Tredje advent - Var inte rädd

Det är mörkt nu

”Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är”. Orden möter mig i TV:n vid morgonens stämningsfulla Luciafirande. Det är mörkt nu, riktigt mörkt, becksvart när jag cyklar iväg till tåget på morgonen och lika becksvart vid arbetsdagens slut. Men snart vänder det. O, vad skönt det är att veta att snart vänder det.

Rädslan

Mörker väcker lätt obehagskänslor. Vilken skillnad det är att ta vägfärjan över ett mörkt vatten vid den här tiden på året, samma vatten som är så otroligt vackert en solig sommardag. Det är lätt att bli lite rädd av mörker och rädsla är så knepigt, det lockar gärna fram det primitiva hos oss människor. Rädsla kan så lätt begränsa och stänga in och orden i Anders Frostenssons sång är så smärtsamt träffande: ”Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag”.

”Det ÄR jag, var inte rädda”

Men efter natt kommer dag, efter regn kommer sol, efter en långfredag med ett kors kommer en påskdag med en tom grav. Var inte rädd! Det är fascinerande hur ofta Jesus Kristus får säga dessa ord till sina lärjungar. ”Det Är Jag. Var inte rädda”, säger Jesus till de förskräckta lärjungarna när han kommer gående till dem på vattnet. Var inte rädda. Nej, för rädsla gör något med oss, begränsar och förminskar, stänger in och lockar fram det riktigt primitiva i oss människor. Och Gud har helt andra tankar för oss, nämligen fridens tankar för att ge oss en framtid och ett hopp.

Gud är kärlek

”I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor”, fortsätter texten i Frostenssons sång ”Guds kärlek är som stranden”. Gud är kärlek, det är en av hans egenskaper, det är något Gud är - kärlek. Och det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Vi älskar därför att Gud först har älskat oss.

Ljuset vilar i mörkret

Nu tänder vi det tredje ljuset, det är nära nu – högtidernas högtid – då vi firar att Jesus Kristus lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusets palats och läggs på strå i ett stall. Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Av kärlek, det var kärleken som drev Jesus Kristus att lämna sin tron i det himmelska ljusets palatser för att läggas på strå i ett stall. Av kärlek. En kärlek som fördriver all rädsla. Så var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där.

Text: Peter Jonasson