"Jag vet att Herren välsignar ett villigt hjärta"

Jag kunde inte låta bli att snatta

Jag räckte nästan reflexmässigt ut handen för att snatta något jag inte behövde eller ens ville ha. Jag kunde helt enkelt inte låta bli men den här gången blev det inte som jag tänkt mig. Det kändes som om någon tog tag om min handled, jag blev förskräckt och ryggade instinktivt tillbaka. Ingen var där och ändå hade jag känt greppet tydligt. Vad var detta?

"alltihop var verkligen på riktigt"

Tidigare hade jag funderat över mina ovanor och blivit rädd för att jag inte helt hade kontroll över vad jag gjorde. Jag hade gjort något som säkert många gör när de inte ser någon lösning; de slänger ut en nödbön till Gud, hoppas att Han finns och att Han hör. Kunde det vara så att jag fått ett konkret bönesvar?

Mitt bönesvar blev bekräftat

Jag tog kontakt med några vänner som var kristna och frågade hur man kunde uppleva bönesvar. De bekräftade det jag misstänkte, att alltihop verkligen var på riktigt. Jag som alltid varit nyfiken, ville veta mer, började läsa bibeln och försökte be.

Jag började sjunga i den ekumeniska ungdomskören hemma i Tärnsjö. I ett möte där kören medverkade, ställdes frågan om någon ville bli frälst och då räckte jag upp handen. Jag upplevde något jag aldrig tidigare varit med om, jag blev fylld av en underbar glädje och frid och jag bad Jesus komma in i mitt liv. Jag såg flera av traktens äldre damer med glädjetårar strömmande! De berättade att de hade fått bönesvar då de bett i flera år att jag skulle bli frälst.

Detta hände för snart trettio år sedan, många gånger har jag förundrats över fantastiska bönesvar och hur Herren möter människor precis där de befinner sig. När jag blev frälst som femtonåring kände jag en tydlig kallelse att tjäna Herren. Genom en klasskompis kom jag i kontakt med Frälsningsarmén, alla bitar föll på plats och jag kände att detta var min plattform.

En svårt cancersjuk flicka

Vid ett tillfälle mötte jag pappan till en svårt cancersjuk flicka. Han undrade om Gud kunde hela henne trots att familjen inte var troende. Vad svarar man på sådant? Efter moget övervägande besökte jag flickan, läste bibeln och bad för henne och sjöng en sång. Flickan och jag fick fin kontakt och hon berättade att hon trodde på Jesus men att hennes föräldrar inte gjorde det.

När jag skulle gå därifrån var jag lite omtumlad då det även varit en viss anspänning innan jag tagit mod till mig och åkt till sjukhuset, så jag svimmade i korridoren. Pinsamt! När jag vaknade till var jag omringad av sjukhuspersonal, kände mig totalt värdelös och smög hem och grät. Det kändes som om jag hade skämt ut Jesus, Frälsningsarmén och mig själv och dessutom förvärrat situationen för en familj i svår nöd.

Flickan avled samma natt

Kommande veckoslut hade vi besök av en evangelist och Frälsningsarmén var fullsatt till sista plats. När mötet skulle starta kände jag starkt att jag skulle gå ut ur lokalen. Ute på gatan möter jag den lilla flickans föräldrar. De kommer emot mig med öppen famn, de hade förlorat sin dotter och vi gråter tillsammans. De berättar hur allt hade gått till och frågar om jag är okej efter det "sällsamma" sjukhusbesöket.

De frågade om jag var oskadd och ville veta om jag haft någon speciell parfym på mig. Det hade jag inte men dagen efter mitt besök hade rummet varit fyllt av en härlig doft och de hade upplevt frid i rummet. En kristusdoft, tänkte jag förundrad. Dottern hade ritat en teckning som föreställde deras hus med föräldrarna som låg och sov men flickans rum var tomt. Hon skrev: Var inte rädda, Gud är här. Flickan avled samma natt.

Nu hade de kommit till mötet för att få något slags svar. I mötet tar evangelisten mammans händer och säger "Hon var en lilja som blev för tidigt bruten, men hon är i min örtagård nu, säger Herren." Vi kan aldrig förstå eller förklara varför ett litet barn drabbas av sjukdom och död, men mitt i denna outhärdliga sorg spirar ändå Livet. Föräldrarna tog emot Jesus i sina liv och på begravningen var hoppet om återseende det centrala.

En maskerad man med en stor sten i handen

Jag befann mig i Israel. Det var otroligt spännande att vistas i det heliga landet. En dag skulle vi åka till Betlehem med en grupp turister trots att det var oroligt i området, men turisterna ville absolut köpa äkta julkrubbor i olivträ. Mitt under den pågående intifadan hade affärsinnehavarna tvingats stänga sina affärer och därmed förlora den enda möjligheten till försörjning. Vi välkomnades därför med stor glädje av en kristen affärsman som öppnade bakdörren åt oss så att vi osedda kunde komma in. Det handlades många julkrubbor vill jag lova.

"Släpp stenen i Jesu namn!"

På väg därifrån hörde vi oväsen och affärsinnehavaren fick bråttom att få ut oss till den väntande bussen. Jag blev sist kvar och när jag skulle springa ut spärrades min väg av en maskerad man med en stor sten i handen. Jag tvärstannade och vi stirrade på varandra. Jag blev så rädd och bad i mitt inre. Sedan ropade jag på svenska: Släpp stenen i Jesu namn! Mannen släppte förvånat stenen och sprang förskräckt därifrån. Jag gick förundrad och omskakad till bussen. Det är kraft i Jesu namn.

Besök på en kriminalvårdsanstalt

Herren är också den som befriar de fångna, även om de är instängda i ett fängelse. Jag har förmånen att ibland få besöka en kriminalvårdsanstalt. När livet har kört i diket blir det konsekvenser. En av internerna berättade hur droger och lockelsen till snabba pengar fått honom att begå brott som han nu skulle sona. Situationen på anstalten är för det mesta hanterbar på dagarna men på natten när allt blir stilla kommer också ångesten krypande.

Att vara frihetsberövad är mycket mer än att enbart vara inlåst. Det som är gjort är gjort, det går inte att backa bandet och göra saker ogjorda. Fången kan ha en familj som lider och alla inblandade kan känna skam, skuld och ångest. Att i en sådan situation få förmedla hopp är bara nåd. Dock, natt skall inte förbli, där nu ångest råder! Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, står det i Jesaja, kapitel 9. Man kan fängsla en människas kropp men aldrig hennes själ och när det finns hopp i ett människohjärta har själen fått vingar som inte kan bindas.

Audition på Oscarsteatern i Stockholm

Ibland leder Herren oss på ovanliga vägar. Jag skulle göra en audition till en musikalroll, visste inte riktigt varför men kände starkt att jag skulle göra det. Jag visste på förhand att jag inte skulle kunna ta någon roll om jag ens skulle få chansen. Kanske var det för att få prova något nytt, jag som alltid varit nyfiken och intresserad av att lära mig nya saker.

Jag var alltså på väg till mitt livs första audition på Oscarsteatern i Stockholm. Jag anlände till Stockholm, gick mot teatern och när jag kom fram visade det sig att jag inte enbart skulle sjunga utan även göra några dansnummer. Jag var inte förberedd på det men förstod varför jag var den enda som inte hade träningskläder på mig.

Jag funderade på om det var någon idé att genomföra denna audition men bestämde mig för att ändå göra det. Jag hade ju inget att förlora och ville inte ha åkt i onödan. Vi fick lära oss en dans med massor av stegkombinationer och graciösa rörelser. Jag fäste blicken på en i gruppen och försökte göra som hon. Det var förresten samma tjej som ända från tågstationen gått framför mig till teatern.

Vi fick god kontakt och det visade sig att hon som jag bodde i Västerås. Hon var musikalartist, hade varit på många auditions och berättade om detta. Jag berättade att jag var musikaliskt intresserad, var frälsningssoldat och arbetade ideellt med både kör och annan musikalisk verksamhet men varför jag hade sökt till denna audition kunde jag inte riktigt svara på. Vi hade en trevlig dag, det gick bra för oss båda och när vi tog tåget hem bestämde vi oss för att träffas och fika redan nästkommande dag.

Vi delade livet med varandra

Sagt och gjort! Vi slog oss ner på ett mysigt fik och började samtala. Hon ville veta hur det kom sig att jag var kristen och jag berättade om hur jag mött Jesus på ett underbart sätt när jag var i gymnasieåldern och hur jag kom i kontakt med Frälsningsarmén. Vi satt i många timmar och delade livet med varandra.

Innan vi skildes åt kände jag igen denna bestämda känsla jag lärt känna så väl. Den helige Ande manade mig i mitt inre. Jag sa bara att om hon av någon anledning inte skulle ha någonstans att ta vägen, så var hon alltid välkommen att bo hos oss. Hon tittade på mig en lång stund.

En morgon kort därefter ringer hon glädjestrålande och berättar att hon blivit frälst. Hon hade på ett mycket påtagligt sätt mött Jesus i en dröm och känt hur hon blev fylld med frid och glädje. Efter den dagen var det inte någon som kunde undgå att något nytt hade skett med henne. Hon berättade för alla som ville lyssna och för en del andra också, om hur Jesus frälst henne och hur underbar han är.

Någon vecka senare ringde hon och frågade om jag menat allvar när jag erbjudit henne att bo hos oss. Hon berättade om sin svåra situation och sedan flyttade hon in i vår gillestuga en tid. Hela situationen hade nu klarnat för mig och jag visste varför jag skulle göra audition just den där dagen. Jag fick ingen roll i musikalen men jag fick en underbar vän och syster i Herren och det är jag mycket glad och tacksam för. Vad hade hänt om jag inte åkt till Stockholm?

Herren utmanar oss ibland

Ibland utmanar oss Herren att göra något vi inte gjort tidigare. Det kan vara hans unika omsorg om en människa. Om vi inte vågar gå på okänd mark finns det människor som aldrig får möjlighet att träffa en kristen. Vad händer då? Jag vill inte ens tänka på alla tillfällen jag missat under åren, kanske för att jag inte vågat lita på den Helige Andes ledning, eller för att jag av ren bekvämlighet eller själviskhet underlåtit att göra vad jag är kallad till.

Fler skulle säkert vittna om förvandlade liv om vi alltid var lyhörda och villiga. Gud är god och kärleksfull och har förunderliga vägar att nå till människohjärtan.

"Jag bevhöver någon med skinn på också"

Under senare år har jag upplevt välsignelsen i att ha ett öppet hem. Det finns medmänniskor som under kortare eller längre perioder behöver en "fristad mitt i oron". Jag kommer ständigt i kontakt med vilsna människor. Många är unga och borde vara fulla av nyfikenhet och tillförsikt inför livet och framtiden men känner bara hopplöshet, depression och ångest. Många har växt upp i nästan total avsaknad av kärlek och omtanke. Det orsakar sår i själen, som är svåra att hela och läka.

Jag hörde om en liten pojke som hade svårt att somna på kvällen och tassade in i föräldrarnas sovrum och ville bli tröstad. Mamman lugnade honom och sa att han inte behövde vara ledsen eller rädd för Jesus fanns ju där. Pojken gick tillbaka till sitt rum och proceduren upprepades flera gånger. Till slut sa pojken: Jag vet att Jesus är här, men jag behöver någon med skinn på också!

Hushållning och balans

Jag tror det har avgörande betydelse att vi som Jesu efterföljare är beredda att handgripligt visa Jesu kärlek och vara "någon med skinn på". Det är bra att berätta om Jesu kärlek för människor men vi behöver också visa den i handling. En människa som aldrig fått uppleva att vara älskad behöver mer än ord. Jag behöver lära mig att också vara rädd om mig själv.

När behoven är enorma är det lätt att låta dem styra hela livet. Jag måste lära mig hushålla med krafterna och framför allt se till att det är balans mellan inkomster och utgifter. Jag måste äta själv för att kunna ge något till andra. Jag vet att Herren välsignar ett villigt hjärta. Jag undrar om vi är villiga att ställa oss till förfogande.

Jesus ord och Williams Booths ord

Vilket pris är vi villiga att betala för att vara Jesu efterföljare på 2000-talet? Jesus riktar tydliga ord till sina efterföljare: Vad ni har gjort mot en av mina minsta, det har ni gjort mot mig. Jag tror Herren reser upp sin armé, rustar den och använder den i denna sista tid. Var och en som vill och är beredd får vara med. I det får vi också tillgång till Herrens aldrig sinande resurser.

William Booths ord är ännu aktuella. De utmanar och sätter vår tro och överlåtelse på prov. Så länge kvinnor gråter som nu tänker jag kämpa; så länge små barn får gå hungriga tänker jag kämpa; så länge män döms om och om igen till fängelse tänker jag kämpa; så länge det finns ett fyllo kvar, så länge det finns fattiga och trasiga flickor kvar på gatan, så länge det finns en enda mörk själ som inte nåtts av Guds ljus tänker jag kämpa. Jag tänker kämpa ända till slutet!|

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet

Text: Marina Bratterud
Foto: Jonas Nimmersjö