"Nu vill jag ge tillbaka"

Göran beskriver uppväxten i Täby tillsammans med två bröder som ganska normal och även om för­äldrarna drack dagligen så var det inte mycket bråk eller någon misär.

— Men det var lite skämmigt och det fanns alltid en oro över att någonting skulle hända så jag tror att det satte spår i en. Jag sa att jag aldrig skulle bli som pappa, säger Göran.

Han hade det lite tungt i skolan och i tonåren upptäckte han punkrockmusiken.

— Det var jättespännande med grönt hår, trasiga kläder, skinnbrallor och en skinnpaj man skrev budskap på. Jag tänkte att sån ska jag bli!, minns Göran.

Det hela var inte poppis hos föräldrar­na så Göran stack hemifrån och drev vind för våg i ett och ett halvt år tillsammans med likasinnade. Han struntade helt i skolan och det var fester och konserter varje dag då det både dracks alkohol och röktes hasch. På Socialtjänsten var man förbryllad men stack till Göran lite peng­ar så att han skulle överleva. Kärlek kom in i bilden men när en relation tog slut avverkade Göran tjejer på löpande band.

Färdig till både kropp och själ vid 25

— Det fullständigt spårade ur. Sådär har jag betett mig flera gånger, jag gillar inte separationer, förklarar han.

Men så träffade han Anna-Lena och lugnade ner sig. Han fick jobb på Pos­ten på Tomteboda-terminalen men där arbetade män med alkoholproblem och drickat flödade både under och efter ar­betstid. Göran och sambon fick ett barn men när förhållandet tog slut efter några år eskalerade drickandet för Göran. Han fastnade även i spelmissbruk och kunde förlora en hel månadslön på Solvalla.

— Jag var deprimerad och levde ett hårt liv och när jag var 25 år var jag i princip helt färdig i kropp och själ och sökte hjälp. Men under avgiftningen fick jag så mycket ångest att jag skar mig i handlederna, berättar Göran.

Han kom sedan till ett behandlings­hem som då drevs av Frälsningsarmén och där fick han god kontakt med en kvinnlig anställd som stöttade honom mycket. Eva som hon hette fortsatte att finnas vid Görans sida även när andra vårdinstanser kopplades in. Göran var ofta inlagd på sjukhus och ordinerades tung psykofarmaka.

— Det var fasansfullt, allt bara rasade och jag hade så kraftig panikångest att man fick söva ner mig. Jag behövde vara med någon nästan hela tiden och jag hade aldrig överlevt utan Frälsningsar­mén och Eva, konstaterar han.

Nykter sedan 10 år efter ultimatumet

I 30-årsåldern började Göran må bätt­re och lyckades sluta med alla mediciner och blev dessutom av med ångesten. Idag tror han att preparaten kan ha bidragit till det dåliga måendet då han fick så sto­ra mängder och de är beroendeframkal­lande.

Han fick en chefsroll på Posten, träffade en tjej han flyttade in hos och snart var hon gravid. Men så dog båda Görans föräldrar och även hans äldsta son som också han levde ett stökigt liv. Detta och stressen på jobbet fick Gö­ran att ta till flaskan igen. Men då satte handläggaren på Socialtjänsten ner fo­ten och ställde ultimatumet att Göran och sambon skulle separera eftersom de­ras relation varken var bra för dem själva eller för barnen. Så fick det bli.

— Och då nyktrade jag till för det var någonting inom mig som sa att om jag inte slutar dricka nu så kommer det gå åt skogen. Detta var tio år sedan och sen dess har jag varit nykter, säger Göran tacksamt.

Volontär hos Frälsningsarmén

Han arbetade då som lagerchef men på grund av dålig arbetsmiljö med mobb­ning och annat slutade flera kollegor där och snart även Göran. Och när barnen flyttat hemifrån blev han väldigt ensam. Han fick då tipset att söka sig till Fräls­ningsarmén som volontärarbetare och fick numret till Daniel Back, verksam­hetsansvarig för det sociala arbetet på kå­ren (församlingen) Templet i Stockholm. När Göran hörde av sig till honom för två år sedan så var det i precis rätt tid och han fick möjligheten att komma dit.

Där har nu Göran varit fem dagar i veckan och hjälper bland annat till i kafé­et, men söker också upp just människor som brottas med missbruk och psykisk ohälsa. De som kommer till Templet får mat, kläder, ekonomisk rådgivning och hjälp med myndighetskontakter.

— Jag trivs förträffligt bra! Det är fan­tastiskt att vara här! Alla i arbetsgruppen är snälla och tar hand om varandra och så försöker vi även vara mot gästerna så det blir en väldigt familjär stämning, sä­ger Göran.

— Man får se mycket här och man kan inte vara för känslig men det är viktigt att respektera människor och inte ta ifrån dem deras värde, förklarar han.

”Jag förstod att här bor Gud!”

Göran började också delta i gudstjäns­ter och han menar på att en gudstro hade börjat växa fram när han själv fick stöd från Frälsningsarmén mitt i ångesten. Han hade sett godheten i Eva och insåg varifrån hon fick sin kraft. Och när han fick höra en annan volontär på Templet vittna om Guds ingripande fick Göran en aha-upplevelse.

— Jag har känt att det finns något annat här och jag förstod att här bor Gud! Det träffade mig mitt i hjärtat, säger Göran.

— Jag har gått över alla gränser i mitt liv och det är ett mirakel att jag lever. Jag har bett till Gud många gånger att han skulle rädda mig och det är ju någon som har hjälpt mig och tagit hand om mig när jag inte klarat mig själv, fortsätter han.

Anställningen har gett honom livsgnista

Tidigare gillade Göran att visa upp om han hade pengar men nu är han helt ointresserad av ägodelar och lyx. Han är heller inte ute efter att jaga kvinnor. Om några månader fyller han 60 år och i bör­jan av november fick han en kommunal anställning på Templet.

— Det är en riktig glädje och en unik möjlighet att hjälpa andra. Jag har fått så mycket hjälp och stöd och vill ge tillbaka. Det ger mig själv så otroligt mycket. Det är en sådan trygghet när man har någon­ting att tro på och jag känner varje dag att här sker mirakler, säger han.

Numera har Göran en ro i själen som han aldrig har haft förut. Idag önskar han att de som är fast i missbruk ska för­stå att det finns ett liv utan alkohol och droger där man slipper sug och ångest. Han nämner att om hans gamla kamra­ter såg honom idag skulle de inte tro sina ögon. Han som var värst av dem alla och ställde till med så mycket galenskap. Att han fick anställning på Templet har dess­utom gett honom den livsgnista han be­hövde för att försöka sluta röka och snart invigs han till civilmedlem i kåren.

— Jag är så glad över att ha hittat hit och jag är extremt förtjust i frälsningsof­ficerarna och soldaterna. De är helt fan­tastiska, roliga och så häftiga tanter och farbröder, säger Göran.

— Ibland behöver man en puff i rätt riktning så blir det bra till slut, påpekar han.

Text och foto: Teresia Jansson