Recension av Sven Nilssons bok ”Under fanan, hundra år av tacksamhet”
En unik person har skrivit en unik bok om ett Sverige i förvandling där författaren visar att människor både i och utanför Frälsningsarmén kan göra skillnad.
Kommendör Sven Nilssons nyutgivna bok ”Under fanan, hundra år av tacksamhet” är unik på flera sätt. Mig veterligt har ingen samfundsledare eller biskop skrivit memoarer eller böcker överhuvudtaget så sent i livet. Närmast kommer biskop Gustaf Aulén närmare hundra år med sina memoarer ”från mina 96 år”.
Unikt är också Sven Nilssons olika betraktelseperspektiv som löper parallellt genom hela boken. Man kan tala om tre trådar som tvinnas samman hela tiden. Jag har gett dessa trådar färger för att jag lätt ska följa trådarna genom boken och gå tillbaka till olika avsnitt. Varför inte göra något liknande när du läser boken. När jag läser på detta sätt och tränger in i detaljerna märker jag vilken gedigen markkontakt författaren har.
Min röda penna får sätta färg på samhällsförhållandena som handlar om ett Sverige i stor fattigdom och som så småningom blir en välfärdsstat. Sven Nilsson berättar ingående om det fattiga men intellektuellt rika arbetarhemmet där han växte upp. Författaren beskriver riskfyllda egna erfarenheter av barnarbete, som elvaåring, på sågen i Vansbro om svält, svåra perioder av arbetslöshet men också av stort ansvarstagande. Föräldrarna var engagerade inte bara i Frälsningsarmén utan även i Fackföreningen, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, kommunfullmäktige, Konsumtionsföreningen mm.
Sven Nilsson följer sedan upp samhällets omdaning fram till vår tid och gör detta ingående och personligt. Man känner i hela boken hur hans samhällsintresse vibrerar. Det finns en antydan i boken om att politikerbanan inte hade varit främmande för honom om han inte hade blivit officer i Frälsningsarmén.
Min blå penna använder jag för att fånga färgen på ett Frälsningsarmén som trotsar stora svårigheter och under åtskilliga decennier finner nya vägar. Man imponeras av hur frälsningssoldater vid de olika kårerna gör allt för att få närkontakt med nya människor. Här finns mycket att ta vara på och lära av.
Persongalleriet flödar av gestalter som många av oss känner igen. Detta regelrätta album av gestalter, de allra flesta inom Frälsningsarmén, lyfter fram den enskilda människan som riskerar att glömmas bort i ett samfunds historieskrivning. Kanske att personbeskrivningarna kan upplevas alltför många för läsare utanför FA men samtidigt finns det gott om humoristiska ”knorrar” även i dessa skildringar som ibland gör dem riktigt roliga. Överhuvudtaget är det så att Sven Nilsson tycks skriva med glimten i ögat.
Man får en ingående inblick i hur en kårledare för några decennier sedan fick slita med sädesinsamlingar, Stridsropets stora årliga försäljningskampanjer och eldandet i gamla kaminer för att kunna hålla lokalerna varma. Man kan även se resultat av tålmodigt arbete, barn och ungdomar dras in i verksamheterna och kreativiteten flödar. Det är också intressant att följa författaren i uppgifter på Frälsningsarméns vårdhem på Kurön för alkoholskadade, in i ett levande ungdomsarbete och i ledande uppgifter i Norge, Danmark och Sverige. Om någon tror att han skulle berätta om vad som händer i chefsrummen på de olika högkvarteren blir man besviken. Integriteten är stor och han skriver också att allt ska man inte berätta.
Den gula färgen får handla om Sven Nilsson, hans förfäder och hans familj. Allt detta skildrar han lika levande och ingående. Omständigheterna omkring hans födelse griper tag i mig. Sven Nilssons morfar, familjens försörjare har dött och fadern ligger på sjukhus. Större och djupare problem kan anas mellan raderna. Sven Nilsson är stolt över sin proletära bakgrund och för en far som var socialist och fackföreningskämpe.
Han är medveten om att de egna barnen ibland kommit i kläm inte minst gäller detta vid förflyttningar. Dessutom är Sven Nilsson när barnen är små ofta på resande fot och Lisbeth Nilsson är ofta ensam med barnen, samtidigt som hon under vissa tider har viktiga uppgifter att sköta i Frälsningsarmén. Han beskriver även frälsningsofficerarnas knappa ekonomiska villkor som skapar bekymmer inte minst när barnen är minderåriga. Ibland märker man att författaren är kritisk till Frälsningsarméns sätt att ge nya order eller till att arbetsperioderna ibland blir väl korta.
På tal om färger så använder sig även Sven Nilsson av färger. Han hoppas att läsaren ska upptäcka att begreppet ”blå gryning och röd soluppgång” är ett genomgående tema. Det är inte svårt att förstå att Sven bland annat hänsyftar på två av Frälsningsarméns färger i rörelsens fana.
Den blå färgen som ska påminna om helgelsen och den röda om vad Jesus Kristus har gjort för oss. När jag läser boken inbillar jag mig att den blåa gryningen och den röda soluppgången handlar om Sven Nilssons sätt att möta den nya dagen, det nya förordnandet, den nya utmaningen och den nya tiden. Han har också en alldeles speciell förmåga att med vaken blick färgsätta sin omgivning och de människor han möter.
Även den gula färgen, Andens färg är representerad inte minst i hans levande och kreativa sätt att skriva sina memoarer. Jag tänker även på den ”apelsinfilosofi” som präglar denna bok. Detta syftar på upplevelsen under hans skoltid, då arbetarungarna i Vansbro övade utförsåkning på skidor. För att träna elevernas uppfattningsförmåga hade läraren lagt ut en apelsin just där som farten var som allra störst. Den som kunde fånga apelsinen fick behålla den. Sven Nilsson har fortsatt att plocka apelsiner hela livet. Det kan gälla möten med människor av alla de slag, nattliga studier, universitetsstudier, vardagens lärdomar och möten, litteratur och musik. Många riktigt gula apelsiner lyser mot mig när jag läser denna bok.
En unik person har skrivit en unik bok om ett Sverige i förvandling där författaren visar att människor både i och utanför Frälsningsarmén kan göra skillnad.
Stig Axelsson, Sven Nilssons privatsekreterare 1981–1986.
Kyrkoherde emeritus