Mot ljuset ur det mörkaste mörka

Kamilla Lindstedt talar en omisskännlig gotländska när vi ses på Vasakåren i Stockholm, dit hon åkt för ett studiebesök hos kökspersonalen. Hon arbetar själv i köket och kaféet på Krukmakarens Hus, som är Frälsningsarméns kår i Visby. Där lagar hon lunchmat och står i kassan.

- Det är ett mirakel att jag ens har ett arbete säger hon.

Kamilla har allvarlig men varm blick som ser rakt på en, när de inte blickar ner mot händerna som sticker fram ur Adidasjackan. De vrider och vänder sig lite medan hon berättar.

Drack alkohol tidigt i livet

Hon växte upp som en av fyra syskon utanför Visby, i en familj som i perioder präglades av för mycket alkohol.

Vardagen var bitvis otrygg, Kamilla visste inte i vilket skick hemmet eller föräldrarna skulle vara när hon kom hem från skolan. Tidigt började det egna drickandet, Kamilla var bara tio år när hon var onykter första gången. Vid 11-12-årsåldern drack hon då och då. Alkoholen fick hon och en kompis av en gammal man som bodde i kompisens trappuppgång.

- Jag blev till och med hämtad i skolan för att jag var full, minns hon.

Ingen av föräldrarna sade dock något om det när de kom hem. Överlag saknade hon de gränser som kompisarna hade, de som skulle vara hemma på bestämda tider i mellanstadiet.

- Men mina föräldrar sade bara: Kom hem när du vill, säger Kamilla.

Hatade både sig själv och andra

Under högstadiet började Kamilla festa alltmer och i gymnasiet drack hon även tillsammans med sin mamma. Hon hamnade ofta i bråk under sina krogrundor.

- Jag präglades av ett sådant mörker och såg med hat både på mig själv och andra. Jag blev snabbt arg och slog när någon provocerade mig, säger Kamilla.

Så småningom började Kamilla med tyngre droger och provade allt från hasch till tabletter och heroin. Hon hamnade i omgångar på behandlingshem där hon blev hon gravid. Hon var väldigt lycklig över att få barn men pappan visade sig inte vara bra för dem. När dottern föddes höll han sig dock nykter i ett par år och bodde tillsammans med Kamilla. Det var en ganska bra tid, konstaterar hon.

Misshandlad av barnens pappa

- Men han började sticka hemifrån och försvinna i långa perioder, kom bara hem när han behövde sova. Han hamnade i kriminella kretsar och satt i fängelse. När han kom ut bråkade han och slogs ofta. Jag har blivit ordentligt misshandlad och suttit på akuten i Visby två gånger på grund av honom, säger hon med svag röst.

Kamilla sänker blicken och berättar om ett fasansfullt tillfälle när pappan med tvååringen i famnen misshandlade Kamilla och sparkade av hennes käke.

- Jag var i det mörkaste av mörker. Det fanns inget hopp.

Började gå i kyrkan med sin mamma

När Kamilla efter ett halvår på behandlingshem kom hem fann hon till sin förvåning sin mamma helt förändrad. Hon hade blivit en ny människa och funnit frid. Kamilla blev väldigt förundrad. Mamman, som hade varit en sökare hela livet, provat New Age och aldrig haft någon ro i sig själv, sade: ”Kamilla, kom med mig till kyrkan!” De började gå i gudstjänst i Svenska Kyrkan, där mamman lärt känna en diakon.

- Först var det bara mest bara trevligt att gå i kyrkan. Jag ville hitta en ny gemenskap, alla jag kände var ju gamla missbrukare. Jag fick en liten tro på Gud men fortsatte att leva mitt gamla liv och drack alkohol på helgerna, säger Kamilla.

Kom till Frälsningsarméns kår i Visby

En kompis till mamman var med i Frälsningsarmén och efter en tid följde Kamilla med dit. Hon trivdes bra och blev så småningom erbjuden att lära sig mer om kristen tro. När dottern var tre-fyra år for de för första gången med på familjeläger med kåren. Det var underbart, tycker Kamilla. Människorna på kåren var fantastiska människor att umgås med, något helt annat än vad Kamilla var van vid.

Ett hårt slag när mamman dog i cancer

När mamman nu var troende och dessutom befriad från alkoholen fördjupades deras vänskap. Mamman kom att betyda alltmer för Kamilla, de kunde tala om allt och hon var en fin mormor. Därför var det ett enormt hårt slag när Kamillas mamma efter en tids sjukdom avled i lungcancer.

- Mamma var min allra bästa vän. Jag hade bett så mycket till Gud om att hon skulle bli helad från sjukdomen. Men det blev inte så. Jag var helt förkrossad, säger hon.

Personalen på Visby-kåren fick skjutsa Kamilla till psyket, där hon fick hjälp. Hon bad och samtalade mycket med de nya kristna vännerna.

Ropade till Gud i sin förtvivlan

- Jag var så förtvivlad. I det mörkret fanns bara Gud och jag bad och ropade till honom.

I brottningen med den svåra sorgen fördjupades Kamillas tro. Hon bars in i Guds famn och överlät sig till Gud alltmer, på ett sätt hon aldrig hade räknat med. Mörkret vändes till ljus.

- Jag vände mig konkret till Gud. ”Hjälp mig!” Och jag fick svar. Han gav mig kraft att göra allt annorlunda. Jag har insett nu att Guds vägar inte alltid är våra vägar. Men idag lever jag med vetskapen om att få träffa mamma igen.

Har försökt leva med barnens pappa som återfaller i kriminalitet

När pappan till Kamillas dotter kom ut från en fängelsevistelse sökte de upp varandra. Kamilla blev gravid igen, något som inte direkt var planerat. Sonen föddes precis när mamman gick bort, som en slags tröst.

- Trots allt är barnen det bästa som hänt mig. Ja, förutom Jesus då, säger hon och ler.

Kamilla har sedan dess försökt leva med barnens pappa igen, men det fungerade inte. För fem år sedan fick hon till sist ensam vårdnad om sonen och dottern. Det enda de ser av sin pappa nu är när han med jämna mellanrum kommer till dem och bråkar. Barnen har förstått att han inte går att lita på, att han ljuger och sviker, berättar Kamilla.

- Men min son saknar pappa mycket ändå. Det är sorgligt. Jag ber hela tiden för honom, att han också ska få bli fri. Jag kommer att be tills han tar emot, säger Kamilla med stilla övertygelse.

Självbilden börjar sakta läka

Nu har Kamilla varit kristen i fem år och har inte något sug kvar efter kvar det gamla livet. Tidigare drack hon för att döva sin ångest, nu finns en frid på djupet. Från att ha tänkt så negativt om sig själv och inte velat se sig i spegeln har hon sakta fått en bättre självbild. Hon ber för andra istället för att bli provocerad.

- Med Guds hjälp har jag börjat tycka om mig själv och se omständigheter och andra människor på ett nytt sätt. Jag är så tacksam till Gud att det inte är klokt, säger hon och ler.

Glad över att klara av ett arbete i församlingen

Kamilla trivs bra med jobbet i köket på Krukmakarens Hus. Hon är stolt och fascinerad av att hon, som kände sig så hopplös, kan sköta ett arbete och ta så mycket ansvar. I miljön på kåren får tron växa, personalen ber flera gånger om dagen och hon får umgås naturligt med andra kristna. Hon går ganska ofta på gudstjänst om söndagarna och när barnen blir lite äldre hoppas hon på att få komma tillbaka till sin hemgrupp, en mindre grupp inom församlingen för bön, bibelläsning och gemenskap. Hon återkommer till personalens betydelse på Frälsningsarmén. Närhelst hon velat har Kamilla fått komma och tala med Ann-Christine Karlsten.

- Anki har betytt allt för mig. Hon trodde på mig och såg det som ingen annan såg, som Gud ser mig. Hon har den förmågan, säger Kamilla och ser berörd ut.

Framtiden ligger i Guds händer

Kamilla berättar att hon inte vet mycket om framtiden mer än att tillvaron har förändrats radikalt. Det är både spännande och ovisst. Hon funderar ibland på om hon kommer att få en ny familj eller kanske ett annat jobb. Men fram tills dess försöker hon vila i att vara ett Guds barn. Bara Gud vet hur framtiden ska bli. Och en sak är säker:

- Jesus är min bäste vän. Min hjälpare, mitt allt. Utan honom vore det bara svart och dystert. Han har gett mig ett helt nytt liv.

Text: Carina Tyskbo

Film och foto: Jonas Nimmersjö