Ta reda på vem Gud är

Jag har förmodligen samma erfarenhet som de flesta människor på jorden, att mina minnesbilder av de första dagarna och veckorna i livet är ordentligt höljda i dunkel.

Forskningen har genom tiderna haft olika åsikter om när en människas livsresa börjar och från vilken ålder tanke, minne, hörsel och känsel formas till det vi kallar vårt ”jag” men Bibeln skänker annat ljus åt saken: ”Herren kal­lade mig redan i moderlivet, han nämnde mitt namn redan i min mors sköte”, säger profeten Jesaja (Jes 49:1). Alltså började min väg med Gud långt innan jag själv var medveten om den. Det är vittnesbördet om vem Gud är som fått mig att senare i livet förstå vem jag är.

Hur jag trod­de att omvärlden ville ha mig

Jag föddes in i en familj som på alla sidor länge kantats av människor med erfarenheten av ett före och ett efter Kristus. Människor som med alla till buds stående medel försökt forma både liv och mening på egen hand men som kommit fram till slutsatsen att ett så­dant liv inte är värt namnet. Människor som upplevt förmånen att kapitulera in­för levande Gud och fått erfara hur Guds tankar och Guds längtan manifesterats i deras liv. Inget har fascinerat mig mer än dessa berättelser och inget kan vara mer värdefullt att minnas när jag försöker förstå min egen väg med Gud.

Jag har aldrig varit som alla andra - och det är ok! Jag skulle aldrig vilja vara någon annan än den Gud tänkt att jag skulle bli. Men det skulle ta många år innan detta landade i mig. Jag gjorde åt­skilliga flyktförsök från den Guds avbild till vilken jag var skapad, och försökte nå en förvanskad självbild som i mitt tycke stämde bättre överens med hur jag trod­de att omvärlden ville ha mig.

Brottades med min egen livsberättelse

Vittnesbördet om vem Gud är blev till slut så påtagligt att även jag fick ställa mig i ledet av dem som kapitulerat inför Guds mål och mening. Jag har ingen tidpunkt eller dag att hänvisa till när det gäller min livsvändning. Mitt vittnesbörd rymmer inte en livsberättelse fylld av droger, kri­minalitet, hemlöshet eller missförhållan­den. Snarare kan jag berätta om erfaren­heten av att vara ett högt älskat barn och föremål för mångas omsorg och omtanke trots inte alltid de bästa omständighet­er.

Men även jag kom fram till en punkt i mitt liv när min omvärlds erfarenheter eller upplevelser av Gud inte var tillräckli­ga för mig. Jag var tvungen att göra mina egna val, fatta mina egna beslut och brot­tas med min egen livsberättelse, vilket skulle visa sig bli både svårt och ibland smärtsamt.

Min erfarenhet är att Gud inte kan fås på formel. Inget i mitt liv har jag kunnat förutse utgången av. Inget har jag kunnat ta för givet eller komma fram till på egen hand - det är som om den förmågan har lyst med sin frånvaro under hela livet. Un­der skoltiden verkade inget av kunskap fastna och perioden utmärktes av bekym­rade lärare och mobbande jämnåriga.

Pianolektionerna som blev min kallelse

Plötsligt fick Jesajaorden nytt liv, mitt i vardagen. På höstterminen under första året på högstadiet ställde musiklä­raren frågan till klassen om någon skulle vilja börja spela något instrument. Efter att ha räknat upp de instrument som han som musikdirektör hjälpligt kun­de traktera fick jag till min förvåning se hur min egen hand flyger upp i luften och ”anmäler” mig till pianolektioner.

Det fanns inget piano i mitt hem men köksbordets perstorpsplatta visade sig alldeles ypperlig för de första månader­nas övning. Min kallelses bana hade fått vingar, men det visste jag inte då. Inte förrän flera år senare, när jag under ett samtal fick ta del av en åldrad afrikamis­sionärs kallelseberättelse, förstod jag att min handuppräckning inför musiklära­ren egentligen var ett gensvar på Guds kallelse för mitt liv.

Lika oberäknelig som Gud själv har min väg med honom varit. Jag har ald­rig kunnat bestämma någon prognos el­ler göra egna förutsägelser om Gud och hans handlande. Gud är inte heller som alla andra - och det är också ok!

Ungdomsläger på Dyrön – ett spännande steg

Under ”köksbordsperioden” blev jag inbjuden att följa med på ett ungdoms­läger till Dyrön. Lägret arrangerades av Elimförsamlingen i min hemstad vilket skulle medföra många spännande steg i min livsvandring. Efter varje morgon­samling, som hölls i ett av kapellen på ön, fick jag möjligheten att vara en­sam med ”de 88” en liten stund. Efter­som tiden med ett verkligt instrument, perstorpsplattor i all ära, var begränsad till pianolektionerna på min skola blev dessa morgonmöten oerhört viktiga. Jag kunde inte läsa noter ännu och var helt ovetande om musikens harmoniska be­nämningar och förvecklingar. Men dessa morgonstunder öppnade en helt ny värld för mig. Stunderna blev längre och längre och Guds närvaro mer och mer påtaglig.

Varje dag avslutades med gröt och kvällsmacka i matsalen, efterföljt av en bönestund. Gud var mycket närvarande varje kväll och vid morgonsamlingar­na brukade ledarna fråga om det hade varit någon som fått uppleva något sär­skilt under bönen föregående kväll. Var­je morgon räcktes flera händer upp och vittnesbörden om Gud spreds bland oss. Ledarna förklarade att det som flera av ungdomarna hade fått uppleva var det Bibeln kallar ”andedopet”, hur den heli­ge Ande ”flyttat in” och tagit sin boning i var och en av dem. Återigen blev jag på­mind om att Gud inte är som alla andra.

Mötet med den helige Ande

En kväll var det dags. Gröten var upp­äten och mackorna avklarade - vi skulle be. Gud var så verklig denna kväll att ingen av oss var det minsta intresserad av vad som skedde runt omkring oss, vi hade fullt upp med att ta emot det som Gud så gärna ville ge oss. Jag registrera­de efter en stund att min närmaste vän Magnus hade fått uppleva något alldeles särskilt och snart kände jag hur han lade sin hand på min axel och började be om Guds vidrörande över mitt liv. Det var som om en löpeld strömmade genom mig - helt stilla. Guds ande talade och vi­sade på sitt omisskännliga sätt vem Gud är. Ett nytt bönespråk föddes i vårt inre - ett språk som jag inte kunde förklara eller kontrollera, ett språk bara mellan mig och Gud. Obeskrivligt! Oförklarligt! Oförtjänt!

Nästkommande morgonsam­ling blev alldeles speciell eftersom jag frimodigt kunde sträcka upp min hand, ungefär på samma sätt som jag hade an­mälts till pianolektionerna, och berätta om mitt möte med den helige Ande fö­regående kväll. Tacksam satte jag mig sedan vid det lilla pianot och samtalade med Gud på ett helt nytt sätt.

Har fått tjäna Gud genom musiken

Efter högstadiet följde fyra intensiva år inför konsertdebuten med en piano­afton i San Francisco och studierna vid Musikhögskolan i Malmö. Under den tiden mötte jag den man som skulle bli min lärare under mina fem år vid hög­skolan, professor Michal Wesolowski. Till en början skrämde han livet ur mig men snart skulle jag få erfara en obe­skrivligt varm och hängiven lärare som var villig att ge vidare allt han själv hade fått ta emot under sitt liv. Han blev för mig något av en rabbin - en lärjunge som gjorde lärjungar. Jag förstod efter ett tag att denne man var sänd in i mitt liv för ett särskilt syfte: att få mig att förstå att det inte går att göra något av gudsvärde på egen hand - Jag tackar Gud för Michal!

Sedan dess har jag under många år haft förmånen att tjäna Gud genom musiken i de mest oväntade sammanhang och fått vara med att se hur Gud upprättat och läkt människor genom att bara lyss­na in den helige Andes röst. Det är min erfarenhet att det endast går att bli den man ska vara genom att ta reda på vem Gud är.

Bibeln säger: ”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot” (Sak 4:6).

Gud är inte som alla andra - Gud är den ende! Inte heller du ska vara någon annan än den Gud tänkt att du ska bli. Gud välsigne Dig!

Text: Nicolaj Vollburg, Foto: Teresia Jansson

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 1 - 2019