Pappans död ledde till missbruk och hemlöshet

Även om Carmen Svarts föräldrar inte var djupt troende så ingick det i traditionen bland finska romer att lära sina barn om Jesus, Gud, den helige Ande och Bibeln. Familjen som innefattade tolv barn, av vilka tre är yngre än Carmen, gick till kyrkan vid högtider. Carmen bad till Gud och läste Bibeln ibland.

− Men som barn fattade jag inte hela innebörden och såg mest Bibeln som en äventyrsbok, menar hon.

Vi möts på Locus, ett stödboende för ungdomar som drivs av Frälsningsarmén. Där, på Östermalm i Stockholm, har hon arbetat i ett år. Solgasset delar innegården mitt itu och får Carmens tjocka, svarta hår att blänka. Det har hon samlat i en lång tofs som hänger fram på hennes vänstra sida. Även hennes klädsel är mörk, och nedsjunken i hammocken berättar hon, mellan rökpuffarna, om sitt liv.

Då det började gå utför

Hon hade en ordningsam uppväxt i Liljeholmen, söder om Stockholm, och i tonåren blev hennes föräldrar frälsta. Familjen började då gå till en finsk pingstkyrka inne i stan. Men så fick pappan cancer i ena njuren och dog hastigt.

− Jag blev väldigt, väldigt besviken på Gud. Jag ville inte tro på honom längre utan förkastade honom och då började det gå utför för mig, berättar Carmen.

I den vevan lärde hon känna en man som rökte heroin men Carmen tyckte inte att han såg särskilt nedgången ut. Det var den första drogen hon kom i kontakt med förutom något lugnande piller hon knaprat i sig någon gång.

− Jag tyckte att han var ganska häftig och visste inte hur illa det kunde bli så jag ville smaka, berättar hon.

− Då var det som om hela himlen öppnades för mig och det fanns inga bekymmer i världen, minns Carmen, och under ett års tid rökte hon heroin lite till och från.

Fängelseperioderna blev som vilopauser

Därefter blev det till en daglig vana, hon övergick till injektioner, och snart handlade hela hennes tillvaro endast om hur hon skulle få sin fix för dagen. Hon jobbade inte utan gjorde sig istället skyldig till stölder och rån, ibland under hot, tillsammans med pojkvännen. Carmen åkte fast ett antal gånger för detta, ringa narkotikabrott och olovlig körning och hon hamnade i fängelse vid fem tillfällen. Som längst satt hon inne i något år.

− Ibland kändes det skönt för då fick man vila, äta upp sig och ta hand om sig, påpekar Carmen.

Hon talar med en mörk, lugn och stadig stämma och ger ett tryggt och samlat intryck. Idag tror hon att hon har fängelsevistelserna att tacka för att hon trots allt är så pass vital idag och att det i hennes vackra anletsdrag inte går att se att hon har ett så pass tungt förflutet.

Men så fort hon muckade från kåken var hon tillbaka på samma bana igen. Det kom att bli ett tio år långt missbruk och under tre av dessa var hon och pojkvännen hemlösa. De sov då i bilar, trappuppgångar eller under bar himmel. Det värsta med den tiden tycker Carmen är att hon inte hade någon kontakt med sin familj under alla dessa år. Inget av hennes syskon har gått samma öde till mötes.

"Gud hjälp mig!"

Vid två tillfällen var Carmen på avgiftning men det var ganska halvhjärtade försök, som hon själv ser det, och hon återgick till missbruket igen efteråt. Under tre års tid stred hon mot Socialtjänsten om att hon ville komma till ett kristet behandlingshem. Tolvstegsprogram var inte bra nog tyckte hon utan den Gud hon vänt ryggen trodde hon trots allt var den enda som kunde få ordning på hennes liv igen.

Därför tackade hon nej till de förslag hon fick och stod på sig. Av en kvinna på Socialtjänsten fick hon höra att ”det kommer inte hjälpa dig hur mycket du än springer i kyrkan och skriker halleluja!” Men tillslut kom Carmen till en punkt när hon kände att det fick vara nog. Hon minns hur hon satt i en bil i Tensta och gjorde iordning en spruta.

− Jag skrek och grät inför Gud att han skulle hjälpa mig i min svaghet, berättar hon.

Fick komma till ett kristet behandlingshem

Strax därefter fick hon och pojkvännen tillslut ett erbjudande om behandling hos LP-stiftelsen i Bro och där var de i fyra månader. Därefter kom de till ett annat kristet hem i Venngarn som drevs av Erik Edin-stiftelsen. Det blev ett års behandling och sedan ett och ett halvt år i utslussning, vilket innebär att man har en egen lägenhet men också tät kontakt med behandlingshemmet.

Att göra denna resa som par kan vara lite vanskligt. Detta med tanke på att om någon vacklar och får ett återfall då riskerar att dra med sig den andra i det. Men det gick bra.

− Vi lovade varandra att om någon av oss inte skulle klara det hela så skulle den ändå ge den andra chansen att göra det, berättar Carmen.

Före detta missbrukare kan lättare relatera till dem de hjälper

De två första veckorna som var ren avgiftning var dock svår, särskilt psykiskt, för Carmen, som erkänner att hon i början försökte övertala pojkvännen att återgå till den gamla livsstilen. Men han stod emot. Att det just var behandling i kristen regi märktes också tydligt. Det var bibelsamlingar dagligen och även om det fanns kuratorer och olika terapiformer att tillgå så var kärnan att ”Den som sonen (Jesus) gör fri, är verkligen fri.”

Det blev många besök i kyrkor där de som gick på behandling både deltog i och höll i möten. Enligt Carmen så är de flesta som arbetar på dessa ställen före detta missbrukare och därför kan de lättare relatera till dem de hjälper.

"Gud, hjälp mig att vara en bra mamma"

Och socialsekreteraren som varit så skeptisk innan blev märkbart förvånad över framgången. Dessutom hände något annat livsomvälvande mitt i allt. Carmen hade aldrig använt preventivmedel men när hon kom till hemmet visade det sig att hon var gravid i femte månaden. Så vid 33 års ålder blev hon mamma till en flicka. Mannen som också är finsk zigenare hade även han en gudstro och senare gifte sig paret och fick en till dotter. Barnen är idag 10 respektive 15 år gamla. När detta kommer på tal lyser Carmen upp.

− Jag har alltid önskat att få barn och undrat varför alla andra får det men aldrig jag och jag trodde inte att jag kunde bli gravid, säger hon.

− Jag såg det som en gåva från Gud och jag sa till honom att han fick hjälpa mig att vara en bra mamma, för detta kunde inte jag, fortsätter Carmen.

Sköterskan hjälpte henne

De nyblivna föräldrarna klarade av det hela så pass bra så de behövde inte ta emot så mycket hjälp och stöd som de erbjöds. Vid födseln blev det dock akut kejsarsnitt och Carmen hade tidigare sagt att om det blev så ville hon absolut inte ha morfin då det påminner om heroin. Men när hon väl låg på Karolinska fick hon beskedet av sköterskan att hon skulle få Ketogan, ett läkemedel som används mot vissa typer av svår smärta och som är besläktat med morfin.

− Jag tänkte; ”Nej, nej, nej!”, men in kliver sköterskan jag haft på behandlingen och viskar i mitt öra: ”Jag ska se till att du får något annat för här ska du inte få något återfall, minns Carmen.

− Så jag fick Alvedon intravenöst istället. Det var så häftigt att det hände för det var inte alls planerat att den sköterskan skulle vara där då, fortsätter hon.

Carmen blev senare anställd på det sista hemmet men verksamheten flyttade till en liten ort och lades ned efter en tid. Mannen gick i förtidspension men Carmen ville tillbaka till Stockholm och vägrade att gå på bidrag så den lilla familjen hamnade i Märsta. Där arbetade Carmen på ett stödboende åren 2010-2018 och hon var till och med biträdande föreståndare där mot slutet.

"Heroin är ett påfund av den onde"

Hon påpekar att hon alltid har gjort vad hon kan för att undgå frestelser, som att undvika Sergels torg där hon tidigare fått tag på knark. Och hon menar att droger, och då särskilt heroin, är ett påfund av den onde med tanke på hur det helt tar över ens psyke och får en att göra vad som helst.

− Man skulle kunna sälja sin morsa för att få en fix. Man gör sådant man aldrig skulle kunna tänka sig att göra i vanliga fall, säger hon.

Ger Gud äran att hon är drogfri

Carmen har nu varit drogfri i 16 år och har inte haft ett enda återfall. Hon går regelbundet i kyrkan och ber och läser Bibeln dagligen. Särskilt gillar hon versen: ” Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta; han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud…” (Psalm 40:3-4).

− Jag skulle så gärna vilja klappa mig på axeln och säga att jag var duktig men jag måste ge Gud äran, menar Carmen.

När hon ser tillbaka önskar hon att hon haft en ungdomspastor eller liknande att processa med när hon var besviken på Gud, samtidigt som hon inte vet om det hade hjälpt där och då. En tid tänkte hon mycket på det förflutna och kände sig ångerfull men idag har hon gjort upp med det, slutat älta och förlåtit sig själv.

När Carmen såg en annons om en tjänst på Locus, så sökte hon och fick den.

− Jag visste inte så mycket om Frälsningsarmén innan mer än att det är en kristen organisation men också att det sociala arbetet inte går av för hackor, att man är väldigt duktig på det, fortsätter hon.

Hon vill inte vara den som slår Bibeln i huvudet på folk men här är det många som ställer frågor till henne om tron och ibland knackar de på jourdörren och vill att hon ber för dem. Ofta behöver de inte säga så mycket utan Carmen förstår ändå vad de går igenom, och hon menar på att hon kan dra nytta av sitt förflutna i arbetet.

− Jag trivs jättebra och älskar ungdomarna, de är så härliga!, utbrister hon milt med värme i rösten.

− Min dröm är att hjälpa människor och jag jobbar med min dröm nu, avslutar Carmen.

Teresia Jansson