I mörkret föddes kärleken till Jesus
Trauma i barndomen gjorde Rosie Granrot till ateist men när trots allt vissheten om Guds existens slog ner som en bomb började en svår kamp inom henne. Hon har fått se sjukdom och självmord på nära håll men har också upplevt Guds närvaro och ledning genom allt.
När Rosie Granrot föddes var hennes föräldrar unga och hade knapert om pengar. Efter att hon fått en lillebror lämnade pappan familjen som då bodde i Eskilstuna. Mamman hade svårt att orka med tillvaron så hennes läkare skrev ut centralstimulerande, narkotikaklassade tabletter åt henne och snart utvecklade hon ett beroende till dem.
— Vi lämnades mellan varven med olika barnvakter medan hon åkte till Stockholm och sålde knark för att finansiera sitt missbruk, minns Rosie.
När Rosie var drygt fem år tog mamman själv kontakt med Socialtjänsten. Barnen placerades först på barnhem, ett av de sista som fanns kvar i vårt land, och därefter i familjehem men där mådde de inte bra alls.
— Det var ett oerhört traumatiskt uppbrott från mamma och fosterföräldrarna gjorde allt för att hålla henne ifrån oss, berättar Rosie.
— Jag fick stryk så fort något inte passade, vi blev utelåsta i åskoväder när städning pågick och jag tvingades hämta ved i nattsvart mörker fastän jag var skräckslagen varje gång, fortsätter hon.
Fick flytta hem till en frälst mamma
Fyra år senare blev fosterföräldrarna av med vårdnaden om syskonen som gladdes åt att få flytta hem igen. Nu till en röd stuga på landet utanför Nyköping intill en skola mamman arbetade på. I hemmet spelades det numera väckelsesånger för en tid dessförinnan hade modern fått lift med en riksevangelist och efter det tog hennes liv en ny vändning.
— Mamma har berättat att kupén var full av Guds närvaro och strax därefter blev hon frälst och helt fri från sitt missbruk. Det var verkligen en radikal omvändelse och hon fick resa runt i Sverige och vittna om sitt liv, säger Rosie.
Själv trodde hon inte på någon Gud och idyllen i det nya hemmet varade tyvärr inte så länge. Familjen flyttade in till stan med nära avstånd till mormodern men hon led av schizofreni och tog livet av sig när Rosie var 13 år. Förutom sorgen över att ha förlorat en närstående och skuldkänslorna över att hon inte tagit vara på tiden med sin mormor bättre, hade Rosie fler kamper att handskas med. Mamman var nämligen deprimerad i perioder och hade då svårt att klara av ekonomin och vardagssysslorna.
— Jag glömmer inte känslan av att komma hem hungrig, öppna kylen och se att det enda som fanns var ett halvt margarinpaket. Eller hur jag fick gräva fram en någorlunda ren blus ur den enorma tvätthögen när jag skulle till skolan, förklarar Rosie.
— Och jag var rädd att myndigheterna skulle upptäcka hur vi hade det och att mamma också skulle ta livet av sig, fortsätter hon.
Tilliten flyttades över till Jesus
Trots allt utvecklades hon till en stark och självständig individ som gick sin egen väg och stod upp för sina åsikter. Hon rörde sig i vänsterkretsar och hamnade ofta i djupa samtal och diskussioner där det dracks vin och röktes hasch. När hon läste på en folkhögskola kom hon in i ett samarbete mellan kyrkorna i Nyköping kring Gemenskapens jul och lärde då känna många kristna.
— Jag tyckte att de var lite konstiga men väldigt vänliga och trevliga. Och det fanns något där som lockade och drog i mig; bönerna och förkunnelsen, och jag hade ju med mig alla de där sångerna hemifrån, så ateisten i mig fick svårt att värja sig och en dag blev det helt omöjligt, säger Rosie.
Det kristna budskapet nådde tillslut in i hennes hjärta även om ingen försökte pracka det på henne. Hon beskriver det som en bomb som slog ner plötsligt och kraftfullt. Främst minns hon det som ett stort mörker, som om någon dragit bort mattan och slagit undan benen för henne. Hon föll handlöst och under tre dygn led hon av en slags syndanöd.
— Jag kände att hela mitt liv var fel, att jag bara hade litat på mig själv och ingen annan och byggt allting runt min egen person. Nu rycktes den grunden undan och självtilliten försvann för jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva så, förklarar hon.
— Det var som en dödsprocess, som om jag sänktes ner under vattenytan, men på något sätt tvättades jag ren under de dagarna. Tilliten flyttades över till Jesus med tiden men det var svårt i början, fortsätter hon.
Att hennes mor och sedan mormor tagits ifrån henne hade satt sina spår. Vid sin sida hade hon tursamt nog en nära vän som själv just hade blivit frälst. Stödet från honom var ovärderligt och han hjälpte den då nittonåriga Rosie igenom denna fas.
— Jag kan inte säga att jag var särskilt lycklig till en början, men glädjen över att vara frälst har verkligen vuxit under årens lopp, påpekar Rosie.
— Min frälsningsupplevelse bottnade i en total övertygelse om vad som är sant, att Jesus är vägen, sanningen och livet och jag blev definitivt förändrad inombords, fortsätter Rosie och nämner att hon lade av sig den tuffa fasaden, slutade svära och använda droger.
Giftermål och flytt till Örebro
Hon fick en enorm hunger efter undervisning i den kristna läran och att gå till Svenska Kyrkan blev ett naturligt val för henne då mamman arbetade där. Så småningom blev Rosie aktiv i en frikyrkoförsamling som var en sammanslagning av flera olika samfund och snart träffade hon en kristen kille som hon beskriver som sin själsfrände. De hade mycket gemensamt, trots olika bakgrund, och efter en tid blev det giftermål. Efter sju års äktenskap opererades maken för cancer i magen men ingreppet gick så fel att han höll på att mista livet och blev kvar på sjukhuset i två månader.
— Hem kom en svag, blek och avmagrad man som åkte på följdsjukdomar, ofta var inlagd på sjukhus och var nära döden många gånger under årens lopp, berättar Rosie.
— Att nästan förlora honom och sedan fortsätta leva med den risken, för mig var det ett svårt trauma med paralleller till mina tidigare upplevelser av övergivenhet, fortsätter hon.
De flyttade till Örebro där Rosie läste till socionom för att bättre kunna försörja familjen. Men pressen och stressen ledde till att hon fullständigt gick in i väggen.
— Det var ett drygt år med fruktansvärd ångest och energilöshet och jag bad till Gud att han skulle hjälpa mig klara av att vara mamma till mina barn, säger Rosie.
Livskrisen som möblerade om rejält
Efter någon vecka hörde en kvinna, som hon knappt kände, av sig och sa att Gud sagt till henne föregående fredag att hon skulle gå in i en bönekamp för Rosie. Det var just den dagen som ångesten hade slagit till. När Rosie haft en månad med sömnlösa nätter fick hon en gideonitbibel av en man som uppmanade henne att lägga den under kudden för en bättre sömn.
— Det fick jag, skillnaden var enorm. Gud var så närvarande under den här tiden. Sånger, psalmer och bibelord fanns i min hjärna nästan all min vakna tid och blev som en slags skyddande barriär. Även om jag verkligen var mentalt nedbruten så byggdes jag ändå upp i min ande, säger Rosie.
Vid ett tillfälle när hon satt på sängkanten såg hon plötsligt framför sig hur hon var tillsammans med Jesus i Getsemane, där ångesten drev fram hans svett som ”…blodsdroppar som föll ned på jorden” (Lukasevangeliet 22:4).
— Och mina tårar föll ned på sovrumsgolvet. Vi blev ett i den stunden, ett i lidandet, och där föddes en mycket djupare kärlek till Jesus, mitt i det mörka och svåra. Han led för mig, jag led med honom, säger Rosie.
— Att be i vanlig bemärkelse var inte möjligt under den här tiden, men en sak kunde jag säga efter den stunden, om och om igen, och det var ”Jag älskar dig, Jesus!”. Och det har jag fortsatt med sedan dess, säger hon.
Rosie beskriver den tiden som en livskris som möblerade om rejält inom henne, i synnerhet andligt sett.
— Jag blev andedöpt som 25-åring, men det var först nu, 14 år senare, som det blev ”fritt flöde” i mitt inre. Mitt böneliv fick helt andra dimensioner och jag kom in i en mycket större glädje än tidigare, en glädje som finns där hur livet än ser ut, förklarar hon.
Gick till Frälsningsarmén
Efter många år med svår sjukdom dog hennes man och tidigare hade Rosie trott att hon inte skulle klara av livet utan honom.
— Jag fick uppleva hur Herren inte bara gav mig styrka mitt i sorgen och saknaden utan också gav mig rejäla puffar framåt, påpekar hon.
Hennes engagemang i den EFK-församling hon var medlem i hade alltid varit stort men då barnen flyttat ut beträdde hon också nya marker. Hon producerade närradioprogram, predikade, engagerade sig för förföljda kristna genom missionsorganisationen Open Doors och blev ledare inom Celebrate Recovery, ett kristet tolvstegsprogram för den som kämpar med sår, ovanor och beroenden.
En dag dök tanken på Frälsningsarmén upp i hennes huvud. Den kom från ingenstans men hängde sig envist kvar så hon började läsa på om samfundets historia, teologi och verksamhet. Hon gick även på gudstjänster och konferenser när det gavs tillfälle.
— Ju mer jag såg och hörde, desto mer förstod jag: det här är jag, jag är ju en frälsningssoldat, säger Rosie med eftertryck.
— Men det tog över tre år att släppa greppet om mitt tidigare sammanhang, där jag hade djupa rötter både i relationer och i engagemang. Jag grät och sa till Gud: ”Jag kan ju inte bara lämna!”, fortsätter hon.
En januarikväll, under pågående pandemi, upplevde hon att det var ”dags att gå” och dagen efter meddelade hon sitt utträde ur församlingen. Inte långt senare kontaktade hon Mikael och Marianne Ljungholm, kårledare för Frälsningsarmén i Örebro. Efter möten och samtal blev det en digital soldatinvigning på grund av rådande pandemirestriktioner och Rosie ville inte vänta på bättre tider.
— Jag har fått en fantastisk början på mitt liv som frälsningssoldat med ett fint mottagande både av kårledare och medlemmar. Varje söndagsmöte har jag lämnat med en känsla av tacksamhet, uppmuntrad av alla ”halleluja”, böner och vittnesbörd, utbrister Rosie.
— Och att få välsigna givarna vid julgrytan och förmedla gåvor till dem som är i behov - tänk att få vara en del av allt detta, understryker hon.
Flytt till Stockholm
På kåren fortsatte hon att predika och undervisa i Alpha om kristen tro och hon har uppskattat att dricka kyrkkaffe tillsammans med människor som knappast lever vanliga Svensson-liv. Men trots att Rosie har haft det så bra där väntade snart nya äventyr. Dottern som bor i Stockholm hade träffat på en man som ville byta sin lägenhet där mot en i Örebro.
— Jag ville inte flytta till Stockholm då men jag fick ändå snart en övertygelse om att jag skulle dit, säger Rosie.
Kort därefter, i februari i år, blev hon huvudstadsbo och situationen har underlättats av att hon läser en vidareutbildning på distans. Hon håller även på med att skapa en hemsida, www.liteomtro.se, där hon lägger ut undervisning. Den andra dottern bor i Örebro och Rosie åker nu emellan då hon har haft en del predikningar inbokade där bland annat. Frälsningsarmén kommer hon fortsätta vara verksam inom och i sommar åker hon med Frälsningsarméns kår 393 på läger för föräldrar och barn.
Trots att flytten var fullständigt oplanerad från Rosies sida så har bitarna snabbt fallit på plats och gjort henne trygg i beslutet och även om framtiden är lite oviss så vet hon att hon inte är ensam.
— Det finns någon som bereder vägen, som vakar över varje steg och som håller mig i handen. Det betyder mer för mig än allt annat, avslutar hon.
Text och foto: Teresia Jansson
Vill du be till Gud?
Herrens bön eller Fader vår som den är mer känd för att heta, är den mest centrala bönen inom kristendomen. I den nya översättningen heter bönen Vår fader.
Enligt Bibeln var det Jesus själv som lärde ut den här bönen på ett berg i Galileen, som en del av sin bergspredikan. Händelsen beskrivs i Matteusevangeliet (Matteus 6:9-12).
Vår fader
Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.
Vill du gå en alphakurs om kristen tro?
En alphakurs består av tre delar: måltidsgemenskap, föredrag och samtal kring dagens ämne. Ta gärna kontakt med Frälsningsarmén på din ort eller en annan församling, om vi inte finns på din ort.
