Skuldbördan löst genom mirakel

Hade en barnatro

Då Jannikas mamma var religionslärare så blev det ämnet föremål för diskussion inom familjen. Jannika gick i söndagsskola och på dans i Svenska Kyrkan och hon hade en barnatro men i tonåren var det mycket annat som drog henne bort från den kyrkliga gemenskapen. Hon var driftig och vid 14 års ålder startade hon ”Unga nattvandrare” som följde med de vuxna nattvandrarna på helgkvällarna.

- Vi träffade ungdomar som var fulla och jag tänkte att det kanske var lättare för oss att få kontakt med dem eftersom vi var i samma ålder, påpekar Jannika.

När det blev dags att välja inriktning gällande arbetslivet så föll valet på att utbilda sig till socionom. Jannika var då 19 år men blev gravid med sitt första barn och sköt upp studierna. Snart fick hon ett till barn med samma pappa. Tyvärr tog det förhållandet slut men Jannika slutförde sina studier och hon utexaminerades förra våren.

- Jag har velat bli socionom sedan jag gick i åttonde klass för min moster var det och hon var min idol. Vi hade det ganska tufft ekonomiskt i min familj så för mig kändes det som en stor grej att få hjälpa andra, förklarar Jannika.

Marius hade också kommit bort ifrån kyrkan

Allra helst ville hon arbeta för en kristen organisation, gärna som diakon, och när det var dags för praktik så gjorde hon grundliga efterforskningar. Valet föll på Frälsningsarméns sociala center i Hornstull i Stockholm. Där var hon i två år eftersom hon efter praktikperioden var kvar som timanställd vid sidan av studierna.

Till centret kommer många hemlösa, de som lider av missbruksproblematik och/eller ekonomisk utsatthet. Det var Jannikas första kontakt med Frälsningsarmén och i samma veva blev hon tillsammans med en kille, Marius, vars föräldrar varit frälsningsofficerare.

- Det var bara en slump eftersom vi lärde känna varandra via en Facebook-grupp. Han hade också kommit bort ifrån kyrkan så genom mig kom han tillbaka och vi bestämde oss för att gå med i Söderkåren, säger Jannika.

De kände sig hemma på Söderkåren

Hon invigdes som soldat för ett år sedan och även detta beslut togs efter en genomgång av flera tänkbara kårer inom Frälsningsarmén. Marius hade redan sitt soldatskap från 15-årsåldern. En av orsakerna till att paret valde Söderkåren var att Birgitta Ekman hade börjat arbeta där och hon var kaplan vid Sociala centret under Jannikas praktikperiod. Trots att Jannika var där i egenskap av socionomstuderande och Birgitta inte var hennes handledare så tog sig Birgitta tid och gav henne förtroendet att hålla i andakter ibland. Det betydde mycket. Dessutom var det viktigt att Jannika kände sig hemma i kåren och att det fanns plats för hela hennes familj. Hon och Marius gifte sig och har nu ett gemensamt barn och två var från tidigare förhållanden. Barnen är mellan tre månader och 14 år.

Då en anhörig började släktforska så fick Jannika nys om att hennes släkt i Finland var och har varit engagerade i just Frälsningsarmén. I och med det har Jannika fått en rad arvegods med anknytning till samfundet, såsom gamla böcker med soldattexter och sånger. Dessa tre händelser; praktikplatsen, mannen och släkten som alla tre har kopplingar till Frälsningsarmén har fascinerat Jannika.

- Det var som om det var en stor blinkande pil visade att jag gjorde rätt, det var tydligt att jag var på rätt plats, menar hon entusiastiskt.

Ett meddelande från Gud?

En mindre rolig händelse var när hon och maken gjorde bostadsaffärer med anledning av sina tidigare separationer och de råkade räkna fel beträffande skatten. Det resulterade i en skuld på 40 000 kronor. Samtidigt gick deras bil sönder och med tanke på att de var en stor barnfamilj var de i stort behov av den.

Vid ett tillfälle var Jannika och Marius var på en kyrkogård och besökte Jannikas morfars grav. Där stod de och diskuterade hur de skulle göra med skulden och att ta ett lån kändes inte bra. De var så nedslagna att de till och med grät. Just då kom en man joggandes emot dem och när han närmade sig kunde de läsa texten på hans tröja: ”Good things come to those who wait.”

- Vi skrattade lite åt det och undrade om det var ett meddelande från Gud, berättar Jannika.

Det ”okända” bankkontot som räddade dem

Dagen efter fick Marius ett brev från sin bank där det stod att han var tvungen att omplacera pengarna som fanns på ett konto han inte ens visste existerade. När han besökte bankens hemsida kunde han heller inte se någonting om det där. Av brevet att döma var det någon typ av pensionssparande och om Marius inte tog ut pengarna innan ett visst datum skulle han bli tvungen att betala en inte helt oansenlig straffavgift. Men för att få ut det som fanns på kontot var han tvungen att göra en ansökan om det och det tog en månad innan han hade pengarna i handen. Summan på detta mystiska konto var 46 000 kronor.

- Den dag som han fick ut pengarna var sista dagen då skatten på 40 000 kronor skulle vara betald, och resterande räckte precis till att laga bilen, säger Jannika.

- Jag hade aldrig varit med om något så stort innan så det var häftigt!, fortsätter hon.

Jannika nämner att hon ser små vardagsmirakler regelbundet och berättar att hon som 15-åring skrivit ett brev till Gud med saker hon önskade sig inom en snar framtid. Det kunde vara alltifrån ett par specifika skor hon sett ut och att ha modet att ha färgglatt hår till att skaffa sig den utbildning hon ville ha, träffa rätt man och få tre barn. Omkring 22 saker handlade det om.

- Jag har sett dem uppfyllas en efter en och nu är det faktiskt bara en önskan kvar på listan, säger Jannika.

- På senare tid har de stora sakerna hänt, fortsätter hon och syftar på socionomutbildningen/tjänsten, sin make och sitt tredje barn som hon nu är mammaledig med.

”Ingen här ifrågasätter hur jag ser ut”

Till saken hör att hon har haft det ganska svårt att bli gravid och hennes första relation var inte så lyckad men idag är hon väldigt tillfreds med tillvaron. Sista punkten på listan är att hon och familjen får ett större boende då de nu trängs sju personer i en trea. Efter mammaledigheten går Jannika tillbaka till tjänsten som socionom. Hon är anställd på Stadsmissionen men hoppas på en tjänst inom Frälsningsarmén så småningom.

Jannika har också tagit initiativet till en öppen förskola på torsdagar på Söderkåren. När hennes familj kom dit fanns det inte så många barn bland medlemmarna men då startades en söndagsskola och minibrass. Söndagsskolan är varannan söndag och just de veckor som Jannika och maken har vårdnaden om samtliga barn. Ganska ofta anordnas det även familjegudstjänster. Jannika stortrivs dessutom i sitt turkosfärgade hår.

- På Söderkåren är det ingen, varken gammal eller ung, som ifrågasätter hur jag ser ut. Jag och min familj smälter in bra där och även om vi är högljudda och ser konstiga ut så är vi accepterade, skojar Jannika som är glad över att medlemmarna vågat anpassa sig efter den ”vildhet” hon tycker kännetecknar hennes familj.

- Och barnen har jättekul i kyrkan så när vi inte kan gå dit blir de jätteledsna och undrar varför, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson