Väckt av väckelsen

— Vi var ”kulturella salvationister” som gjorde allt det som en frälsningssoldat ska göra men det fanns ingen gudsrelation, säger Peter Baronowsky om ungdomstiden i början av 70-talet.

Han är idag, tillsammans med hustrun Rut, mentor åt frälsningsofficerare i Sverige och Lettland. Fem av Peters barndomsår tillbringades på fransk mark tack vare föräldrarnas utlandstjänster. Därefter bosatte sig familjen på Lidingö i Stockholm. Peters två år äldre bror brukade ta tåget till stan och Frälsningsarméns kår (församling) Templet för att gå på juniorsoldatmöte på måndagskvällar. Efter ett sådant tillfälle kom han hem strålande av glädje och berättade att han blivit frälst.

Den levande relationen med Gud saknades

— Någon måtta fick det ju vara! Om han hade blivit frälst så skulle jag också bli det, han skulle inte få någonting som inte jag fick, säger Peter skämtsamt men tillägger att han på den tiden inte riktigt visste vad det hela innebar.

— Den starkaste dragningskraften i mitt andliga växande har varit avundsjuka, fortsätter han och hänvisar till Paulus uttalande i Romarbrevet 11:14: ”… i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem.” (SFB15)

Hur som helst så böjde han som nioåring knä vid sängkanten och beordrade sin mor att be med honom till frälsning. Ingenting anmärkningsvärt hände i och med detta men livet i och utanför Frälsningsarmén rullade på.

Så småningom blev det giftermål och tre barn kom till världen, Peter utbildade sig och arbetade som lärare och Rut jobbade inom Landstinget. Båda hade betydelsefulla uppgifter inom musiken i Frälsningsarméns Sjätte kår på Kungsholmen, numera Internationella kåren, men som sagt saknades den levande relationen med Gud.

Under mitten av 70-talet slog den karismatiska väckelsen till i Sverige och Peter och Rut fick höra att fenomenet hade fått fäste i Sjunde kåren, numera Söderkåren, där en gospelkör på 60 ungdomar höll till. En dag deltog makarna i en gudstjänst på Tredje kåren, numera Kår 393, när kören medverkade där.

— Folk blev andedöpta och föll till golvet och vi såg hur glädjen flödade över hos dem. Även om jag inte riktigt förstod vad som hänt så blev jag avundsjuk och väldigt törstig på en förändring i mitt liv, minns Peter.

Vid ett annat tillfälle var en skara samlad för att dricka kyrkkaffe när kårledaren höjde rösten för att be för dagen och de närvarande gick ner på knä.

— Då föll den helige Andes kraft över oss, såsom det beskrivs i Bibeln under pingsten. Vi förlorade kontrollen och var som berusade, vi grät och skrattade, raglade omkring, föll på knä och prisade Gud, säger Peter.

— Den dagen blev mitt liv totalförvandlat och jag var som i ett rus i flera veckor efteråt. När jag vaknat upp undrade jag varför ingen berättat om detta för oss tidigare. Alla tvivel försvann, jag fick en orubblig tro på Guds ord, en mening med livet och något att brinna för, fortsätter han.

Riktiga gudsmöten

Händelsen kom att forma resten av makarnas liv och förändrade tankar, prioriteringar och mål. På fredagskvällarna anordnade de bönemöten hemma i radhuset i Sollentuna. Ibland var fler än 40 personer på plats och även här blev människor frälsta och döpta i den helige Ande då de fick tungotalet som gåva.

— De som kom längtade efter riktiga gudsmöten. Det var oerhört speciellt och jag känner stor tacksamhet över att ha fått uppleva när Guds ord verkar och människor blir starkt berörda, säger Peter.

Flytten till Norge och väckelsen där

Fem år senare såg han en annons i tidningen Stridsropet om att Frälsningsarméns folkhögskola i Norge behövde en bibellärare. Han sökte tjänsten och fick den men ville inte ta något förhastat beslut. Därför sa han till Gud att han skulle slå upp sin Bibel där han var i sin dagliga läsning och om det där stod att han och Rut skulle åka till Norge så skulle de göra det. Peter skrattar när han påpekar att grannlandet knappast brukar omnämnas i den heliga skriften.

— När jag slår upp Bibeln så läser jag: ”Du blir inte sänd till ett folk med främmande språk och obegripligt tal…” (Hesekiel 3:5). I vår situation visste jag att detta betydde att vi skulle flytta till Norge, säger han.

Under de nio åren där kom de tre sönerna att växa upp och den kristna väckelsen nådde också dit. Peter och Rut fortsatte att anordna bönesamlingar i sitt hem och fick inbjudningar att tala här och var i både Norge och Sverige. På folkhögskolan anordnades ibland bibelhelger och då kunde ett tiotal personer bli frälsta vid ett och samma tillfälle. På internatet skulle det vara ordning och reda och lärarna turades om att gå vakt om kvällarna.

— Ungdomar smög över till varandra med biblar för att be tillsammans och vi som gick tillsyn skulle skriva upp vilka som var ute och sprang men man ville ju inte gärna sätta dit dem som var på bönemöte, säger Peter muntert.

”Till Lettland ville vi absolut inte åka”

Flytten gick därefter till Västsverige och makarna fick i uppgift att bygga upp Frälsningsarméns sociala institut för utbildning, utveckling och utvärdering av Frälsningsarméns olika verksamheter. Paret rustade också upp en konferensanläggning i Stockholm och höll i ledarutbildningar och annat. Efter 20 års arbete med detta fanns det planer på att gå i pension men då kom en förfrågan om att bli ledare för Frälsningsarmén i Lettland.

— Dit ville vi absolut inte åka, påpekar Peter men tillägger att de snart insåg att Gud ändå ville att de skulle dit.

— Där fick vi uppleva en väldig växt inom Frälsningsarmén. Vi lärde oss att älska landet och vi hade det fantastiskt fint, fortsätter han.

Efter 3,5 år gick han och Rut formellt i pension i Lettland, men fick en fråga från Norge om att vara mentorer för de yngre officerarna. När fyra år passerat där återvände de till Sverige där de fick sina nuvarande uppdrag.

Har ibland blivit ifrågasatt

Utöver detta skriver makarna böcker om den kristna tron, exempelvis om förlåtelse, andliga gåvor och andakter. Peter nämner att de karismatiska inslagen inte alltid har setts på med blida ögon och ibland blev han och de omkring honom ifrågasatta. Men glädjen över att få vara med om denna väckelse har överglänst detta. Peter ger som exempel när han mötte en kvinna som hoppade på kryckor. Hon led av väldiga ryggbesvär och läkarkåren hade dömt henne till ett liv i rullstol.

— Men när vi lade händerna på henne och bad så knäppte det till i hennes rygg och plötsligt reste hon sig upp och slängde kryckorna, utbrister Peter glatt.

— Om jag fick leva om mitt liv så skulle jag ha velat göra allt precis likadant, fast det är klart, man säger ju att repriser aldrig blir lika bra, avslutar han.

Text: Teresia Jansson
Foto: Fredrik Bratterud

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 2 -2022