Ville driva med kristna, nu blir människor helade när han ber

Bengt Johansson var en i syskonskaran på åtta barn som växte upp under fattiga förhållanden i närheten av Åtvitaberg i Västergötland. Hans föräldrar var inte kristna men han minns ändå hur pappan som var lantbrukare kom hem på lördagkvällarna och hade respekt för helgfriden. När Bengt var 16 år begav han sig ut till sjöss och kom på så vis att besöka såväl Israel som USA och Västindien.

— Jag var ute i tre år men jag var sjösjuk hela tiden så jag återvände hem och började jobba på tegelbruket i Linköping istället, berättar han.

En söndagskväll var han och ungdomsgänget ute på stan. Vännerna fick idén att gå till Frälsningsarmén för att spela människorna där ett spratt. Planen var att sitta på åhörarbänk och göra sig lustig över dem. Det här var år 1957 under pågående väckelse på kåren. Väl där så gick planerna i stöpet.

— När jag fick se alla frälsningssoldater och musikanter så kände jag en glädje som strömmade från dem och tänkte att det där vill jag ha, säger Bengt.

Det slutade med att alla fem kamraterna gick fram till botbänken i slutet av mötet när det var frälsningsinbjudan. Trots att golvet sluttade nedåt när de gick fram i lokalen så minns Bengt att det kändes som en uppförsbacke. Killarna böjde knä och tog emot Jesus i sina hjärtan och någon sa till dem att ”det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus”.  När de skulle återvända till sina platser och det istället nu gick uppför så var stegen tvärtom lätta.

— Jag var som förvandlad och det var som om jag flög fram, utbrister Bengt.

Han blev snart invigt till frälsningssoldat i kåren och han beskriver livet innan som att han burit på en tomhet och vilsenhet och funderingar över meningen med livet. Nu var det som om han hade fått svar på dessa frågor även om han också understryker att tillvaron inte blir problemfri för att man har blivit frälst.

Bönegrupp i Piteå

Bengt gjorde lumpen i Vaxholm i Stockholm och besökte då Frälsningsarméns kår där. Under den tiden lärde han känna dåvarande kårledaren i Nynäshamn och efter militärtjänstgöringen engagerade sig Bengt i den kåren istället. Efter tio år flyttade han år 1970 till Piteå där han arbetade som skyddsinspektör på ett pappersbruk. Där var han med i en ekumenisk bönegrupp och bland dem fanns en vårdare som arbetade på Furunäsets sjukhus.

— Vi bad honom ta med sig några av patienterna till bönegruppen och när de kände värmen och gemenskapen så fick vi föra dem till Jesus, berättar Bengt.

— Vi fick be för flera kriminella och ordnade jobb åt dem och när vi skaffat en femrumslägenhet bodde vi med åtta nyfrälsta grabbar där, fortsätter han.

Församlingarna runtomkring i Västerbotten och Norrbotten visade intresse och bjöd in dem eftersom dessa killar hade ett starkt vittnesbörd. Området de bodde i hette Fridhem och gänget kom att gå under smeknamnet Fridhemsbröderna och de reste runt och vittnade om Jesus under två års tid. De besökte kyrkor och bönehus och det var alltid fullsatt. Bengt nämner ett tillfälle när en kvinna ringde och bad om hjälp eftersom hennes man drack så mycket på helgerna. Bröderna åkte dit och pratade med mannen och frågade om han ville ta emot Jesus och bli befriad från alkoholbegäret.

— Han svarade ja och även frun och 15-åriga dottern blev frälsta. Så underbart!, utropar Bengt.

Helad från MS

I Piteå träffade Bengt också Rakel som han gifte sig med. Hon har varit kristen sedan barnsben och är utbildad frälsningsofficer. Hon var kårledare, något som även Bengt kom att bli, och de har varit i tjänst tillsammans på olika platser i vårt land. För ett antal år sedan kom en man till deras bönegrupp och han hade väldiga problem med sina knän. Bengt lade händerna på mannen och bad för helande.

— Han blev helad på stubinen! Det är ett fantastiskt liv vi har fått leva i gemenskap med Gud, menar Bengt.

Bengt har själv lidit av väldiga fysiska plågor under en tid. Omkring år 1980 blev han diagnosticerad med den neurologiska sjukdomen MS, multipel skleros, som orsakar diverse symtom och svårigheter. Han kände också av fruktansvärda smärtor i käken som gjorde att han knappt kunde äta. Tillståndet som går under benämningen trigeminusneuralgi är relativt sällsynt men så smärtsamt att det även kallas för självmordssjukan. Bengt drogs med detta i ett par år men när han var på besök i en liten församling i Angered sa pastorn att Gud talat om för honom att någon i kyrkolokalen led av en obotlig sjukdom. Bengt kände sig träffad och människor bad för honom.

— Medan jag stod där så försvann 80 procent av smärtorna och efter en vecka så var resten väck också, säger han.

— Läkaren hos neurologen såg förvånad ut men friskförklarade mig från MS. Det är det största som har hänt mig. Glädjen i Gud kan ingen ta ifrån en, fortsätter han.

”Trots min ålder så ger jag mig inte”

I mars drabbades han även av corona och hade hög feber i två veckor. När han kom till vårdcentralen svimmade han av på grund av dålig syresättning och blev skjutsad i ambulans till sjukhuset i Kungälv. Men på grund av platsbrist fick han återvända hem igen. Bengt som idag är 81 år hade svårt med andningen.

— Jag var jättedålig och trodde att jag skulle dö. Man orkar inte vara rädd när man är så sjuk men jag blev bra med tiden, säger Bengt.

Bengt och Rakel har hunnit med att arbeta i tio kårer tillsammans under åren. Det bästa med kårledarrollen tycker Bengt har varit det självständiga arbete den innebär.

— Om man har inspiration och glädje kan man göra vad man vill inom ramen för Guds kallelse, menar han.

— Det största och viktigaste som finns är att människor tar emot Jesus. Trots min ålder så ger jag mig inte, fortsätter han glatt.

Makarna är nu bosatta i Nödinge strax utanför Göteborg. De är soldater i Hisingskåren där de håller i sångstund en gång i månaden.

Text: Teresia Jansson