Nu känner jag mig aldrig ensam

Leon Giles växte upp i Essex i sydöstra England tillsammans med en syster. Mamman var troende medan pappan var helt emot allt som har med religion att göra. När Leon var 15 år skilde sig föräldrarna och han bodde kvar hos sin mor. Nu i efterhand så tror Leon att han hade någon form av gudstro som barn men att han inte riktigt förstod innebörden av Jesu död och uppståndelse.

I tonåren började han gå på gudstjänster och läsa Bibeln och när han var 18 år hamnade han på ett tältmöte som en frikyrka anordnade. Leon minns att han kände sig lite vilsen och ensam vid den här tidpunkten men han gick fram och bad bekännelsebönen om att han där och då ville ta emot Jesus som sin Herre och frälsare.

— Jag kände den helige Andes närvaro och senare när allt hade sjunkit in växte en allt starkare längtan fram efter att vara nära Jesus och att leva ett liv som var ett vittnesbörd för honom, Det var som om jag hade upptäckt det som jag hade saknat i livet säger han.

Gick in i en djup depression – ropade på Gud

Tre år senare flyttade han till Sverige efter att ha träffat en svensk tjej på en Kibutz i Israel. Där hade han varit ett tag och plockat citrusfrukter och arbetat på en juicefabrik och han tror att vistelsen där var ett led i hans sökande efter mening i livet. Paret gifte sig och bosatte sig strax utanför Linköping. Leon besökte missionskyrkan sporadiskt och ett par gånger i veckan brukade han vara med på lunchbön i Svenska Kyrkan men han kom aldrig riktigt med i någon kristen gemenskap.

Två barn kom till världen men efter en tid gick Leon in i en djup depression. Han beskriver det som en svår period då det var riktigt illa ställt med honom.  Han kan inte direkt peka på en enskild orsak till måendet men han tror att han var överbelastad på jobbet och att han hade en identitetskris då han längtade tillbaka till England.

— När det var som värst var jag knappt kontaktbar och jag var arg på allt och alla och tyvärr drabbade det dem som man borde vara mest rädd om, fortsätter han.

-Ändå var jag tillräckligt kapabel för att ropa till Gud och be honom om hjälp när jag var ute på promenad. Tron var ju det viktigaste jag hade, fortsätter han.

Leon fick antidepressiv medicin och periodvis var han deltidssjukskriven. Äktenskapet började knaka och slutade i skilsmässa. Även gudstron vacklade lite på grund av detta även om Leon inte lämnade den och han sökte samtidigt tröst och vägledning i Bibeln.

Längtan efter Jesus kom tillbaka

Han flyttade till Finspång och en dag sprang han på en gammal kollega som nu var kårledare i Frälsningsarmén. Hon skramlade med en bössa för att få in pengar till Frälsningsarméns julgryteinsamling. De började prata och hon bjöd in Leon till en söndagsgudstjänst. Han bestämde sig för att rycka upp sig och gick dit. Det blev en vändpunkt för honom.

— Jag kände Guds Ande i lokalen och hur den längtan jag hade haft efter Jesus kom tillbaka, säger han.

— Jag trivdes jättebra och undrade varför jag hade gått så länge utan att söka den här gemenskapen, fortsätter han.

Leon började gå regelbundet på möten på kåren i Finspång och snart blev han civilmedlem. I oktober 2017 invigdes han till frälsningssoldat. Nu har han även en deltidstjänst på Frälsningsarméns manscenter i Husby dit män i asylprocess kan komma och få stöd och gemenskap. Där undervisar han i svenska, samtalar med männen, förser dem med matpaket, kläder och hygienartiklar och erbjuder andligt stöd till den som vill.

Leon tycker om att arbeta med människor från olika kulturer och han tror att män kanske har svårare än kvinnor att söka hjälp. Han tänker att han själv förmodligen hade kommit ur sin depression snabbare om han hade fått stöd tidigare.

— Det ger mig enormt mycket att få umgås med deltagarna och lära känna dem och jag vill sprida Jesu kärlek till dem, säger Leon. Jag är glad och hedrad över att jag får arbeta på det här sättet. Frälsningsarmén är en organisation som lever upp till Jesu lära på ett tydligt sätt då man tar hand om både själen och kroppen, fortsätter han. Han påpekar att han egentligen är en ganska blyg person men att han känner sig uppbackad av Gud i det han gör.

Han arbetar också som allt i allo på Tekniska högskolan i Stockholm. Idag mår han bra och trivs med livet och tillvaron. Och även om kåren i Finspång är liten så är den en viktig gemenskap för honom.

— Jag är så tacksam över att Gud finns och att jag efter alla omvägar och omständigheter är där jag är idag, säger han.

— Och jag är så glad för alla underbara människor Gud har placerat i mitt liv. Många känner sig isolerade nu, inte bara på grund av pandemin, men jag känner mig aldrig ensam, avslutar han.

Text och foto: Teresia Jansson