"Jag var vid stupets kant – men Jesus räddade mig"

Som barn deltog Solveig Henriksson i dåvarande Örebromissionens söndagsskola och juniorer och hon minns särskilt kvinnan som lagade mat i kyrkan.

–Hos henne kunde man fika och spela piano. Hon var en så öppen och fin kristen. Jag ville bli som hon, säger Solveig. 

Blev fru och mamma tidigt

I tonåren kom hon ifrån församlingslivet och hade inte så mycket kontakt med kristna även om hon hade en längtan inom sig att förstå vem Gud är. Hon började läsa på en handelsskola men hoppade av då hon inte tyckte det var så roligt. I stället gav hon sig av till Stockholm där hon fick jobb som barnflicka. När hon var ute på dans en kväll träffade hon den som hon redan som 18-åring gifte sig med. Tre år senare fick de sitt första gemensamma barn.

–Jag föll för att han var så trevlig, snäll och mysig. Vi levde ett vanligt Svensson-liv i radhus och utifrån såg det bra ut, säger Solveig.

Självmord var enda utvägen

Men hon var inte lycklig och hon beskriver åren efter 30 som kaosartade i en relation där hon kände sig styrd, utsatt och maktlös. Om hon skulle begära skilsmässa var hon rädd att även förlora vårdnaden om de fyra barnen.

–Jag skulle inte ha kvar någonting så jag ville ta livet av mig, jag såg ingen annan utväg, förklarar hon. 

Solveig med familj bodde i en förort norr om Stockholm, och i ett försök att göra en nystart bytte de ut det lilla fritidshuset de hade i Sala mot ett större och flyttade dit permanent. Men till en början stärkte flytten Solveig i tankarna på att försvinna från jordens yta.

–Där var det ingen som kände mig så jag tänkte att det vare ett ypperligt tillfälle att ta livet av mig, säger hon.

–Jag försökte få starka tabletter från min läkare och om inte annat kunde jag lägga mig på tågspåret som låg nära vår tomt, fortsätter hon.

Lärde känna kristna

En slags frid infann sig när hon nu hade börjat smida planer kring det hela och hon undvek att skaffa vänner. Men Gud ville något annat. Kort efter att familjen gjort sig hemmastadd i villan i Sala lärde Solveig känna mamman till en av sonens kompisar på förskolan. Snart började de att träffas dagligen och de åt ofta lunch hemma hos väninnan. Där blev Solveig även bekant med en ung kvinna som arbetade som kontorist åt mannen i huset. Det visade sig att de båda var kristna och de pratade mycket om Gud, spelade gitarr och sjöng lovsånger inför Solveig.

–Jag blev väl lite insnärjd i det hela men tyckte att det var spännande och jag tänkte att jag kanske skulle ge Gud en till chans ändå, säger Solveig.  

Rening från tobak och självmordstankar

Längst in hade hon bevarat sin barnatro även om hon inte såg sig själv som en frälst och radikal kristen. Vid det här laget var hon en storrökare, med syftet att försöka tidigarelägga sin död, och hon var starkt nikotinberoende. Hennes nya väninna berättade då om någon som kunnat sluta röka tack vare Gud så en kväll knäppte Solveig sina händer i bön.

–Jag bad: Gode Gud, om du finns, så hjälp mig att ta bort cigaretterna!, berättar Solveig.

–Och dagen efter kände jag varken tobakssug eller abstinens, utbrister hon.

Två dagar senare var hon med om ytterligare en händelse. Hon skjutsade då hem kontoristen och när de anlänt till hennes hem stängde Solveig av bilmotorn. Väninnan tittade frågande på henne och då utbrister Solveig att hon ju måste få bli frälst. Tillsammans gick de upp till lägenheten där de bad frälsningsbönen tillsammans. Sedan gick Solveig ut till bilen igen för att åka därifrån.  

–Då kom en sådan glädje över mig så att jag knappt kunde sitta stilla och jag började sjunga på de lovsånger jag kunde. Det var som om en stor ladugårdsdörr slogs upp och allt var så ljust och vackert. Atmosfären var så stark och allt mörker och tankarna på självmord försvann. Det kändes som en total rening, en salig upplevelse som höll i sig länge, säger Solveig.

Räddad vid stupets kant

Då vännerna var med i Missionskyrkan följde Solveig med dit. Hon nämner sången ”Min Jesus lever – därför vill jag leva” av Gloria & Bill Gather.

–Den bar mig länge med tanke på att jag själv inte hade velat leva. Det var Jesus som räddade mig när jag stod vid stupets kant, påpekar Solveig.

–Jag fick ut något av varje predikan jag lyssnade till, jag lärde mig om livet med Gud och ville vittna för alla den första tiden, fortsätter hon.

Hennes barn fick tillbaka sin glada mamma igen och de i sin tur följde med till kyrkan och kom själva till tro på Jesus. Solveig fick även upp hoppet för en förändring i äktenskapet och hon bad mycket för sin man. Hon nämner bibelordet Johannesevangeliet 1:12: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”

–Jag levde på den strofen ett bra tag eftersom min man inte var troende. Hur mycket man än försöker vittna och be för någon så är det ju hans/hennes egna beslut att ta emot Jesus eller inte. Jag kunde inte göra mer, menar hon på.

”Gjorde det för att rädda mig själv”

Trots att maken inte var intresserad av Gud eller kyrkan stod Solveig kvar vid hans sida i ytterligare tio år efter det egna gudsmötet. Under den tiden såg hon till att ordna upp sin ekonomi och bli mer självständig. Av sina bekanta blev hon uppmanad att lämna den destruktiva tillvaron och till slut såg hon inga andra alternativ.

–Det var tufft men jag gjorde det för att rädda mig själv. Jag var länge besviken på att vännerna inte bad för vår relation, vilket de naturligtvis gjorde, men det är förlåtet nu, säger Solveig.  

Nu finns en framtid och ett hopp

Hon bodde kvar i Sala en tid och var då en hel del på Frälsningsarmén dit hon, som dagmamma, tog barnen på aktiviteter. Kyrkorna i omnejden var engagerade i RIA, Rådgivning I Alkoholfrågor, numera Hela Människan. Där mötte hon också representanter från Frälsningsarmén.

Solveig flyttade till Kungsängen i norra Stockholm och därefter till Edsbyn i Hälsingland men för några år sedan återvände hon till Sala på nytt där ena dottern bor. Som pensionär började hon hjälpa till i Frälsningsarméns Kafé William och nu är hon soldat i kåren.

–Jag gillar de starka sångerna och botbänken, att det är raka rör och inget tjafs. Det känns på riktigt och Jesus är i centrum. Jag har känt att ”här ska jag vara”, förklarar Solveig.

–Det är jätteviktigt att ha en tillhörighet och ett andligt hem där jag får vara mig själv, komma med mina bekymmer och även vara till nytta för någon annan, fortsätter hon.

Förr tog hon sig ofta tid till att vara ute på gator och torg och prata med människor på stans parkbänkar. Hon blev tillochmed kallad för Jesus-Solveig av en del. Hon älskar att vittna om sin tro, särskilt bland de mest utsatta, och det är något hon vill göra mer av.

–Jag hade så mycket mörker i mig förr men det bästa med att vara frälst är att veta att det finns en framtid och ett hopp, avslutar hon. 

Text och foto: Teresia Jansson