Pontus resa från kriminalitet till frihet genom Guds kärlek

För tre år sedan stod Pontus uppe på ett räcke ovanför Skanstullsbron i Stockholm. Allt kändes tyst, som att ljudet från bilarna som åkte förbi försvann och tillvaron gick i slow motion. Han tände en cigarett, tittade mot himlen och tänkte att nu får det vara över. Han tänkte avsluta ångesten från uppväxtens våld, som borrat djupa hål i hans själ och i vars grepp han låtit sig fastna som vuxen. Lösningen att lämna allt verkade lättare än att fortsätta men vändningen var närmare än han då kunde ana. 

Han minns det som att Gud försökte kommunicera med honom men att han inte kunde höra eller ta in något. Ändå kände han sig sedd, omhändertagen och som att Gud höll hans hand, när en man plötsligt dök upp och bad honom att komma ner. 

Den främmande mannen sträckte fram sin hand och Pontus tog emot den och föll ner på trottoaren. Så trasig, nedbruten och själsligt död att han inte orkade resa sig. Hans kläder var smutsiga och ansiktet blekt. Polisen, som han tidigare känt ett sådant hat emot, kom och känslorna vändes till värme och tacksamhet när de tog honom till psykakuten och visade en sådan medkänsla, trots hans belastningsregister. 

Slutade med fotboll – blev huligan 

Detta var nämligen långt ifrån första gången som Pontus kommit i kontakt med polisen. Hela hans vuxna liv hade bestått av droger, våld och kriminalitet. Två tunnelbanestationer från bron vid Skanstull finns Djurgårdens hemmaplan. Där hade mycket av våldet tagit plats. Den egna fotbollsträningen hade under uppväxten varit hans tillflykt och bekräftelse. Han tränade så mycket han behövde för att slippa tänka på något annat och nådde upp till juniorallsvenskan innan en skada satte stopp för fortsatt karriär. 

— När jag var tvungen att sluta med fotbollen visste jag inte längre vem jag var, eller vad jag var bra på. Under uppväxten var jag väldigt rädd och otrygg och kände aldrig att jag räckte till. När fotbollen inte kunde ge mig bekräftelse klev jag in på huliganscenen istället, berättar Pontus. 

Kriminalitet och droger med en falsk fasad om det lyckliga livet

Våldet gav honom den bekräftelse han så desperat sökte och så småningom drogs han även in i en värld av kokain och den umgängeskrets som hörde till det. Till en början skötte han livet och höll drogerna och slagsmålen till helgerna men efter hand fick han en kriminell livsstil på heltid. 

— Jag har varit rädd otroligt många gånger men i kriminaliteten var jag ännu mer rädd för att inte synas. Där fanns ett liv som kändes tryggt. Jag jagade pengar, träffade tjejer och höll upp en falsk fasad om det lyckliga livet, säger Pontus. 

Stureplan byttes ut mot sunkiga lägenheter

En vanlig dag startade och slutade med någon drog, oftast kokain, och ägnades i övrigt åt att göra knarkaffärer eller leta nya sätt att tjäna pengar. Hela livet blev en jakt efter pengar eller olika sätt att spendera dem. I 25-årsåldern fick han en dotter men fortsatte ändå på den bana han slagit in på och blev även dömd till kortare anstaltsvistelser.

— Där jag växte upp skulle man inte känna så mycket som kille, machoidealet hyllades, man skulle sluta gråta och gå vidare. Jag lärde mig tidigt att våld inger respekt och att den som slår hårdast vinner, förklarar han. 
Men med tiden byttes Stureplan ut mot sunkiga lägenheter och till slut hade han förstört relationerna med sin familj och allt annat som betydde något på riktigt. 

— Bakom fasaden och det romantiserade livet döljer sig bara misär och elände. Vissa gånger kändes det som om jag nått kulmen och mådde extremt dåligt, minns Pontus. 

Fängelse, Gud och 12-stegsprogram

Han upplevde häktet som den enda plats där han fick andas ut och känna ett lugn. Varje gång han satt inne möttes han av en präst och i efterhand kan han se tillbaka på hur Gud har jobbat med honom. Men varje gång han kom ut tog droger, skuld, skam och självhat över igen. 2020 hittade han till 12-stegsprogrammet, vilket ledde till att han fick börja jobba med sig själv på ett sätt han aldrig gjort förut. Där träffade han också en vän som hade blivit kristen. Pontus blev medbjuden till hennes dop. 

— Min tanke innan jag gick till kyrkan var ”de verkar lite flummiga de här kristna, men ska jag vara ärlig ser de ganska lyckliga ut”. På alla problem var svaret ”vänd dig till Jesus”. På den tiden tyckte jag det var konstigt när människor var trevliga men jag kände mig ändå så välkommen, berättar Pontus. 

Upplevde Guds kärlek för första gången

Den kvällen, efter gudstjänsten, fick han för första gången uppleva Guds kärlek. Det kändes som om en tegelsten föll från hans bröst och ersattes med frid och ren lycka, något han aldrig tidigare upplevt. Hatet som han hade känt emot människor i hela sitt liv gick inte ens att frammana trots att han försökte, det byttes till böner. Men osäkerheten var fortfarande kvar och en del av honom saknade pengarna och bekräftelsen.

— Jag kände mig också utanför i kyrkan eftersom jag inte hade en aning om vad det kristna livet var eller innebar. Jag upplevde mig fortfarande ond och inte på långa vägar förlåten. Som en bluff, en varg bland får liksom, säger Pontus. 

Återfall, skam, självmordsförsök och desperat bön

Trots det starka gudsmötet blev ett återfall vägen in i hans mörkaste år någonsin. Där hade han varken respekt för lagar eller människor och var likgiltig inför såväl fängelse som döden. Och skammen över att ha vänt ansiktet bort från Gud gjorde det ännu svårare att komma tillbaka. Han försökte söka Gud och gick ibland till kyrkan men levde samtidigt i sin värsta period av kriminaliteten och missbruk. Hans familj orkade inte med honom och han förlorade rätten att träffa sin dotter. 

Men mitt i det nattsvarta var vändningen nära. Efter det avbrutna självmordsförsöket vid Skanstullsbron var det på psykakuten samma kväll som han gav upp och bad en sista desperat bön till Gud. Omedelbart fick han en stark stöt av samma kärlek han känt tidigare, och allt rus försvann.

— Jag bad att få bli utskriven och promenerade en timme hem från psykakuten — så omfamnad av kärlek. Sedan den dagen har jag varit nykter och fri. Men samtidigt måste jag aktivt söka Gud, annars börjar jag styra mitt liv själv och det är livsfarligt för mig, säger Pontus. 

”Gud jobbar med mig”

Pontus fanns med på en mejllista från Frälsningsarméns kår Home Stockholm och ett mejl i skräpposten fick honom att våga närma sig Gud på nytt. En vän som också hade en brokig bakgrund välkomnade honom och försäkrade att han inte skulle behöva göra vandringen med Gud själv. 

— Det tog djupt i mitt hjärta eftersom ingen tidigare hade kunnat lotsa mig dit, säger Pontus.

På kåren blev han genast som en del i gemenskapen. Pusselbitarna föll på plats, den här gången började han förstå vem Gud är och vad sann förlåtelse innebär. 

— Gud jobbar med mig och tar bort lager för lager av tidigare beteenden. Många saker kommer nog vara ett livsprojekt att förändra när jag levt så länge med dem, men genom att läsa vad som står i Bibeln och umgås med andra kristna går det undan, säger Pontus med ett leende. 

Ett andra hem, frid och glädje

Idag tillbringar Pontus nästan hela sin fritid på Home som har blivit ett hem för honom. Han sköter ljudet, samordnar värdarna, fixar i ordning för olika samlingar och delar ut mat till personer i hemlöshet. Relationen till dottern är upprättad och snart är han skuldfri. 

— Jag trodde att det kristna livet skulle vara tråkigt. Men det ger en sådan frid och så stor glädje att få hjälpa till och be för och leda andra till Gud. Med tanke på hur instabil jag var innan jag mötte Jesus tror nog många från mitt förra liv att jag fått en psykos. Men så är det inte, med tiden kommer de märka det, säger Pontus. 

Under det första halvåret träffades kåren i Frälsningsarméns lokaler invid Kronobergsparken. Där hade Pontus suttit i häkte tre gånger. Han kom alltid i god tid för att ta egen tid med Gud i parken först. Det blev en bra påminnelse om vilken skillnad Jesus gjort i hans liv. 

— Jag har verkligen fått en ny chans. Jag vill be om förlåtelse till de människor som jag gjort illa och som har varit rädda för mig. Hoppas att de ska känna sig lugna om vi ses. Jag har också fått förlåta många, mycket för min egen skull, så att bitterheten inte ska äta upp mig, säger Pontus. 

Idag är det viktigaste för Pontus att jobba på sin relation med Gud. 

— Tidigare bar jag på så mycket skuld och skam som jag ville bli av med till varje pris genom att fly in i beroendet. När jag verkligen insåg att jag är förlåten kände jag mig så omfamnad och älskad. Det onda jag tidigare drevs av suddades ut och ersattes med villighet att göra gott. Att jag blev förlåten av Gud för allt jag gjort är obeskrivligt stort. Jag är oändligt tacksam, avslutar Pontus. 

Text: Kiki Broms
Foto: Jonas Nimmersjö