Vägledd av Guds röst

Karin Larssons föräldrar var frikyrkliga och under barndomen i Stockholm fick hon undervisning om den kristna tron både hemma och i skolan. På så vis växte hennes gudstro fram.

- Jag hade ett stort intresse för bibelberättelserna och när jag var i tioårsåldern gjorde jag ett medvetet val att jag ville lämna mitt liv till Jesus, säger hon.

- Vid det tillfället bad jag i min aftonbön, ensam, odramatiskt och utan rädsla, om att få följa med Jesus när han kommer och hämtar de sina. Jag ville helt enkelt vara där han är, fortsätter hon.

Tonårstiden

I tonåren hade Karin flera kompisar som hörde till den frälsningsarmékår som då låg nära S:t Eriksplan i Stockholms innerstad. Hon blev medlem där och invigdes till frälsningssoldat. Den kåren kom senare att slås ihop med en annan och heter nu Vasakåren och ligger vid Odenplan. Karin beskriver tonåren som lite turbulenta, så som de förmodligen är för de flesta unga, och ibland gjorde hon sådant hon undanhöll för sina föräldrar. Ändå behöll hon sin gudstro även om hon var lite stapplande i den emellanåt.

När hon var 18 flyttade hon till Dalarna där hennes mor och bror redan hade bott i några år. Tack vare att hon tillbringat sommarlov och andra skollov där så hade hon redan flera vänner på orten. Karin utbildade sig till lågstadielärare vid lärarhögskolan i Falun. Hon funderade en del kring det här att vara kallad av Gud och den undervisning hon hade fått angående det.

- Jag trodde mest att det handlade om något som stred väldigt mycket mot ens personlighet och att man var tvungen att kanske åka till andra sidan jorden, säger Karin.

”Jag tänkte att Gud måste ha tagit fel”

Det var den bild hon hade av officerskapet i Frälsningsarmén och hon var ganska säker på att det nog inte var något för henne. Så lärde hon känna några frälsningsofficerare som kändes mer som ”vanligt folk” och när Karin gjorde sin allra första dag som lärare upplevde hon hur Gud talade till henne klart och tydligt.

- Jag hörde en tydlig röst som sa ungefär: ”Nu kommer barnen snart. Jag ska hjälpa dig och du ska göra ditt bästa. Men lite senare ska du få undervisa på ett annat sätt och jag ska leda dig till andra människor”, berättar Karin.

- Det var enkelt och naturligt men samtidigt ganska dramatiskt och det var ju ingen där så jag förstod att det var Guds röst jag hörde. Det är sällan han har talat till mig så tydligt, fortsätter hon.

Efter en tid började hon ana att det hela kanske faktiskt handlade om att hon skulle bli frälsningsofficer. Samtidigt tänkte hon att Gud måste ha tagit fel och att han borde använda någon annan istället för henne. Hon kom att arbeta som lärare i 2,5 år.

Sedan sökte hon till och kom in på Frälsningsarméns Officersskola och där träffade hon Per-Olof som hon senare gifte sig med. Karins första tjänst efter officersordinationen blev som kårledare i Degerfors och efter giftermålet kom Karin och Per-Olof att följas åt i arbetet även om de inte har haft exakt samma roller. Karin har bland annat varit undervisningssekreterare och biträdande rektor på Officersskolan. Där blev hon påmind om vad Gud hade sagt till henne om att undervisa andra människor och på ett annat sätt.

En tydligare arbetsbeskrivning

Även om hon visste vad officersuppdraget innebar så bad hon till Gud om en tydligare ”arbetsbeskrivning”. Hon fick dock inget direkt svar på det utan upplevde att hon istället ställdes inför frågan: Vad har du för begåvningar, när är du i ditt esse och har riktigt, riktigt roligt?

- Jag tänkte att det är vad Gud vill att jag ska göra och det gick ju att placera inom offerskapets ram, säger Karin.

- Eftersom jag är lärare i botten så har jag pedagogiken med mig och att predika, undervisa och ha själavårdssamtal är några av mina stora glädjeämnen, fortsätter hon.

”De här unga blir som dina barn”

Karin och Per-Olof fick inga egna barn. De upplevde det inte som någon större katastrof men i Karins böner undrade hon ibland om det fanns någon mening med barnlösheten. Vid ett tillfälle när hon deltog i ett möte där många unga fanns på plats hörde hon plötsligt Guds röst så tydligt att hon vände sig om för att se vem det var som pratade med henne.

- Han sa ungefär: ”Du fick inte egna barn men de här unga blir som dina barn och jag ska ge dig en särskild kärlek till dem.” Så blev det och jag har haft stor glädje av att få vara tillsammans med unga människor, be tillsammans med dem, lyssna till dem, samtala med dem och försöka uppmuntra dem, säger Karin.

Hon har även arbetat på Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm och tidningen Stridsropet som hon var redaktör för. För ett par år sedan gick hon i pension och hon och maken flyttade tillbaka till Dalarna. Därifrån kan Karin bland annat ha kvar uppgiften som korrekturläsare på Stridsropet. För några år sedan fick hon diagnosen Parkinsons sjukdom. Det begränsar henne förstås men hon har bett Gud att få fortsätta att tjäna honom. Hon har fortsatt att ha själavårdssamtal, leder en bibelsamtalsgrupp och predikar och har andakter ibland. Karin talar även om hur hon ser att kärleken är en gudagåva.

- Kärleken, exempelvis den mellan äkta makar, barn och föräldrar, nära släkt och vänner vi känner väl, för oss närmre Gud och hjälper oss att bättre förstå vem och hur han är. Kanske beror det på att vi alla är skapade till hans avbild, funderar hon.

- När man utan rädsla, liksom tar sitt hjärta och ger det till någon annan så kan den välja att vårda det ömt eller trampa sönder det. Att ge mig helhjärtat till en människa lär mig oerhört mycket om Gud, avslutar Karin.

Text: Teresia Jansson