”Vi måste visa på hoppet!”
Så nära helvetet man kan komma, en plats med total hopplöshet. Så beskriver Per-Johan Fernström fängelserna i Ryssland där han arbetade en tid. Upplevelsen fick honom att förlora livsglädjen och tron på en god Gud. Men så blev han anställd på Frälsningsarmén och kom till Kurön – hoppets ö. Då väcktes gudsrelationen till liv igen.
– Jag befann mig i ett själsligt tomrum utan syfte och där någonstans tappade jag min gudstro, säger Per-Johan Fernström.
–Det är en sak att intellektuellt veta om någonting men en annan sak att stå mitt i det. Jag förstod inte varför platser som dessa fick finnas om Gud fanns, fortsätter han.
Han talar om tiden då han utbildade socialarbetare i Ryssland och då uppehöll sig mycket i landets ungdomsfängelser. Idag är Per-Johan verksamhetsutvecklare för Frälsningsarméns Sociala division. Numera proklamerar han glatt sin gudstillhörighet men vägen dit har inte varit spikrak.
Växte upp i kristen idyll
Barnatron grundlades tidigt då fadern var kristen och kyrkligt aktiv. Per-Johan deltog tillsammans med systern i Svenska Kyrkans söndagsskola, barnkör, ungdomskör och andra aktiviteter. Han lät konfirmera sig, blev ungdomsledare och var med på kollon, läger och utlandsresor med kören. Detta var i 80-talets Västerås.
–Vi hade en fantastisk kyrkoherde som drev fritidsgård i kyrkan och alla i min ålder var engagerade. Det var verkligen idylliskt, minns Per-Johan.
Han gjorde lumpen och arbetade en tid som officer, därefter som mentalskötare inom psykiatrin och sedan flyttade han till Uppsala där han utbildade sig i ämnet fred och konflikt. Han läste till socionom och jobbade inom kriminalvården och på ungdomshem.
I misären svalnade tron
Flytten hemifrån och det nya umgänget med icke kristna vänner fick dessvärre Per-Johans gudstro att blekna. Än mer gick det utför när han kom till Ryssland och anstalterna i de industriliknande byggnaderna där unga i åldern 14-18 år satt inlåsta. De led av sjukdomar som tbc och HIV och fick inte tillräckligt med mat att äta.
–Jag såg helvetet där och mycket hemskheter som jag inte vill gå in på. Där fanns det ingen framtid och inget hopp. Döden var den enda slutstationen, förklarar Per-Johan.
När han återvände till Sverige kände han maningen att göra någonting nytt och snart fick han tjänsten som chef på en beroendemottagning i Visby på Gotland. Där kom han att bo i 14 år och bildade under den tiden familj. Genom arbetet kom Per-Johan i kontakt med Frälsningsarmén och andra församlingar och en period satt han med i Stadsmissionens styrelse. Han började se goda exempel, såsom präster och biskopar som gjorde gott för de svaga i samhället. 2015 var ett år då han var full av grubblerier.
–Jag började fundera över livet, vad jag höll på med och varför saker och ting var som de var, säger Per-Johan.
Fick arbete på Frälsningsarmén
Snart fick han syn på en jobbannons där Frälsningsarmén sökte en verksamhetschef till behandlingshemmet Kurön på Adelsö i Stockholm. Han tvekade då det skulle innebära en flytt för familjen men kommande månader var det som om han ständigt blev påmind om tjänsten. Han mötte personer som på något vis hade en anknytning till eller förde Kurön på tal så tillslut sökte han rollen och fick den.
–Jag började undra om Gud var inblandad i detta och varför han ville att jag skulle vara där. Budskapet drabbade mig nästan fysiskt som hammarslag på en spik, säger Per-Johan.
–Det kändes så rätt och när jag var på plats översköljdes jag av en känsla av frid och sammanhang. Jag kom fram till att jag var kallad att vara där, fortsätter han.
Gudsrelationen vaknade till liv
Det här var i augusti år 2016 och Kurön lades ner sommaren 2022 men Per-Johan har som sagt andra ansvarsområden nu. Dessutom föreläser han regelbundet på kårerna och håller i andakter på Frälsningsarméns sociala institutioner. I och med anställningen på Frälsningsarmén började hans barnatro att växa på nytt och han tror att den livsresa han gjort har varit nödvändig för hans utveckling och för att kunna landa i vem han är. I sitt yrke har han ibland känt stor uppgivenhet, exempelvis då han haft ansvaret för att placera barn i familjehem, men när han bett en bön har han upplevt hur det ljusnat och han har hittat lösningar och en väg framåt.
Även om Per-Johan tidigare arbetat för kristna organisationer och gjort goda handlingar så var det som om han då gjorde saker och ting mekaniskt och utan att riktigt förstå meningen med det hela. Numera känner han inget behov av att förstå allt som händer i världen eller omkring honom. Han har en annan stabilitet i gudstron nu. Han refererar till bibelordet i Predikaren 3:11 där det står ”Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden.”
–Idag är jag trygg i mig själv, känner hopp och litar på att det finns en plan med det som sker, menar Per-Johan på.
Tydlighet känns viktigt nu
Han tog också beslutet att bli medlem i en kår. Först i Sundbyberg men efter att den lagts ner tillhör han Vasakåren vid Odenplan. Per-Johan har varit sakkunnig i riksdagens utskott och Statens offentliga utredningar. Han har ett stort nätverk och synts i media och olika sammanhang och på sistone har behovet av att offentligt demonstrera sin trostillhörighet vuxit fram. Han nämner Jesu ord i Matteusevangeliet 10:32: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen.”
–Jag kände att jag måste vara ärlig mot mig själv och andra och tydlig med vart jag står. Det är ju min tro och det sociala arbetet som formar och det definierar mig och påverkar hur jag ser på människor, påpekar han.
Tiden i Ryssland har fört med sig känslan av att kunna klara vad som helst som drabbar honom. Per-Johan har också insett att det är människans uppgift att se till att ställen som fånglägren i Ryssland inte kan existera. Inblicken i kriminalvården har även fått honom att fundera kring det här med straff, våld och tvång.
–Jag började ifrågasätta detta och numera tror jag mindre på tvång. Men jag tror på Frälsningsarméns devis ”Soppa, tvål och frälsning”, att inte bara ge en brödbit utan också att inge hopp hos människor, avslutar han.
Text och foto: Teresia Jansson
Vill du be till Gud?
Herrens bön eller Fader vår som den är mer känd för att heta, är den mest centrala bönen inom kristendomen. I den nya översättningen heter bönen Vår fader.
Enligt Bibeln var det Jesus själv som lärde ut den här bönen på ett berg i Galileen, som en del av sin bergspredikan. Händelsen beskrivs i Matteusevangeliet (Matteus 6:9-12).
Vår fader
Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.
Vill du gå en alphakurs om kristen tro?
En alphakurs består av tre delar: måltidsgemenskap, föredrag och samtal kring dagens ämne. Ta gärna kontakt med Frälsningsarmén på din ort eller en annan församling, om vi inte finns på din ort.
