Lämnade tjuvandet och mötte Gud

Salaån ringlar genom parken mitt i Sala, liksom gångstigarna slingrar sig fram i det lågt liggande janu­ariljuset. Mannen som ser ut över vatt­net har haft en allt annat än rak livs­väg. Mats Lilja är 63 år. När vi går mot Frälsningsarméns Café William berättar han att han växte upp i Högdalen, söder om Stockholm. Mamma var hemma­fru, pappa tjänsteman, de två syskonen snälla och välartade.

— Min barndom var jättebra, jag var väldigt duktig i skolan och hade lätt för mig, konstaterar Mats över en rejäl räksmörgås.

Vi har satt oss i Frälsnings­arméns kyrksal för att få lite avskildhet.

Bytte konfirmationsgåvan mot en bit hasch

Men Mats hade tidigt en dubbelnatur. Han drogs mot att stjäla, blev snabbt arg och ifrågasatte auktoriteter. Som åttaår­ing drog han sitt första halsbloss och vid 13 rökte han öppet. När tryggheten från mellanstadiet försvann blev högstadiet ett trauma.

— Jag hamnade i dåligt sällskap, skolka­de, sniffade thinner och provade droger. Jag är både döpt och konfirmerad men minns att jag bytte min klackring från för­äldrarna mot en bit hasch, säger Mats.

Umgänge med mer erfarna kriminella öppnade dörrar till grövre brott. Tids­andan på 70−talet var sådan att många testade droger. Men Mats blev yrkes- och livsstilskriminell, som han uttrycker det. Efter gymnasiets fordonsmekaniska linje fick han jobb på olika fordonsfirmor men tröttnade snabbt och bytte. Han gjorde kometkarriär i Stockholms undre värld och blev som 17-åring för första gången häktad. Pappan fick hämta ut sin son.

— Då var det ridå ner, minns Mats och ser ut genom fönstret där solen nu börjat sjunka. Ändå talade vi aldrig om det hemma. Jag var eldfängd och flydde undan. Jag var mer som en inneboende under den där tiden, säger han.

Olika fängelsevistelser och ytterligare narkotikabrott

Mitt i tjuverierna hade Mats alltid varit plikttrogen och social. Han led av att oroa och såra sin mamma så ofta och bestämde sig i 18-årsåldern för att flyt­ta hemifrån. Under åren 1974-1984 satt han till stora delar i olika fängelser, vilket ledde till fler kontaktytor för ytterligare narkotikabrott. Till slut var han totalt less på sitt liv.

— Jag bestämde mig för att något måste ske. På anstalten Hällby utanför Eskilstuna gav jag mig själv ett år utan ”röveri” för att se vad som skulle hända, säger han.

I en samtalsgrupp mötte Mats ledaren Ing-Marie Sandberg, som själv hade ett kriminellt förflutet. Hon såg Mats ambi­tion och hjälpte honom till ”vård utom anstalt”. Han hamnade på landsbygden där grannen var travtränare. Mats fann sig plötsligt indragen i hästlivet, med byggen, anläggning, hästskötsel och så småningom träning.

— Jag var ju ett asfaltsyngel men kände att jag förstod mig på hästarna och deras intelligens. Och när jag för första gången fick köra travhäst blev jag såld direkt, sä­ger han leende.

Nu vände livet äntligen och under många år arbetade Mats och kollegan Johnny som framgångsrika travtränare. Han fick jobb som behandlingsassistent, mötte en kvinna, gifte sig och blev pappa.

— Jag såg mig i spegeln och tänkte: Vad hände? Jag var kriminell och står här med fru och två fina barn!

Återfallet resulterade i 2,5 års fängelse

Åren gick. När medierna började skri­va om diagnosen ADHD kände Mats igen sig i alla symptom. Tänk om han hade kunnat få tidig hjälp med sin dåliga impulskontroll? Han bad om att få bli ut­redd på sjukhus, utan resultat. 2011 kom så att bli ett ödesår. Efter en lång tid av alldeles för hårt arbete fick Mats ett åter­fall, gjorde ett par grova stölder och häk­tades. Barnen var då 16 och 18 år.

— Det var en fullständig katastrof. Tingsrätten tog ingen hänsyn till att jag varit ostraffad i 24 år utan dömde mig till 2,5 års fängelse, säger han allvarligt.

När Mats kom ut var han skild och hade sparsam kontakt med sina barn. Han fick en lönebidragsanställning och förfrågan om att medverka i en film om att bryta ett kriminellt missbrukarliv. Filmen skulle spelas in på Frälsningsar­mén i Sala, tillsammans med Stefan Eng­ström, en annan tidigare missbrukare.

Under tiden som följde drev Mats olika företag och livet kom lite mer på fötter. Då började istället en period av svåra sjukdomar. Knäoperation, varböld i levern, vattenfylld lunga och slutligen cancerbesked. Under cellgiftsbehand­lingarna förlorade Mats även sin bostad och när han skrevs ut från sjukhuset åtta månader senare var han bruten, hemlös, utan sjukpenning och gick endast med rullator.

— Jag var utspottad tillbaka på ruta ett, i ett uthyrningsrum i Heby som socialen hjälpte mig med. Kanske ett straff för alla mina synder, funderar Mats.

Bad till Gud om hjälp och kom till Frälsningsarmén

Mitt i allt mörker bad han förtviv­lad till Gud om hjälp. Plötsligt kom han att tänka på Stefan Engström i Sala, som han en gång spelat in film med. Han packade in sin rullator i bilen och åkte till stan på måfå. Väl parkerad ut­anför Frälsningsarmén såg han en man som kom ut och slängde sopor. Det var Stefan.

— Han jobbade sin allra sista dag där just då och bjöd in mig på fika. Stefan hade mött Jesus och tillfrisknat från sitt svåra missbruk. Det lyste om honom, sä­ger Mats.

Stefan uppmuntrade Mats att söka hjälp på Frälsningsarmén, där han så småningom fick matkassar och började gå på bibelstudier. Parallellt hade Mats flera uppföljande behandlingar för can­cern. En dag upplevde Stefan starkt att han skulle be för Mats.

— Stefan var stor och stark, en gammal idrottare. Pang, sa det, så greppade han min nacke och jag satt som i ett skruv­städ! Han sa: ”Nu Jesus, måste vi se till att få bort det här ur Mats!”

Tidigare kårledaren Marina Bratterud anslöt till bönen och Mats hörde hänfö­rande vacker sång. Han var övertygad om att det var Marina, men hon hade talför­bud på grund av en halssjukdom. Mats hade hört änglasång.

Dagen därpå öppnade han ett brev från läkaren. Inget uppföljande besök på sjukhuset behövdes, av lymfomet fanns inte ett spår kvar.

— Då tittade jag upp i taket och sade: Tack Gud!

Är nu frälst

Nu är Mats medlem i Salakåren och tycker mycket om människorna och för­samlingens sociala arbete. Han är fort­farande väldigt trött men återfår sakta krafterna. På söndagar går han till Svenska kyrkan men kommer till kårens bibelstu­dier för gemenskapen, atmosfären och sången. Han älskar William Booths ord om att hjälpa de svaga eftersom han själv alltid ryckt ut när andra haft det svårt.

Sin krokiga väg till trots vet Mats nu att han är frälst. Han tror på den Jesus som vandrade runt i Mellanöstern och som finns här ännu.

— Hela mitt liv har jag fört en egen di­alog med Gud men aldrig uttalat det of­fentligt. Jag är på en resa. Var den slutar vet jag inte än, säger Mats.

Text och foto: Carina Tyskbo