Kirurgen: ”En läkare större än jag har botat dig”

Stökig tillvaro hemma

Som liten hände det att Mariann Wiklund och de tre syskonen gick på barnmöten i Frälsningsarméns kår i Hällnäs där de bodde. Där fanns en trygghet och motpol till den bitvis stökiga tillvaron hemma då föräldrarna drack mycket alkohol emellanåt.

Familjen flyttade ofta på grund av pappans jobb vid järnvägen. En tid bodde de ganska isolerade i en stuga i skogen utanför Bastuträsk, vars närmsta stora stad är Skellefteå. Under den tiden, då Mariann var 14 år, träffade hon Sture som hon senare kom att gifta sig och få tre barn tillsammans med.

"Jag böjde knä vid en stol i köket och bad"

När Mariann var i 30-årsåldern fick hon problem med halsen och svårt att prata. Det blev allt värre och tillslut kunde hon bara viska eller så visslade hon om hon behövde kalla på någons uppmärksamhet. Det visade sig vara knölar på stämbanden och Mariann fick en tid för operation. En kväll var hon på möte i Allianskyrkan och när hon kom hem drabbades hon av en kraftig oro.

– Jag böjde knä vid en stol i köket och bad: "Om det finns en Gud att tro på så ber jag att du tar bort knölarna i min hals och att jag får en sångröst. I så fall så ska jag ut och sjunga om dig", berättar Mariann.

Uttröttad gick hon och lade sig för att sova. Morgonen efter begav hon sig till Svenska kyrkan i Jörn där hon och familjen bodde då. Hon minns att det var någon från Frälsningsarmén som var där och berättade om sjömansmission. En dam räckte en psalmbok till Mariann som förklarade att hon inte kunde sjunga och därför inte behövde den. Damen tyckte ändå att hon kunde ta en så att hon i alla fall kunde följa med i texten och innehållet. Mariann lydde hennes råd. När församlingen sjöng den tredje psalmen började Mariann nynna med och märkte att det faktiskt fungerade.

– När jag kom hem så ställde jag mig och sjöng. Jag hade blivit bra i halsen, utbrister hon.

"En större läkare än jag har botat dig"

Väl på sjukhuset inför den inplanerade operationen bad Mariann sköterskan om en extra undersökning innan ingreppet eftersom hon menade att hon hade blivit frisk. "Så brukar de nervösa patienterna säga", svarade sköterskan som trodde att Mariann var rädd för att opereras. Men doktorn undersökte henne i alla fall.

– Han klappade om mig och sa: "En större läkare än jag har varit i din hals för det finns inget kvar där", berättar Mariann.

Guds tecken pekade mot Frälsningsarmén

Efter denna händelse växte en allt starkare gudsrelation fram hos Mariann och hon började funderade på vilken församling hon skulle engagera sig i. Hon bad därför Gud att ge henne tre tecken som pekade mot samma kyrka. Det fick hon också. Trots att hon inte prenumererade på Frälsningsarméns tidning Stridsropet så låg ett nummer av den i brevlådan en dag när hon tog in posten. På framsidan stod det med stora bokstäver: "Räkna med Gud, han räknar med dig."

– Jag undrade vem som kunde ha lagt den där, säger Mariann.

– Samma dag ringde Frälsningsarméns divisionschef i Luleå och frågade om jag inte kunde starta hemförbundet där jag bodde. Det hade funnits där förut nämligen så nu började jag ha träffar hemma hos mig, fortsätter Mariann.

Hemförbundet var en form av kvinnoarbete som tidigare fanns inom Frälsningsarmén. På kvällen kom det tredje tecknet. En kvinna som Mariann kände lite ytligt och som spelade dragspel ringde och undrade om inte de två kunde öva och framföra något tillsammans i Hällnäs kår. Väninnan var soldat där och efter en tid blev även Mariann medlem i just den kåren, där hon hållit till som barn. Senare i livet kom hon att ansvara för kåren i Boliden.

Det kändes också viktigt för Mariann att hålla det löfte hon gett till Gud angående sången. Till saken hör att i skolan fick Mariann ett streck i betyg i ämnet musik. Ändå var hon närvarande vid alla lektionstillfällen men läraren tyckte att hon helt saknade talang på det området. Det är också det enda ämnet Mariann har fått ett streck i som betyg. Tre år senare lärde sig Mariann att spela gitarr och idag behärskar hon även cittra. Hon började skriva egna texter och år 1970 gav hon ut två grammofonskivor. Den ena i samarbete med Britt Bengtsson, pastorsfru i Allianskyrkan, och den andra tillsammans med dottern, Anna-Lena Paulsson, som till Marianns glädje arbetar som frälsningsofficer idag.

– Gud har gett mig så mycket gåvor i livet, saker som jag inte visste att jag kunde, som att sjunga, skriva låtar och dikter och hålla på med handarbete, säger Mariann.

Egenskrivna "Sången till mor"

De låtar hon skriver har kristet budskap och ett par exempel är "Sången till mor" och "Sången till far". Just "Sången till mor" är det många som önskar höra.

– Den handlar om att jag undrar om mor vill följa med på vägen till himmelen och om hon tar med sig pappa. De flesta vet ju vilka föräldrar jag har haft, säger Mariann.

Relationen med föräldrarna stärktes

Hennes far ansåg länge att allt prat om Gud bara var lögner men mamman följde med Mariann till kåren ibland. I livets slutskede var båda föräldrarna sjuka och när de slutade dricka alkohol stärktes Marianns relation till dem. Innan de gick bort hade Mariann enskilda samtal med dem om den kristna tron.

– Då hade pappa blivit mogen för det och jag bad och pratade med dem båda och jag är säker på att de blev frälsta, säger Mariann.

"Så länge Gud vill ha mig så ställer jag upp"

Än idag spelar hon och sjunger i kyrkor inom olika samfund, pensionärs- förbund och organisationer, men även på födelsedagar och begravningar. Hon framför psalmer, gamla läsarsånger och egenskrivna låtar och reser till olika städer.

– Det är så roligt och jag säger aldrig nej om jag kan. Jag har lovat Gud att så länge han vill ha mig så ställer jag upp. Jag är alltid redo, utbrister Mariann.

– Jag göra allt som jag orkar och jag gör det med glädje och tacksamhet, fortsätter hon.

Mariann har även drivit caféverksamhet då överskottet har gått till barn- och ungdomsverksamhet inom Frälsningsarmén.

För 17 år sedan dog hennes make men då hon har syskon, barn, barnbarn och barnbarnsbarn känner hon sig inte ensam. Och än så länge är hon frisk och kry och klarar sig utan hjälp i vardagen.

– Jag önskar att alla får uppleva en sådan rik ålderdom som jag har, säger hon.

– Gud har verkligen gett mig mycket glädje i livet, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson