”Utan Jesus hade jag varit död”

"I efterhand har jag förstått att mamma var psykopat"

Lisbeth Östling föddes i Göteborg men växte upp i Tranemo utanför Borås. Hennes mamma hade många partners och när Lisbeth blev till levde hon inte i någon stadig relation. Lisbeth beskriver sin uppväxt som en mardröm då mamman dagligen utsatte henne för psykisk misshandel. I efterhand har Lisbeth förstått att hennes mor var psykopat.

– Hon fick mig att känna mig oälskad och oönskad. Hon sa att jag inte var värd något, att jag var dum i huvudet, äcklig, att jag luktade illa och att ingen skulle älska mig, berättar Lisbeth.

Syskonen tog efter modern

Mamman beskyllde henne för allt möjligt, bland annat för att hon skulle ha haft sex med styvpappan, vilket det inte låg någon sanning i. Lisbeth fick aldrig några kramar och minns inte att hon någonsin tittade på några barnprogram eftersom hon under sändningstid tvingades ner i källaren för att tvätta sina kläder själv för hand. Mamman ville inte ta i dem, så motbjudande tyckte hon att dottern var. Systern som föddes efter Lisbeth var däremot ett älskat kärleksbarn. De två efterkommande syskonen var lika elaka mot Lisbeth som mamman, något som Lisbeth dock inte klandrar dem för idag då de var barn och tog efter modern.

Fick stryk av styvpappan

Eftersom Lisbeth hela tiden blev beskylld för saker så fick hon ideligen stryk av styvpappan.

– Han kunde jaga mig, få omkull mig på golvet och ta strypgrepp på mig tills det svartnade. Det hände flera gånger och mamma fick gå emellan för att han inte skulle ta livet av mig, säger Lisbeth.

Rymde hemifrån

Ändå tyckte hon att mammans psykiska misshandel var värre. Inom sig trodde Lisbeth nästan på det hon blev itutad och att det var normalt. Nedbruten som hon var blev det likadant i skolan. Hon blev mobbad och fick stryk men skolan gick ändå att skolka ifrån. Lisbeth rymde hemifrån så småningom och en tid hyrde hon ett rum men då hon hade svårt att handskas med pengar blev hon tvungen att flytta hem igen och då fortsatte eländet.

Bröt sig loss som 18-åring

I 15-årsåldern lyckades hon flytta till Dalsland där hon fick praktik på en bondgård. Där träffade hon en äldre kille som hon blev ihop med. Hon trivdes inte och ville flytta till Göteborg men då hon inte var myndig var villkoret att hon bodde tillsammans med mannen. Hon gick med på det även om han misshandlade henne. När Lisbeth fyllt 18 kunde hon äntligen bryta sig loss. Hon träffade en man hon gifte sig med och de fick två barn. Han behandlade henne väl men de skilde sig efter en tid.

"Efter ett halvår förstod jag att han var livsfarlig"

Återigen hamnade Lisbeth i en destruktiv relation. Den här gången med en man som likt modern uppvisade psykopatiska drag. Han var kriminell, hade vapen och var alltid påtänd på droger. Han kontrollerade, hotade, våldtog och psykade Lisbeth. Han försökte även få henne att sälja sin kropp när de behövde pengar, något som hon motsatte sig. Ändå stannade Lisbeth hos mannen.

– När jag träffade honom var jag sjukskriven och blev vräkt från min lägenhet. Efter ett halvår förstod jag att han var livsfarlig. Jag ville egentligen gå ifrån honom men skammen höll mig kvar, säger Lisbeth.

– Hans övergrepp kunde hålla på i timmar så jag tog också amfetamin för att överleva förhållandet, fortsätter hon.

Hon skämdes över att hon använde droger

Under de första fyra åren med honom bodde Lisbeths barn med pappan men när Lisbeth sedan fick en egen lägenhet flyttade dottern in hos henne. Lisbeth trodde då att relationen med mannen skulle bli bättre när hon hade sitt eget men det blev snarare värre. Hon berättade inte för andra hur hon hade det eftersom hon skämdes så mycket över sig själv och främst för att hon använde droger. Mannen var från Iran och efter åtta års förhållande med Lisbeth åkte han till hemlandet och gifte sig med en kvinna där. Han tog med sig frun till Sverige och i och med det blev Lisbeth i princip av med honom.

Mentorn på Frälsningsarmén frågade "Ska vi lägga det i Jesu händer?"

Lisbeth gick i terapi för att bearbeta sina trauman från barndomen och när hon började må bättre fick hon en praktikplats på Frälsningsarméns café. Hennes kollegor där är kristna men till en början var det inget som intresserade Lisbeth. Det faktum att hon använt droger tyngde henne mycket men vid ett tillfälle bestämde hon sig för att berätta om det för sin mentor på caféet och en annan väninna från Frälsningsarmén. "Ska vi lägga det i Jesu händer?", frågade den ena kvinnan Lisbeth då. Lisbeth gick med på det.

– Då hände något, säger hon med gråten i halsen.

– Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet och jag har märkt att desto mer jag berättar om mitt förflutna desto mer reser han mig upp, fortsätter hon.

Det var som om en stor börda lyftes av henne. Det här hände för omkring åtta år sedan och från den stunden började en relation med Gud att utvecklas. Efter en tid blev Lisbeth civilmedlem i kåren. Hon är nu anställd på Frälsningsarméns café och har varit där i 13 år.

– Jag har en helt annan självkänsla idag och jag visste inte att man kunde må så här bra. Jag är så tacksam för den tro jag har fått och den styrka den har gett mig, säger hon.

Leder samtalsgrupper för människor med tuffa saker i bagaget

Lisbeth är inte bitter över sitt förflutna utan ser det som något hon kan använda sig av när hon stöttar andra utsatta och de med dålig självkänsla. Bland annat så leder hon numera samtalsgrupper där människor med tuffa saker i bagaget träffas. Idag har hon också mycket fin kontakt med sina barn som hon har berättat det mesta för av det hon har varit utsatt för. Styvpappan förlät hon och de hade också en bra relation tiden innan han gick bort.

"Jag hade inte orkat leva"

Lisbeth har tidigare gjort flera självmordsförsök även om hon mest sett det som rop på hjälp.

– Jag tror inte att jag hade orkat leva om jag inte hade blivit frälst, säger hon.

– Jesus är kärlek och sanning. Jag känner mig trygg med honom och behöver inte vara rädd längre. Att jag har lärt känna honom är det största som har hänt mig, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson