"Jag behöver ingenting, bara jag har Gud"

Frälsningsarméns kår i Strängnäs är centralt belägen i pittoreska kvarter och så fort man kliver innanför dörrarna möts man av en välkomnande atmosfär i det ljusa, hemtrevliga caféet. Här är Anelma frälsningssoldat sedan fem år tillbaka. Vi slår oss ner i soffgruppen i ett rum och hon berättar om sitt liv. Då hon drabbades av en stroke för några år sedan så har hon, förutom minnesanteckningar, kårledaren Daniel Viklund som stöd under vårt samtal.

Misshandlad av bägge sina föräldrar

Anelma var näst äldst av åtta barn och deras far brukade skrämma dem till lydnad. När Anelmas lillebror i jultid tappade ett tomtebloss på golvet började pappan sparka på honom och Anelma fick känna på pappas raseri när hon försökte rädda brodern. Vid ett annat tillfälle lät han barnen sitta i rad på soffan medan han inför deras ögon knackade ihjäl en liten kattunge med hammare och sade att han skulle göra likadant med dem om de inte skötte sig.

Idag har Anelma förstått att hennes mor inte heller var riktigt frisk. Anelma fick stryk vid minsta misstag hon gjorde.

- Jag fick ofta gå ut och plocka ris som mamma sen piskade mig med och jag fick alltid höra att saker och ting var mitt fel. Det har jag tagit skada av, berättar hon.

Mamman sa att Anelma var ful och värdelös

När hon någon gång inte kom hem i tid vågade hon inte möta föräldrarna utan smög upp för att sova på vinden även om det var vinter och kallt. Mamman uppmanade också Anelma att aldrig sjunga då hon ansåg att dottern var oduglig på det planet. Hon köpte heller aldrig dotterns skolfoton eftersom hon tyckte att Anelma inte gjorde sig bra på bild. Vidare påpekade mamman och hennes väninna att Anelma var så ful att hon aldrig skulle kunna träffa en man. Än idag tycker Anelma att det känns obehagligt att bli fotograferad med anledning av detta. Hennes mormor tutade också i henne att hon inte skulle tro att hon någonsin kunde bli någon och även morbrodern drack mycket alkohol och uppträdde aggressivt.

- Han brukade ta en kniv, slicka på bladet och hota folk med den, så fram till för ett par år sedan kunde jag inte ha någon kniv liggandes hemma med bladet synligt, utan jag la alltid disktrasan över den för att slippa se den, berättar Anelma.

Utnyttjad sexuellt

Efter några år i Finland gick flytten till Sverige där föräldrarnas tolk utnyttjade Anelma sexuellt när hon var i 13-14-årsåldern. Också en av Anelmas bröder utsatte henne för detta. Anelma vet än idag inte varför just hon blev så illa behandlad. Den sju år yngre systern var däremot utvald till mammans favorit.

- Ibland grät jag men det är konstigt hur man vänjer sig vid saker och ser dem som naturliga, säger Anelma.

Försökte ta sitt liv

Då hon i unga år tvingats bära tung tvätt fick hon ryggproblem och fick därför starka värktabletter. Hon träffade en man som hon fick två barn med och som behandlade henne väl, men när hon ville berätta för honom om våldtäkterna i barndomen vågade hon inte. I stället tog hon en överdos av värktabletter för att avsluta sitt liv. Innan hon tuppade av talade hon om det hela för mannen och snart kom ambulansen, vilket resulterade i att hon överlevde.

”Gud kan inte finnas eftersom han låter detta hända”

Fyra år senare omkom hennes man i en bilolycka. Anelma hade sedan barnsben varit flitig med att be aftonbön även om hon blivit itutad en väldigt skev bild av kristen tro, inte minst via sin mor som var laestadian.

- När jag berättade om dödsolyckan hade mamma inte ett enda ord av tröst att ge. Det enda hon sa var att han hamnade i helvetet, berättar Anelma.

- Och jag tänkte att Gud inte kunde finnas eftersom han lät detta hända, fortsätter hon.

Dödsfall och schizofreni

Två av Anelmas bröder dog i ung ålder på grund av alkoholen. Även lillasystern dog ung under tragiska omständigheter. Hon och ena brodern hade fått diagnosen schizofreni. När mamman fick en stroke och varken kunde prata eller ta hand om sig själv så fick Anelma, förutom sina egna barn, ansvara även för sina syskon.

Kontrollerande och kritisk man

Hon inledde så småningom ett förhållande med en ny man men det visade sig att han snart skulle bli väldigt kontrollerande och kritisk till det mesta som rörde Anelma; hennes vikt, klädstil och frisyr exempelvis. Han tillät henne inte att umgås med några vänner eller att arbeta, vilket ledde till isolering.

- Han tryckte ner mig och till slut vågade jag inte göra någonting och jag slutade äta helt för jag tog så illa vid mig, berättar Anelma.

- Jag var väldigt blyg och kunde knappt gå och handla mat och blev helt röd i ansiktet då eftersom jag tänkte att folk i kön skulle titta på mig för att jag var så ful, fortsätter hon.

Hamnade till slut på psyket

Under denna period visade det sig att även dotterns man var aggressiv och hotade och jagade Anelma och hennes dotter med både kniv och yxa. Det hela slutade med att Anelma kollapsade på grund av anorexi och hamnade på psyket där hon var i tre månader. Hon fick dropp och antidepressiv medicin men den fick henne bara att må ännu sämre. Hon gick även i samtalsterapi.

”Gud hjälp mig”!

Anelma drabbades även av ischias och kunde knappt röra sig och varken värktabletter eller sjukgymnastik hjälpte. Läkarna sa att de inte kunde göra något mer åt det hela. Anelma minns att hon till slut stod på knä vid sängen och bad till Gud.

- Jag sa att, nu har jag inga krafter kvar, det är bara du som kan hjälpa mig, berättar Anelma samtidigt som rösten stockar sig och hon blir blank i ögonen.

- Jag vet inte hur jag kom upp i sängen men morgonen efter lyckades jag ta mig upp och ut till köket för att koka kaffe, så jag kände att Gud hörde min bön, fortsätter hon.

År 2009 kände hon en knöl i bröstet och det visade sig vara cancer. Även om hon tänkt att Gud inte finns så knäböjde hon på toaletten innan operationen och bad honom att låta allt gå väl. Det gav henne frid och efteråt fick hon även genomgå strålningsbehandling och hon är numera friskförklarad.

Kom till Frälsningsarmén i Strängnäs

Under den tiden kom hon till Frälsningsarmén i Strängnäs. Hon hade känt att något fattades i hennes liv och fick tipset att gå just dit. Hon kom sent till söndagsgudstjänsten och försökte smita iväg innan den var slut.

- Jag var rädd och ville inte se någon i ögonen eller prata med någon men kårledaren, Daniel Viklund, och Filip som arbetade där kom fram och gav mig en kram. Jag var inte van vid det, så i början var det jobbigt men jag vande mig, berättar Anelma.

- Jag trodde inte att någon kunde älska mig. Ord räckte inte, det måste visas i handling. Och eftersom jag tidigare hade blivit utnyttjad så hade jag svårt att lita på folk, fortsätter hon.

Bönerna botade barnbarnet och henne själv

Hon kände ett stort motstånd varje gång hon skulle till kåren på grund av alla rädslor men ändå tog hon sig dit regelbundet. På så vis kom relationen med Gud att sakta men säkert växa fram.

Under denna tid så fick hennes dotterdotter problem med andningen och svimmade av då och då. På kåren bad man för hennes situation och sedan dess har hon inte svimmat mer. När Anelmas ryggvärk åter gjorde sig påmind fick hon ett meddelande från en vän i kåren som skrev att de bad för henne och då började hon själv också att göra det. Då kände hon plötsligt hur hennes ben blev alldeles varma och först blev hon rädd då hon tänkte att hon kanske höll på att bli sämre.

- Men så kände jag att värken var helt borta och sedan dess har jag inte tagit några värktabletter, säger hon.

Kunde sluta med medicinerna

För några år sedan drabbades Anelma av en stroke som påverkade både balansen och minnet och gav upphov till självmordstankar. Hon fick antidepressiv medicin som snarare förvärrade självmordstankarna men efter ett halvår hörde hon en röst inom sig som sa att hon kunde sluta med tabletterna omedelbart, vilket hon gjorde. Hennes läkare var inte glad åt detta men Anelma mådde bra och har klarat sig utan medicinen sedan dess.

När hon drabbades av blödningar i underlivet och skulle opereras för detta så bortsåg sjukhuspersonalen från att hon hade ätit blodförtunnande medicin, men en inre maning från Gud fick Anelma att be dem kolla hennes journal en extra gång. Det ledde till att operationen ställdes in, något som räddade henne från något som kunde ha blivit riktigt farligt.

De svåra minnena

Det har tagit lång tid för Anelma att bli kvitt alla svåra minnen. Vid ett tillfälle så hörde hon hur Gud frågade henne om hon hade förlåtit sina föräldrar i sitt hjärta.

- Jag svarade att jag inte hade gjort det men jag bad honom att hjälpa mig med det och det har han gjort, säger Anelma och stakar sig igen samtidigt som ögonen fylls av tårar.

Det var inte förrän hon kom i kontakt med Frälsningsarmén som hon förstod hur sjuk och onormal hennes uppväxt har varit. Men hon har bearbetat sitt förflutna och har kommit långt när det gäller den egna självbilden, och från att ha varit rädd för Gud så har hon insett att han bara vill henne väl. Den sociala fobin har hon blivit av med och hon har till och med stått inför en stor folksamling och berättat om sitt liv. Idag vågar hon även be om hjälp och ringer vännerna i kåren när hon behöver stöd, något hon har haft svårt för tidigare.

- Daniel har verkligen haft tålamod med mig. Utan honom och Gud hade jag inte levt idag, menar hon.

- Nu är jag nog den lyckligaste och mest nöjda människan i kåren för jag behöver ingenting, som märkvärdiga kläder och annat, bara jag har Gud. Han är allt för mig, att jag har hittat honom är det bästa som har hänt mig, fortsätter hon med stadig röst samtidigt som hon riktigt lyser upp när hon talar om detta.

Text och foto: Teresia Jansson