klient.

— Utan volontärerna hade det inte varit möjligt att hjälpa så många, de är ovärderliga, understryker Cecilia. Arbetet är stundtals mycket tufft. Eftersom Safe Havens är den enda organisationen i sitt slag i Sverige har klienterna ofta ingen annan att vända sig till. I synnerhet när det gäller den juridiska aspekten eller det sociala stödet för dem som inte vågar kontakta myndigheter. Att veta att många är väldigt ensamma kan vara påfrestande, men vetskapen om att de gör skillnad ger kraft att fortsätta.

Tacksamhet över att göra skillnad

Cecilia känner både tacksamhet och ansvar över att centret kan betyda så mycket för en person. Det mest givande är att få se att det går bra för dem, men många gånger går det inte som klienten hade hoppats. Polisanmälningar leder sällan till dom och upprättelse, och många får inte stanna kvar i landet. Trots det kan det stödet genom processen kännas ovärderligt.

— Många av klienterna uttrycker en sorg över varför de inte hittat oss tidigare. Jag minns särskilt en ung tjej som var som en fågelunge i en pansarvagn – så skör och så rädd, med ett pansar runt sig för att överleva. Att få höra efteråt vad stödet har betytt är väldigt fint, berättar Cecilia. 

Många drabbade personer får inte stanna i Sverige

De svåraste fallen är de som är kopplade till migrationsärenden, då många inte får stanna utan skickas tillbaka till den miljö där de utsattes för misshandel.

—De har blivit lovade guld och gröna skogar, men när de kommer hit tas deras pass ifrån dem och de tvingas arbeta varje dag utan lön. Om de senare polisanmäler läggs ofta anmälan ner på grund av brist på bevis, och de utvisas. I dessa fall är det lätt att känna sig maktlös – traumat tar inte  slut, utan fortsätter, berättar Cecilia. Snart droppar den första nya ”legal buddy” in. Hon heter Maja och har en termin kvar på socionomprogrammet. — Jag ser fram emot att få en djupare förståelse för den komplexa problematik som människohandel innebär. Det borde verkligen inte finnas i dagens samhälle. De här frågorna engagerar mig särskilt, eftersom det ofta handlar om människor i extrem utsatthet. Om jag kan bidra på något sätt, vill jag gärna göra det, säger Maja.  

Personen kallad "Maria" heter egentligen något annat.

Texten publicerades i tidningen Stridsropet nr 2 år 2025

Text och foto: Kiki Broms