Sökte och hittade rätt tillslut

Per-Erik Jonsson, eller Pekka som han kallas, växte upp tillsammans med fem syskon i Umeå-trakten. Även om han ser tillbaka på barndomen som ganska trygg så drack föräldrarna mycket och bar på bitterhet och mörker, något som förmodligen satte vissa spår i barnens liv. Som liten gick Pekka i söndagsskola och i tonåren fick han ett traktat i handen med inbjudan till en kyrka så han gick dit på en ungdomssamling och en söndagsgudstjänst. Men han hade svårt att ta till sig budskapet vid den tidpunkten.

Arbetskamraten pratade om Jesus hela tiden

Pekka utbildade sig till verkstadsmekaniker och sökte jobb på Volvo vid Umeåverken men fick nej där. Istället var han på väg att flytta till Göteborg för att arbeta som svetsare på Götaverken men egentligen var han inte så pigg på det eftersom det innebar att han var tvungen att lämna familj och vänner. Innan han gjorde slag i saken så ringde han ett sista samtal till Volvo i Umeå på vinst och förlust.

- Jag pratade med personalchefen där och hon sa: ”Kom hit på måndag”, så jag fick jobb på mekaniska verkstaden ändå, berättar Pekka glatt.

Han tror själv att det fanns en mening med detta för där lärde han känna kollegan Ove Johansson som han tyckte var väldigt trevlig. Dock så pratade han om Jesus hela tiden.

- Han vittnade om sin tro och det var väldigt starkt men jag blev samtidigt lite trött på honom, minns Pekka.

Snart visade det sig att en till av kollegorna på Volvo var kristen så även han undrade om inte Pekka skulle besluta sig för att ta emot Jesus.

- Men jag sa ”Nej!”, jag var ju livrädd för detta, utbrister Pekka, som efter en tid hamnade på en annan avdelning, något som gjorde att kontakten med de troende kollegorna blev lite ytligare.

Levde ett liv präglat av lögner och egoism

Pekka tror att han egentligen alltid har varit en sökare men han började dricka allt mer och levde ett ganska vilt liv präglat av lögner och egoism. På grund av alkoholen drabbades han bland annat av magkatarr. Vännen Ove hade berättat för honom om de två vägarna som beskrivs i Matteusevangeliet 7:13-14: ”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

- Dessa ord malde i mitt sinne i flera år och jag funderade över vilken väg jag skulle gå för jag ville ju inte gå förlorad, säger Pekka.

- Så jag började fråga folk ute på stan hur man blir frälst men fick inget bra svar. Jag visste inte hur jag skulle bli frälst men jag ville bli det, fortsätter han.

Han kom att hjälpa till med att renovera en kyrka i omnejden och där var det en man som undrade om inte Pekka skulle pröva ”det här med Gud”. För Pekka kändes det oklart vad mannen menade med det men samma dag frågade Ove om han ville följa med på gudstjänst. Pekka hade trots allt motstridiga känslor kring det hela eftersom han ville bli frälst men på samma gång inte ändra på något i livet. Hur som helst så slog han följe med Ove den kvällen. Han var lite rädd för att bli uttittad och förstod ingenting av predikan förutom några ord om omvändelse. I eftermötet började han plötsligt att gråta och kunde inte sluta.

- Det hade jag aldrig gjort förut. Jag hade lärt mig att inte gråta och brukade vara ute och bråka och slåss på stan, berättar Pekka.

Det blev en befrielse

En vän frågade då om han ville gå in i bönerummet så det gjorde de och Pekka böjde knä och tog emot Jesus i sitt liv. I samma stund började han skaka i hela kroppen.

- Jag var som en björk som lövar av sig på hösten, som om all synd ramlade av. Och jag kände en sådan befrielse, som om något lyftes av mig. Det var en stark upplevelse som har hållit mig kvar under åren, säger han.

Förändringen

Detta var år 1973 och Pekka var 23 år. Han fick en Bibel som han ivrigt började läsa i. Skivan ”Född på nytt” som han också fick spelade han så högt och ofta att grannarna knackade i väggen ibland. Någonting som omgivningen lade märke till var att Pekka som tidigare haft ett grovt språkvokabulär, plötsligt hade lagt av med det. Det hade mer eller mindre gått av sig självt fast han aldrig trodde att det var något han skulle kunna ändra på. Plötsligt fick han även upp ögonen för naturen, Guds skapelse, och han älskade att vara ute i skog och mark.

Han slutade dricka alkohol men en midsommar något halvår efter frälsningsögonblicket så hade vännerna köpt dricka till honom och det slutade med att han satt och halsade i sig öl ikapp med kamraterna.

- Jag såg hur de blev alltmer onyktra men med mig hände absolut ingenting. Men jag fick en sådan syndanöd att jag gick ner till sjön och grät, berättar Pekka.

Vännerna kom och klappade om honom och visade respekt för hans situation. Därefter har inte alkohol haft någon plats i Pekkas liv. Flera av kompisarna kom senare att bli kristna.

Pratade om sin nyfunna tro

Precis som Ove kunde inte heller Pekka låta bli att prata om sin nyfunna tro och han såg flera inom styrkelyft-kretsen han rörde sig i ansluta till den. På sin dräkt skrev han: ”Tro på Herren Jesus!” och på bältet: ”Jag vet att Jesus lever” med stora svarta bokstäver. Pekka berättar om ett tillfälle när en lyftarkompis ville låna bältet ”trots” texten.

- Han slog personligt rekord i knäböj med det på sig så han sa att det bältet ville han låna igen, för det var ”power” i det, säger Pekka och skrattar.

Kärleken

Pekka gifte sig så småningom och fick två barn men genomgick efter en tid skilsmässa. Han arbetade på Volvo i 46 år och även där har han fått leda kollegor till Gud. Pekka berättar om hur han och Ove brukade krama om varandra och vid något tillfälle kom en annan kollega fram till dem gråtandes. De undrade vad det var med honom.

- Då sa han att ”när jag ser hur ni älskar varandra, så vill jag ha samma sak”, säger Pekka.

- Bibeln talar ju om detta och han blev påverkad av det, fortsätter han och hänvisar till Johannesevangeliet 31: 34-35: ”...Ni ska älska varandra på samma sätt som jag har älskat er. Om ni har kärlek till varandra kommer alla att förstå att ni är mina lärjungar.”

Böneledare på Frälsningsarmén i Umeå

Några år efter skilsmässan träffade Pekka en kvinna som var med i Frälsningsarmén i Umeå och som han gifte om sig med. Pekka har gått i pension men arbetar tio timmar i veckan på Myrorna. Han har nu varit medlem i kåren i Umeå sedan 1999 och förutom söndagsmötena så deltar han ibland på onsdagarkvällar i ”Mätt och förlåten” då man samlas till middag och gudstjänst. Ofta är han även med under bön och bibelsamtalen på fredagar. Pekka är även böneledare i kåren och det händer att han får predika och han berättar om sin tro vart han än befinner sig.

- Bön är det allra viktigaste, ett Guds redskap, menar han.

- Och det glada budskapet är en sån pärla vi kan ge till människor som inte går att beskriva. Gud kan göra ett hårt hjärta mjukt och förnya människors sinnen, avslutar han.

Teresia Jansson