"Utan Frälsningsarmén hade jag inte levt idag"

— Jag hade kanske supit ihjäl mig, gjort dumheter och skadat mig själv.

Orden kommer från Maud Bäck, 67 år. Hon kom till Frälsningsarméns kår (församling) i Strängnäs vid dess omstart för åtta år sedan. Hon har ett brokigt för­flutet med en orolig uppväxt i Avesta i Da­larna. Detta eftersom fadern drack mycket och använde tabletter och det var många gånger som han lades in för avgiftning.

— Vi fick passa honom och ta hand om honom så att han inte kissade i gar­deroben exempelvis. Han var ett nervvrak och ibland kunde han få dille på någon­ting och det var väldigt obehagligt, säger Maud.

När familjen, som också innefattade två bröder, flyttade till Blekinge utsattes Maud för mobbning som kom att pågå i nio år, dels för att hon pratade dalmål, dels för att hon var smal och hade en al­koholist till far. Att Maud dessutom blev riktigt arg på mobbarna gjorde det bara roligare för dem, så på så vis var hon ett tacksamt offer.

— Det var väldigt jobbigt och min självkänsla blev låg. Egentligen vågade jag inte gå till skolan men jag gjorde det ändå, säger Maud.

”Jag var så trasig”

När hon var ute och dansade i 15-års­åldern drack hon ”alkohol för första gången och hon märkte att hon blev lugn och glad av det. När hon var runt 18 år eskalerade det hela och därefter följde en vild tid som hon uttrycker det själv. Snart kom även lugnande tabletter in i bilden. Till en början fick Maud dem på recept av läkare men hon började över­dosera och när hon behövde mer piller än vad hon fick förskrivet skaffade hon dessa på svarta marknaden.

Hon insåg att hon hade slagit in på samma väg som sin far. Under fyra år vikarierade hon på en förskola och hjälpte till på kollo men sedan slutade hon helt att arbeta. Och den lilla summa pengar hon fick från Socialtjänsten gick först och främst till att finansiera missbruket, en livsstil som kom att prägla hennes tillvaro i 50 år.

— Det var ett väldigt rörigt liv och jag gick från gubbe till gubbe som försåg mig med alkohol och droger. Jag var så trasig och visste inte riktigt vad jag gjor­de, berättar Maud.

— Jag mådde inte bra alls, jag var oro­lig, nervös och aggressiv, fortsätter hon.

Stannade i Strängnäs

Som barn hade Maud gått i söndags­skola hos Frälsningsarmén i Avesta. Även om hon inte kommer ihåg så mycket av den tiden så minns hon de snälla tanter­na som serverade soppa på kåren. Mauds mor gillade musiken så de brukade vara där tillsammans. När Maud bodde i Stockholm i slutet av 80-talet sökte hon upp Frälsningsarmén i stan och gick dit under en period.

— Jag hade nog någon slags gudstro redan då och jag sökte efter lugn och ro och glädje i livet. Det är ju det man vill ha, men utan tabletter, säger hon.

Maud fortsatte sitt sökande och en tid deltog hon i bibelstudier hos Jehovas vittnen men hon kände snart att det inte var någonting för henne. Vid ett tillfälle följde hon med en kille som skulle till Strängnäs för att sälja knark. De åkte fast av Polisen men när de släpptes ville inte Maud åka tillbaka till Stockholm. Första tiden bodde hon på ett vandrarhem tills hon fick en egen lägenhet på sin nya he­mort. Där träffade hon även en man som hon håller ihop med fortfarande.

En dag när Maud var ute på stan blev hon kontaktad av representanter för Frälsningsarmén i Strängnäs. De berättade att kåren som varit nedlagd i 24 år skulle starta upp igen och nu undrade de vad ortsin­vånarna hade för behov och vilken typ av verksamhet de ville ha där.

— Jag ville ha en oas för oss som har det svårt, dit vi kan komma och gå. Jag är ju uppvuxen med Frälsningsarmén och vet att grundaren William Booth sagt att han ska kämpa för alla svaga och det sä­ger ju Jesus också, påpekar Maud.

När hon kom till kåren för åtta år se­dan fick hon en väldigt fin kontakt med kårledaren Daniel Viklund och snart blev hon både troendedöpt och medlem. Maud deltar i en hel del av Frälsningsar­méns aktiviteter såsom bokcirkel, bibel­timmen, soppluncher och gudstjänster. Hon har ersatt AA-mötena, Anonyma Al­koholister, med tid på kåren. Nu är hon på plats varje förmiddag till morgonbö­nen och under pandemin ringer hon inn­an för att försäkra sig om att det finns en plats åt henne.

— Det är en väldig trygghet att kunna komma dit klockan tio varje dag och där finns det alltid någon som förstår en och som lyssnar. Man kan prata med folk här oavsett hur man mår, säger hon.

— Hit kan jag komma precis som jag är och jag vet att jag är väldigt omtyckt så det finns väl någonting bra med mig också, fortsätter hon lite skämtsamt.

”Jag lever ett bra liv nu”

Med tiden har Mauds självkänsla byggts upp. Även hennes tro har blivit allt starkare. Dagligen läser hon Bibeln och kristen litteratur och varje kväll sänder hon upp en tacksägelsebön till Gud. Det är som att något saknas om hon inte gör det, menar hon. När hon stöter på svårig­heter ber hon Gud om vägledning och då upplever hon att hon får det. Dessutom har hon blivit allt lugnare till sinnes med åren. Att kämpa mot missbruket har inte varit enkelt men nu har Maud inte druck­it på ett helt år. Hon nämner favoritcita­tet som hon hört någon säga: ”Frälsning är inte en lön för rättfärdiga utan en gåva till syndare” Det talar till hennes hjärta.

— Frälsningsarmén har hjälpt mig att hålla mig nykter. Jag har försökt hålla mig borta från alkohol och droger för jag vill inte ha det och jag kan ju inte gå till kåren påverkad. Men om jag skulle falla dit är det ingen som föraktar mig, menar Maud.

— Jag lever ett bra liv nu efter alla gång­er jag har varit i helvetet och vänt. Jesus är ju vägen, sanningen och livet avslutar hon.

Text och foto: Teresia Jansson

Artikeln är publicerad i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 4 -2021