Självmordstankar byttes mot glädje och frid

Plötsligt försvann allt

Golf, amerikansk fotboll, biljard och ordförandeskap i flera föreningar utöver arbetet inom byggbranschen och som ordningsvakt. Det var tidigare inslag i Harri Toivanens liv. Idag är han 55 år men för omkring tio år sedan drabbades han av en ganska ovanlig diagnos, nämligen frontallobsdemens som gör att vissa områden i hjärnan förtvinar mer och mer med tidens gång. Följden blir bland annat dålig koncentration och nersatt närminne och det finns inget botemedel mot det hela. Dessutom leder det till en tidigare död.

– Det kändes fruktansvärt, det går inte att beskriva, plötsligt försvann allt och jag kunde inte hantera min vardag som att sköta hemmet, betala räkningar eller laga mat, förklarar Harri.

– Det var som om mitt liv var slut och jag hade ständigt tankar på självmord och att avsluta allt, fortsätter han.

Feldiagnostisering och apati

Dessutom blev han feldiagnosticerad i början då åkomman lätt kan förväxlas med utmattningsdepression så han fick en mängd mediciner som han gick upp mycket i vikt av. Han tappade all ork att bry sig om omvärlden, något som gjorde att han isolerade sig. Nu äter inte Harri några mediciner men förklaringen till hans insjuknande är oklar. Den kan vara genetisk eller utlösas av ett trauma eller osunt leverne. Harri bor nu på ett LSS-hem för vuxna med handikapp och behov av extra stöd.

– Från att ha varit aktiv och en fullvärdig del av samhället så är man helt oduglig utan att kunna ta sig fram i livet, säger Harri och nämner att han tillbringat många timmar och dagar helt apatisk i soffan.

Elevassistenten berättade om kristen tro på ett begripligt sätt

Harri växte inte upp i något kristet hem men någon som kom att betyda mycket för honom var en elevassistent som umgicks mycket med tonåringarna, i synnerhet på rasterna. Detta var i åttonde klass och den tjejen har Harri kontakt med än idag. Utan att försöka pracka på någon sin tro så framkom det ändå att hon var kristen. Och hon svarade på de frågor Harri hade kring det hela på ett sätt som var begripligt för honom.

– Vi var flera som pratade mycket med henne och hennes kompisar om tro och ibland blev vi hembjudna till dem och drack te. Men att bli en kristen var inte aktuellt då, minns Harri.

Märklig upplevelse när han besökte Frälsningsarmén

Efter att han insjuknat i sjukdomen, upplevde tillvaron som svart och befann sig på ett vårdhem i Laholm så kom han i kontakt med en troende kvinna där. Det uppstod intresse dem emellan och även om Harri respekterade den nya vännens tro så hade han ingen tanke på att ta till sig den för egen del. Ändå följde han med henne till Frälsningsarmén på orten och senare till kåren i Halmstad där han bodde. Så fort han klev över tröskeln till den sistnämnda kåren hände något märkligt.

– Föreställ dig att du har fullt med bålgetingar som gör oväsen i både bröstkorgen och hjärnan och nu tystnade de för första gången på många år. Först blev jag rädd och undrade vad detta var så jag var tvungen att sätta mig ner i ett hörn en stund, berättar Harri.

"Det här stämmer, jag hade kommit hem"

Efter ett tag märkte han hur en ro spred sig inom honom och han fortsatte att gå på gudstjänster hos Frälsningsarmén och han njöt av gemenskapen och delaktigheten i det sammanhanget. Harri hade många samtal med både personal och andra han mötte där och fick svar på sina frågor om Gud och den kristna tron. Efter en tid fick han frågan om han inte ville bli medlem så det blev han.

– Jag kände att det här stämmer, att jag hade kommit hem, förklarar Harri.

Sjukdomens framfart stannade upp

När han hade tagit emot Jesus i sitt hjärta och började bekänna sig som en kristen hände fler märkliga saker. Sjukdomens framfart stannade upp, något som normalt inte brukar hända. Detta var för tre år sedan och än idag är tillståndet detsamma som då.

– Jag har känt att någon – Gud – har gjort något, vem skulle annars ha stannat upp sjukdomsförloppet?, resonerar Harri.

– Min 29-åriga dotter har märkt en enorm skillnad på mig och det gör att även hon kan slappna av. Jag kan känna att trots allt så är jag glad, jag skrattar och lever igen, fortsätter han.

Gruppen "De brustnas camping"

Han nämner även "De brustnas camping", ett initiativ av en präst och en annan med frikyrkorötter, som anordnas i samband med möten inom den kristna oas-rörelsen. Där brukar det samlas omkring 80 personer med olika problem och åkommor, såsom psykisk ohälsa, drogberoende och sorg. Då brukar det bli andakter och samvaro med inbjudna gäster som berättar om sina egna tuffa erfarenheter i livet.

– Där växte sig min tro ändå starkare och jag insåg vilken hjälp man kan få i sin sorg, säger Harri.

– Kan kände också att jag faktiskt har något att ge, att jag kan vara ett stöd för någon vars smärta och sorg jag kan relatera till, fortsätter han.

"Människor söker något"

Samtidigt påpekar han att när han själv mådde som sämst inte var särskilt mottaglig för positiva argument. Men han kan åtminstone berätta för människor hur han mådde för några år sedan och hur han mår idag och på så vis så in ett frö av hopp. Då Harri har mött många med cancer och de som helt tappat livsgnistan vill han ge ett råd, nämligen att öppna upp sig för möjligheten att det finns en gudomlig makt och kärlek. Gör man det så gör Gud resten, menar han.

– När man behöver Gud så kommer han men man måste göra sig tillgänglig, säger Harri.

– Människor söker något att fylla sitt inre hål med; droger, sex, mat, spänning, en ny bil eller ett hus. Man söker men har ändå ett omättligt hål inombords men när man möter Gud så känner man: Det här är det ju! Det var vad som behövdes för att fylla mitt hål, fortsätter Harri.

"Gud älskar dig som en förälder"

Han påpekar att man kan lämna över allt till Gud, precis som man gjorde till sina föräldrar som barn. På samma sätt älskar Gud var och en, precis som en far älskar alla sina barn och har en personlig relation till var och en, menar Harri.

Han erkänner att han ibland känner sig ensam och att det kan vara svårt att vända sig till människor då de inte förstår hans situation och en del till och med skräms av den. Men ett bibelord som kommit att betyda mycket för honom är Psalm 23:4: "Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig."

– Gud är staven man behöver som stöd i livet. Han är världens bästa coach som jag har vid min sida, så vad har jag att vara rädd för?, säger Harri menande.

– Idag känner jag ingen oro längre för vad som kan hända i framtiden. Jag vet var jag hamnar tillslut och jag har en ro och frid tack vare min tro och den kan inte köpas eller vinnas. Den är en gåva från Gud, avslutar Harri som också önskar att, innan hans tid är över här, kunna bidra till att så många som möjligt får chansen att uppleva den tron och tryggheten.

Text: Teresia Jansson